Lidingö
Wikipedia
- Denna artikel handlar om ön Lidingös natur och äldre historia. Se även Lidingö kommun och Lidingö (olika betydelser).
Lidingö, Lidingön, Lidingölandet, ö i södra Uppland i Stockholms inre skärgård som tillsammans med några mindre öar bildar Lidingö kommun.
Innehåll |
[redigera] Namnet Lidingö
Många olika tolkningar har framförts om ursprunget till namnet Lidingö som spänner över mer än 1000 år.
Namnet omnämns i skrift första gången i ett testamente upprättat 1328 av stormannen Jedvard Filipsson, i meningen "curiam in Lydhingø", motsvarande "en Lidingö gård". Vilken gård som avsågs angavs inte men enligt en teori kan det vara samma gård som anges i ett brev 1370 som "curiam meam dictam vigby" d.v.s. Vikby bo eller Bo gård i nuvarande stadsdelen Bo[1].
Enligt den senaste officiella tolkningen kan Lydh i Lydhingø härledas till en avledning av det fornordiska ordet ludd som betyder vass och namnet skulle kunna vara ett äldre namn på nuvarande Kyrkviken i betydelsen deras ö som bor vid Vassviken[2]. Namnforskaren Carl Ivar Ståhle hävdade att ursprunget var den inre delen av Kyrkviken, som innan en kyrka byggdes, benämndes Ludh(a)vik i betydelsen vassviken som förmodligen är ursprunget till den senaste officiella förklaringen som använts sen lång till tillbaka.
Namnet som det angavs 1328, Lydhingø kan också ha exakt samma ursprungsbetydelse som namnet Lydinge gods i Tuna socken nordost om Uppsala, men i form av en 'ö', Lydhinge-ö. Stavningen Lydhinge med h förekommer i historiska ortsnamnsregister om Lydinge gods. Namnet Lydinge förekommer också idag i ett namn på en fastighet[3] på Lidingö.
[redigera] Förledet Lid- och efterledet -inge
Nuvarande stavningen Lidingö är en moderniserad form av det namn på ön som anges på den tidigaste karta som återfunnits över Lidingö som är ritad av Peder Mehnlöös i november 1661 med stavningen Lijdingeöön. På en karta, ursprungligen upprättad 1696 och renoverad 1779 av Erland Ström[4] anges namnet till Lidingeöhn där man hållit fast vid efterledet -inge. Efterledet -inge i dessa båda stavningar är ett mycket vanligt efterled i gamla ortsnamn i mälardalen och många andra platser i Sverige (exempelvis Arn-inge, Han-inge, Gröd-inge, etc.) och avser de som bodde eller kom från en viss plats. Förleden är ofta terrängbetecknande varför Lid i betydelsen backe eller kuperad terräng skulle kunna passa in, i alla fall på 1600-talet. Faktum är att backe som terrängbetecknande för besökare som ska ta sig in på Lidingö, stämmer mycket bra in på den kustlinje som vetter närmast mot Stockholmssidan där det finns ett fåtal låga strandpartier med dalgångar[5] och branta backar upp och in till det inre av Lidingö som var de platser man var tvungen att utnyttja för att ta sig in på Lidingö när man var hänvisad att gå till fots, eventuellt med enkla dragkärror och senare utnyttjade häst och vagn på dåliga vägar innan man uppfunnit metoder att spränga bort berg i större omfattning för att bereda bättre vägar. Etymolgen Elof Hellqvist hävdade redan 1927 att den första delen Liding kommer av ordet lid, vilket betyder backe eller bergssluttning men som av någon anledning senare avfärdades av namnforskaren Carl Ivar Ståhle.
Namnet uppdelat i 3 delar med olika stavning som använts beroende på århundrade kan sammanfattas som: Ludh(a)-, Ludd-, Lydh-, Lyd-, Lijd-, Lid-, -inge-, -ing-, -ø, -öö och -ö.
Den enda enskilda plats på Lidingö som idag har samma förled som namnet Lidingö är Lidingsberg som kan vara benämnd efter den långa backen, lid, i dalgången upp från Lilla Värtan och de höga bergen omkring som mycket tidigt kan ha varit en naturlig plats att ta sig in på Lidingön från Lilla Värtan till de gamla gårdarna Bodal och Baggeby, men platsen kan vara namngiven på senare tid av att den låg på Lidingö när det första sommarhuset uppfördes på platsen 1775, d.v.s. i "modern tid" historiskt sett.
