Europakonventionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Ceremoniell makt
Statschefen
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Län
Landsting
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling
Sverige-portalen

Europakonventionen, som formellt heter Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, är Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Europarådet ska inte förväxlas med Europeiska unionen.

Europakonventionen undertecknades 4 november 1950 i Rom, Italien av högre ämbetsmän från medlemsstaterna i Europarådet. För medlemskap i Europarådet krävs numera att konventionen ratificeras. Konventionen förkortas EKMR på svenska och ECHR på engelska,

Europakonventionen tillkom för att lagstadga Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, och var fundamental för stiftandet av Europarådet. Sverige ratificerade konventionen 4 februari 1952.[1]

Konventionens innehåll[redigera | redigera wikitext]

Europakonventionen stadgar envars mänskliga rättigheter. Bestämmelserna gäller:

Avdelning I Rättigheterna och friheterna[redigera | redigera wikitext]

(från artikel 1 till artikel 18)

Avdelning II Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna[redigera | redigera wikitext]

(från artikel 19 till artikel 51)

Avdelning III Diverse bestämmelser[redigera | redigera wikitext]

(från artikel 52 till artikel 59)

Därtill har konventionen kompletterats med fjorton tilläggsprotokoll, bl.a. om dödsstraff, materiella rättigheter och äganderätt, rätt till undervisning, och om utvisningsärenden.

Vid krig eller annat nödläge som hotar statens existens, har staten möjlighet till partiellt upphävande (eng. derogation), det vill säga rätt att med vissa förbehåll avvika från konventionens skyldigheter. Derogationsrätten har åberopats av bland annat Grekland efter statskuppen 21 april 1967, men kommissionen ansåg inte att nationens existens varit hotad i det fallet.

Jämförelser med andra konventioner[redigera | redigera wikitext]

Rumänskt frimärke utgivet med anledning av Europakonventionens 50-års minne.

Europakonventionen har varit en förebild för Organisationen av amerikanska stater (OAS) och dess konvention om de mänskliga rättigheterna som tillkom 22 november 1969Costa Rica, samt för Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) och dess Afrikanska stadgan om människors och folkens rättigheter som tillkom 1981. Den senare skiljer sig dock från de tidigare genom att den även innehåller kollektiva rättigheter men inte ger individen rätt att föra enskild klagan. Ett tilläggsprotokoll har dock tillkommit för grundandet av en afrikansk människorättsdomstol. Detta antogs 1998 och trädde i kraft 2004. Protokollet ger individer möjlighet att föra sin klagan till domstol om medlemsstaten ratificerat protokollet. Idag är den endast ratificerad av hälften av AU medlemsstater.

Europakonventionen skiljer sig på vissa punkter från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vissa skillnader i föreskrifterna om dödsstraff föreligger, och Europakonventionen räknar upp undantag för skyddet för den personliga friheten. FN-konventionen innehåller även fler rättigheter än den europeiska.

Kontrollorgan för konventionen[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen var det huvudsakligen två organ som kontrollerar efterlevandet av konventionen, nämligen Europakommissionen och Europadomstolen, men även i viss mån Europarådets ministerkommitté. Med tilläggsprotokoll 11 ersattes de båda förra av en permanent Europadomstol 1998, men 1999 tillkom Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Europakonventionens ställning i den svenska rättsordningen[redigera | redigera wikitext]

Konventionen hade ingen särskild ställning i den svenska rättsordningen förrän i början av 1980-talet då Sverige fälldes i Europadomstolen. Den fällande domen initierade diskussioner om konventionens ställning i den svenska rättsordningen vilka ledde dels till att konventionen inkorporerades som en lag(1994:1219)om europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, dels gavs konstitutionell status genom införandet av 2 kap. 19 § Regeringsformen(RF).[2]

I RF 2:19 stadgas att ingen lag eller annan föreskrift får meddelas i strid med Europakonventionen. Detta ger inte konventionen i sig grundlagsstatus men att bryta mot konventionen är grundlagsstridigt genom regeln i RF 2:19. Konventionens ställning kan beskrivas som överordnad svensk lag, men underordnad de svenska grundlagarna. Det sistnämnda kan dock diskuteras då en kränkning av någon av konventionens rättigheter under vissa förutsättningar kan prövas i Europadomstolen. Denna instans kan inte upphäva en nationell dom eller ett beslut men en fällande dom skulle ses som en indikator på ett behov av förändring i nationell lagstiftning/praxis.[3] [4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ prop. 1951:165, bet. 1951:UU11, rskr. 1951:2 [1]
  2. ^ Bull, Thomas, Sterzel, Fredrik (2010). Regeringsformen en kommentar. sns förlag. sid. 94-96. ISBN 978-91-86203-74-0 
  3. ^ ”www.echr.eu”. http://www.echr.coe.int/ECHR/EN/Header/Case-Law/Case-law+analysis/Admissibility+guide/. Läst 11 september 2012. 
  4. ^ ”www.domstolar.se”. http://www.domstol.se/templates/DV_InfoPage____891.aspx. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]