Lovisa Meijerfeldt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Lovisa Augusta Meijerfeldt, född Sparre af Sundby den 14 september 1745, död den 16 september 1817 i Stockholm, var en svensk grevinna, statsfru, hovdam och en känd gustaviansk personlighet som en av de tre gracerna.

Lovisa Meijerfeldt var dotter till överståthållare greve Axel Wrede-Sparre och Augusta Törnflycht. Vid arton års ålder (1763) blev hon gift med greve Johan August Meijerfeldt d.y., senare fältmarskalk och excellens, i närvaro av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Hon var en gunstling vid hovet och blev 1771 en av Sofia Magdalenas hovdamer. Tillsammans med Augusta Löwenhielm och Ulrika Eleonora von Fersen kallades hon en av de tre gracerna vid hovet, uttryckt av Johan Henric Kellgren i dikten »Gracernas döpelse». Hon var beundrad för sin skönhet och charm och nämns ofta av tidens memoarförfattare. Poeten Oxenstierna kallade henne: »En skönhet, som den förra verlden hade tillbedit på knä som Venus och Diana».

Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp beskrev henne på följanden vis i sin berömda dagbok: "Hon är mycket kvick och bildad men ganska elak och endast rolig, när hon får driva med någon, vilket hon sällan underlåter, och detta gör henne opålitlig och hjärtlös. Hon anses vara rätt mycket begiven på kärleksäventyr, ehuru hon har stor förmåga att hålla sina förbindelser hemliga; för närvarande lyckas det henne dock icke, därför att hennes älskare har samma håg som hon för att skämta, och denna deras gemensamma svaghet har röjt dem. Skandalhungriga människor vilja också påstå, att det ej så mycket är hjärtats böjelse, som plägar fästa henne vid hennes älskare, utan fastmer deras frikostighet med presenter. Jag erkänner dock, att jag ej vill tro på en så nedrig beskyllning, och i allmänhet tror jag ej gärna mera än hälften av vad folk säger, ty nu för tiden äro alla människor här i Stockholm förfärligt elaka. Den, som för närvarande åtnjuter grevinnan Meyerfelts gunst, är en överstelöjtnant baron Ehrensvärd, som är särdeles kvick men ganska elak. Han har stått synnerligen väl hos kungen, men har fallit i onåd efter den sista riksdagen, där han visade sig vara alltför frispråkig."

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ingvar Andersson: Gustavianskt (1979)
  • Gustaf Elgenstierna: Den introducerade svenska adelns ättartavlor, band 7 (Stockholm 1932)
  • Carl Grimberg: Svenska Folkets underbara öden. Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid
  • Carl Forsstrand: De tre gracerna, minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm. Hugo Gebers förlag, 1912

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]