Andra tolkningar har också framförts men man vet inte med säkerhet vad namnet har för ursprunglig betydelse. Det är också mycket troligt att det ursprungliga namnet på ön som användes innan skriftspråket blev mer vanligt ändrades under 1200-1300-talet när öns namn börjar dyka upp i skrift i olika ägarhandlingar och därför skapat förvirring. Strandområdet i anslutning till den skyddade Kyrkviken, som tidigt var boplatser under järnåldern (600-1050), tappade så småningom betydelse som utmärkande för Lidingö när många större gårdar etablerades runt om på ön in mot 1200-1300-talet.
[redigera] Natur
Den obebyggda delen av Lidingö består huvudsakligen av skog. Terrängen är relativt starkt kuperad med stora bergsryggar och mellanliggande bördigt slättland, som genom landhöjningen stigit ur havsbottnen, och idag ligger endast några meter över havsnivå. På mellersta Lidingö finns Långängen-Elfviks naturreservat, ett område som sträcker sig från södra delen av Lidingö vid Kottlasjön via Ekholmsnäs över Hustegafjärden och vidare till den norra delen av Lidingö på Elfvikslandet. Området är rikt på rådjur, dovhjort och räv. Bäver och grävling finns i området runt Kottlasjön och Stockbysjön.
Den största höjden är berget vid Ekholmsnäsbacken med en max. nivå på 70 m.ö.h. Bergsttoppen har koordinaterna, WGS84:
[redigera] Sjöar och vattendrag
[redigera] Havet
Lidingö är den största ön närmast Stockholms stad i det inre av Stockholms skärgård. Ön omgärdas av vattenområdena Lilla Värtan, Halvkakssundet, Höggarnsfjärden, Askrikefjärden och Stora Värtan. Ön delas i norra och södra Lidingö av Kyrkviken och Hustegafjärden som i öster övergår i Höggarnsfjärden.
[redigera] Miljösituation
Lidingö är relativt hårt belastad av luftföroreningar och sotpartiklar från Stockholms stad och från kolkraftverkets utsläpp i Hjorthagen genom de förhärskande vindarna från sydväst till väst. Kvalitén på havsvattnet är idag så god att vattnet är tjänligt för bad runt om hela Lidingö. Detta har åstadkommits genom mer än 30 års medvetet arbete med att få bort samtliga orenade utsläpp från Lidingö, Stockholms stad och från fartygstrafiken till Värtahamnen, Frihamnen och övriga hamnar i regionen.
[redigera] Förhistoria och historia[6]
Koordinater WGS84:
[redigera] Forntid
På Lidingö finns många gravlämningar och stensättningar från yngre järnåldern (500-1050 e.Kr.). Två[7] större runristningar har hittats, en runsten där den övre halvan är borta med en ornamentik i form av en orm med drakhuvud och en relativt väl bevarad runhäll som hittades så sent som 1984. Runhällen, som finns vid Kvarnbacken intill Askrikevägen c:a 500 meter från Kyrkvikens strand, ligger i anslutning till en större samling gravar från järnåldern där två av gravarna daterats till yngre järnåldern. Platsen ligger inom det område där man anser att de första bosättarna slog sig ner som kallades Vikby bo, nuvarande stadsdelen Bo. Runhällen är daterad till tiden i området 1050-1100[8] e.Kr. Ornamentiken är i form av flera slingrande ormar med ordinärt ormhuvud (inte ormar med tydliga drakhuvuden som kom på senare runristningar) som avslutats med ett Malteserkors överst som är typiskt för den förkristna tiden i Norden omkring år 1000 e.Kr. Runristningen har klassats som välgjord av nutida runsitningsexperter även om den inte tillhör de mest framstående ur konstnärlig synpunkt. Texten på hällen som delvis är bortvittrad har tolkats som: "Åsmund ristade runor efter Sten, sin farfar och fadern till Sibbe och Gerbjörn och......Ulfs. Här ett stort minnesmärke efter en god man." För 1000 år sen då havsnivån relativt land låg c:a 5 m[9]högre än idag, låg runhällen c:a 200-250 m från Kyrkvikens strand.
[redigera] Landhöjningens betydelse för möjligheten till bosättningar
För 3000 år sen låg stora delar av Lidingöns nuvarande låglänta slättland under havsnivån. Enbart de högsta höjderna stack upp ur havet och bildade en stor grupp skärgårdsöar av varierande storlek. Norra och södra Lidingö var åtskiljda där Kyrkviken var förbunden med Lilla Värtan via södra delen av nuvarande golfbana till området Vreten norr om Islinge. För omkring 2000-1000 år sen hade en landförbindelse i väster bildats mellan norra och södra Lidingö med en djup vik som gick in mot den forntida boplatsen Sticklinge[10]. Resten av denna separation utgörs idag av Kyrkviken som för 1000 år sen hade en betydligt större vattenyta.
[redigera] Tidiga bostättningar
Några av de forntida boplatserna var namngivna som Vigby, Vikby eller Vikby bo (senare Bo norr om det inre av Kyrkviken) där runhällen i Askrike finns, Hœrsaby (senare Hersby), Stiklingi (senare Sticklinge), Sundby (i närheten av nuvarande Rudalid vid Kyrkvikens norra strand), Stukkaby (senare Stockby) och Langœnge (senare Långängen).[11] Inga fornfynd tyder på att den typiske sjöfarande vikingen hade några boplatser på Lidingö utan det var bosättare som ägnade sig åt jordbruk, fiske och jakt, kanske främst fiske, där den inre delen av Kyrkviken utgjorde en naturlig väl skyddad plats mot stormar och hög sjögång med god tillgång på fisk genom kontakten med det öppna havet i öster.
[redigera] 1300-talet
Under senare delen av 1300-talet kom Bo Johnsson Grip (*c:a 1335, †1386) genom byten och köp att äga större delen av ön där verksamheten mest handlade om jordbruk, jakt och fiske.
[redigera] 1400-talet
På slutet av 1480-talet hamnade ön i Banérs ägo som från Djursholms gods styrde över Lidingös alla gårdar de närmaste århundraden fram till c:a 1774, en tid på närmare 300 år där i stort sett ingenting förändrades. Inkomsterna från jordbruket hamnade till största delen hos Banérs på Djursholms slott.
[redigera] 1600-talet
I slutet av 1600-talet upprättades kartor över alla gårdarna. I November 1661 målade Peder Mehnlöös en enkel karta över Lidingö med omgivande landområden Ladugårdslandet i Stockhom, Danderÿ Socken med Diursholm och Wäderöön (Bogesundslandet) med Bogesunds slott och Frössvik. På Lidingö angav han ett 35-tal större gårdar, där många namn existrerar än idag i form av stadsdelsområden. Några av de namn som anges används inte idag, bl. annat Lilla Brewÿk (ovanför Rödstugeviken vid Norra Sicklinge i väster), Hagan, Sundbÿ och Litzlegerdet[12]. Brewÿk motsvarande nuvarande Brevik, angavs som den största gården med symbolen för ett större herresäte men symbolen kan också betytt att gården inte var störst i markareal räknat utan tidigt beboddes av folk ur släkten Banér som ägde hela Lidingö. Lilla Brewÿk med närheten över till Djursholm kan också ha varit ett boställe för Banérare. En färjeförbindelse med roddarfärja till Ekudden på Djursholmssidan upprättades tidigt i närheten av Lilla Brevik vid Rödstugeviken. Vissa namn saknas jämfört med idag, exempelvis Ekholmsnäs och en del områden har andra namn på kartan än nuvarande, exempelvis Bosön som på kartan anges som Lagnöön som ursprungligen var en ö skild från Lidingölandet. Det gemensamma utloppet från Kottlasjön, Stockbysjön och en numera igenlagd sjö strax öster om Gångsätra gård till Lilla Värtan vid Mölna är angiven som en relativt bred bäck eller å som på mitten av 1600-talet användes för att driva en mjölkvarn vid Mölna[13], senare även en kopparhammare. Inga uppgifter finns om antalet invånare, men de 35 gårdar som angavs borde ha betytt minst c:a 500-600 personer som i huvudsak arbetade inom lantbruket. Den fiske och jaktintresserade[14] Karl XI skrev i sin anteckningsbok i februari 1692 att han tillsammans med sin då 10-årige son, sedermera Karl XII, hade varit ute på Lidingö och jagat varg och lodjur vilket tyder på att ön var mycket glest befolkad ända in på 1700-talet även om varg på ön rimligen borde ha varit sällsynt och enbart vintertid när varg från fastlandet kunde ta sig över isen till Lidingö. Carl Michael Bellman som på slutet 1700-talet ofta besökte Peter Widman på Elfviks gård skrev en visa i december 1787 tillägnat Helene Widman som innehåller raderna "Elfviken är skön, drick, Bacchi dräng. Fast vintern på ön är så sträng, fast buskarna stå, så spräckliga, grå, och vargarna gå kring vår äng", vilket antyder att varg kunde förekomma vintertid ända in på slutet av 1700-talet.
[redigera] 1700-1800-talet
Den första mer kompletta beskrivningen av Lidingö upprättades av Lars Salvius 1741 och ingår i hans skrift om Sverige och Uppland[15]. 1774 blev Lidingö fritt från den Banérska släktens inflytande över ön då Johan Gabriel Banér d.y. kommit på obestånd och blev tvungen att sälja alla gårdar på ön. Denna ändring av ägarförhållandena var startpunkten för en introduktion av annan verksamhet på ön än enbart jordbruk men som inleddes med att många större gods bildades där de nya ägarna byggde stora herrgårdar där många fortfarande finns kvar.
I slutet på 1700-talet och in på 1800-talet börjar en rad tidiga industrier att etablera sig på ön, bl. annat en stor klädesfabrik i anslutning till Elfviks gård (1798), en färgstoftfabrik i Mölna (1814), en vaxljusfabrik på Hustegaholm (1832), ångmaskinsdriven såg i Käppala och ett antal tegelbruk.
1802-1803 byggs den första bron mellan Lidingö och Stockholm, en flottbro i trä som förlades mellan Larsberg och Kaknäs på Djurgården för främst leverans av jordbruksprodukter till Stockholm. Tidigare hade färjor mellan Torsvik och Ropsten respektive mellan Rödstugeviken i Sticklinge och Ekudden vid Djursholm svarat för större delen av transportbehovet mellan Lidingö och fastlandet. Färjeleden mellan Sticklinge och Djursholm bekostades av Banérs på Djursholms slott fram till 1774-75 då Banér släppte sina ägarintressen på ön och den reguljära färjeförbindelsen upphörde men användes sporadiskt några år till. 1795 beslutade Lidingöborna att försöka bygga en bro som ersättning för den indragna färjeleden till Djurshom men den planen kom aldrig att realiseras. Det blev istället en bro mellan Larsberg-Kaknäs.
1804 installerades den första ångmaskinen som stationär drivmotor inom den begynnande "industriella" verksamheten på Lidingö i Lars Fresks textilfabrik på Elfviks gård, där man tidigare hade använt sig av hästar som gick runt, runt i fabrikens källarplan och drev vertikala axlar som via remväxlar i fabrikslokalen fördelade ut drivkraften till maskinerna. Fresk var bland de första i Sverige som använde ångmaskiner som drivmotor inom industrin. Färgstoftkvarnen i Mölna försågs med ångmaskinsdrift 1817.
1884 revs den första Lidingöbron i samband med att Värtahamnen byggdes för att ge fri passage för större fartyg och en ny flottbro, även denna i trä, förlades mellan Torsvik och Ropsten.
På slutet av 1800-talet anlades ett antal industrier för den "nya" tidens behov i den pågående industriella revolutionen som hade sin grund i den snabba utvecklingen av ångmaskinen som drivkälla. 1890 anlade Carl Gustav Dahlerus (1857-1910) ett kolförädlingsverk vid Islinge som fick en god avsättning av kol för drivning av ångmaskiner för industri och fartygsdrifter och även kol för framställning av tackjärn. Fabriken hade in på 1900-talet c:a 80 anställda. Fabriken lades ner 1907.
[redigera] 1900-talet
Omkring 1906-1907 köpte flera aktiebolag in större markområden från godsen, stycka av tomter och började anlägga villastäder. Detta var början till omdaningen av Lidingö från ren jordbruksbygd med ett fåtal tidiga mindre industrier till ett kombinerat villa- och industrisamhälle. Befolkningen ökade från c:a 1300 personer år 1900 till c:a 11000 år 1930, en ökning som till att börja med hade sin grund i de många villatomter som 1906-1907 styckades av och bebyggdes i Herserud, Islinge, Hersby, Brevik och Skärsätra, men några år senare, i främst AGAs etablering på södra ön som omkring 1910 började uppföra sin stora fabriksanläggning nedanför Skärsätra vid Lilla Värtan. Fabriken kom under många år framöver att utgöra Lidingös största industri med som mest c:a 900 anställda. Företaget fick ett avgörande inflytande på främst södra Lidingöns snabba utveckling med nya vägar, flerbostadshus, järnvägsspår för godståg och spårvagnar, affärer och skolor. Redan 1907 byggdes en spårvagnslinje för att främst betjäna villabebyggelsen på västra och norra Lidingö mellan Islinge och Hersbyholm, senare till Kyrkviken med en spårvagnsfärja mellan Islinge och Ropsten på Stockholmssidan. Det södra järnvägsspåret mellan Herserud och Gåshaga tillkom på AGA:s initiativ och byggdes under åren 1913-1919. Ett antal mindre industrier anlades också, bl. annat AB Ljungströms Ångturbin som 1918 uppförde en fabrik i Gåshaga för tillverkning av ånglokomotiv och Svenska Aero i Skärsätra som tillverkade flygplan av tysk konstruktion.
1925 stod den första "moderna" bron klar över till Stockholm, numera kallad "gamla" Lidingöbron för kombinerat järnsvägstrafik, person- och lastbilar. Ett par nya industrier anlades på 1960-talet i Gåshaga, bl. annat Unilevers margarinfabrik (LIVA) med som mest c:a 220 anställda och Svenska Shells anläggning RASTA för tillverkning av smörjmedel men som båda upphörde med tillverkningen på Lidingö under 1990-talet.
1971 stod den "nya" Lidingöbron klar.
[redigera] 2000-talet
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
[redigera] Samhälle
Lidingö utgör Lidingö kommun tillsammans med några mindre öar i närheten. Se också Lidingö (tätort) och Lidingö församling.
[redigera] Referenser och fotnoter
- ^ Enligt Carl Ivar Ståhle, 1954.
- ^ Nationalencyklopedin.
- ^ Fastigheten Lydinge 4:25 gränsande till fastigheten Alminge 4:24 på Lidingö i slutet av Abborrvägen i Sticklinge. En kort väg leder in till det privata fastighetsområdet.
- ^ Lantmäteriet, historiska kartor över Kungl. Djurgården, Ident nr. 0116.
- ^ Dalgångarna i anslutning till (1) Torsvik, (2) Baggeby gård, (3) Lidingsberg och (4) dalgången mellan Bodal och Larsberg.
- ^ Eric och Nils Forsgren: Lidingö - Människor och miljöer, 1995. ISBN 91-630-3812-9.
- ^ Ytterligare två mindre runhällar har hittats men datering är osäker, förmodligen medeltid. Den ena föreställer enbart ett skepp och finns på en privat tomt och den andra på en yta av c:a 35 x 35 cm utgör en grupp, föreställande ett vikingaskepp, en jägare med spjut, en älg, en sol med solstrålar och en solsymbol. Ingen text. Ristningen ser ut som en nutida barnteckning utom stävens utformning på skeppet och är tunt huggen av ett skarp föremål. Ref: RAÄ, Lidingö 31:1.
- ^ Datering enligt det typologiseringssystem som tagits fram vid Uppsala universitet, ref: Ann Sofie Gräslund, Uppsala universitet.
- ^ Landhöjning på c:a 0.5 cm/år.
- ^ Sticklinge kommer av ordet Stikill som betyder, smal spetsig.
- ^ Forntida boplatser enligt namnforskaren Carl Ivar Ståhle.
- ^ Litzlegerdet, stavning enl. karta från 1661.
- ^ Namnet Mölna kommer av ordet 'mölla' som betyder kvarn. Den stensatta vattenrännan för kvarnhjulen finns delvis bevarad liksom dammen ovanför rännan och fungerar fortfarande som utlopp för Kottla sjön till Lilla Värtan. En del av en kvarnsten har återfunnits och finns uppsatt på ett minnesmonument på platsen.
- ^ Det mer än 2 mil långa stängslet runt Kungliga Djurgården för att hålla hjortar och andra djur inom hägn anlades med början 1680 under Karl XI:s tid då även Karl XI:s fiskestuga vid det inre av Husarviken byggdes, som gett upphov till namnet Fiskartorpet.
- ^ Beskrifning övfer Sveriget, Upland, 1741.
