Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För linjeskeppet, se Hedvig Elisabet Charlotta (fartyg).
Hedvig Elisabet Charlotta
Drottning Charlotta
porträtt från 1809
Sveriges riksföreståndargemål
Regeringstid 13 mars 1809–6 juni 1809
85 dagar
Företrädare Fredrika
Sveriges drottning
Efterträdare Sig själv
Sveriges drottning
Sveriges drottning
Regeringstid 6 juni 1809–5 februari 1818
3166 dagar
Kröning 29 juni 1809 i Storkyrkan i Stockholm
Företrädare Sig själv
Sveriges riksföreståndargemål
Efterträdare Desideria
Norges drottning
Regeringstid 4 november 1814–5 februari 1818
1189 dagar
Företrädare Maria Sofia Fredrika av Hessen-Kassel
Efterträdare Desideria
Gemål Karl XIII
Barn Karl Adolf
Ätt Holstein-Gottorpska ätten
Far Fredrik August I av Oldenburg
Mor Friedrike av Hessen-Kassel
Född 22 mars 1759
Eutin
Död 20 juni 1818
&&&&&&&&&&&&&059.&&&&&059 år och &&&&&&&&&&&&&090.&&&&&090 dagar
Stockholm
Begravd 16 juli 1818
Riddarholmskyrkan i Stockholm

Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, drottningnamn Charlotta[1], född 22 mars 1759, död 20 juni 1818, hertiginna av Södermanland, var drottning av Sverige 1809–1818, drottning av Norge 1814–1818, dotter till hertig Fredrik August I av Oldenburg och Friedrike av Hessen-Kassel och kusin till Gustav III och hans bror Karl (XIII), med vilken hon gifte sig 7 juli 1774.

Hedvig Elisabeth Charlotta är mest berömd för sin dagbok, som skildrar livet vid hovet 1775–1817 och som senare blev publicerad. Dagboken, vars politiska kommentarer från drottningen själv ger en ovärderlig inblick i maktens centrum, är idag ett av de värdefullaste memoarverken i svensk litteratur och ett standardverk inom svensk historisk forskning.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hertiginna[redigera | redigera wikitext]

Hedvig Elisabet Charlotta, under hennes tid som hertiginna. Porträtt av Alexander Roslin.
Hedvig Elisabeth Charlottas brudklänning, buren vid giftermålet med Karl XIII den 7 juli 1774
Skulptören Johan Tobias Sergel utförde denna porträttbyst omkring 1791. Idag utställd på Orangerimuseet.
Hertig Karls blivande maka, Hedvig Elisabeth Charlotta, gör sitt intåg i Stockholm 7 juli 1774. En samtida skildring ger en förteckning över sluparna i processionen. 1) slup med pukor och trumpeter, 2) pagerna i två slupar, 3) hovmarskalkernas slup, 4) Hovstaten i fyra slupar, 5) «Rådsslupen» med riksmarskalken och riksens råd, 6) hertig Karls slup, 7) änkedrottningens slup, 8) kungens lilla slup «Tre Kronor», 9) Kungens stora slup, «Vasaorden», med bruden ombord, omgiven av fyra slupar med musikanter, 10) drottningens slup, «Sveriges vapen», 11) hovfröknarna i en slup, 12) «Tvänne andra slupar för fruntimret», 13) slup med pukor och trumpeter. Oljemålning av Pehr Hilleström.

Hedvig Elisabet Charlotta hade utvalts till brud åt Karl av Gustav III i hopp om att lösa tronföljdsfrågan, då han själv inte hade några barn och inte hade fullbordat sitt äktenskap. Karl hade vid sitt första möte med henne i Eutin år 1770 anmärkt att hon var söt, och äktenskapet arrangerades 1772. Den första vigseln ägde rum i Wismar 22 juni 1774. Hon anlände till Sverige 3 juli och gjorde sitt inträde i till Stockholm 7 juli via gondol, den så kallade kungaslupen. Den andra vigseln ägde rum samma kväll i Slottskyrkan på Stockholms slott följd av en maskerad i Kungsträdgården.

Hedvig Elisabet Charlotta beskrivs som vacker, livlig och verbal. Hon gjorde succé i sällskapslivet då hon först anlände och kallades "Lilla hertiginnan" och sedan "Hertiginnan Lotta". Riksråd Fredrik Sparre sade om henne: "Man kan inte tänka sig något mer glatt och livfullt. Hon är glädjen själv. Hennes största nöje är att skämta och hitta på galenskaper. Det vore lyckligt om hon införde den seden, ty vår av nationen något dystra nation behövde nog muntras upp".[2] Hon fick dock också kritik för lättsinne och brist på värdighet.

Vid sin ankomst till Sverige möttes hon av Sophie von Fersen och dennas mor, och genom dem kunde hon grunda en bekantskapskrets utanför hovet. Hon skulle också i fortsättningen tillhöra kretsen kring familjen von Fersen och även arbeta politiskt med dem. [3] Då hennes svägerska drottningen inte var intresserad av hovliv, blev hon hovets kvinnliga centralgestalt. Det blev i praktiken hon och hennes svägerska Sofia Albertina som skötte hovets sällskapsliv i egenskap av dess värdinnor, eftersom drottning Sofia Magdalena endast deltog i sällskapslivet då hon var tvungen. Med sin kvickhet, sin charm, gladlynthet och frispråkighet motsvarade hon sjuttonhundratalets idealkvinna och beskrivs som någon som kunde lätta upp stämningen. Hon medverkade i hovets amatörteater där hon även dansade, något som dock ansågs skandalöst eftersom dans på scen under denna epok förknippades med lyxprostituerade. [4], och efter att ha utsatts för rykten om att hon tillsammans med Sofia Albertina distraherade kungen från politiken genom nöjeslystnad upphörde hon att delta år 1783[5] I maj 1776 invigdes hon av Karl, som var ledare för de svenska frimurarna, i ett adoptionsfrimureri.[6] Hon blev ledare för Sveriges kvinnliga frimurare. Bland dess övriga medlemmar fanns Sophie von Fersen, Hedvig Eleonora von Fersen, Ulrica Catharina Koskull och troligen även Christina Charlotta Gyldenstolpe.[7]

Hennes relation till Karl var något distanserad, och de levde mer eller mindre skilda liv i många år. År 1775 troddes hon vara gravid och förbön bads i kyrkorna, men detta visade sig vara ett falskt rykte. Ett missfall inträffade år 1792: Hedvig Elisabet Charlotta refererade själv till denna som sin första verkliga graviditet.[8] 1797 nedkom hon med en dödfödd[9] dotter och ett år senare föddes en son, Karl Adolf hertig av Värmland, som avled efter en vecka.

Karl ägnade under större delen av äktenskapet större uppmärksamhet åt andra kärleksförhållanden än åt henne, och ryktena om hennes egna påstådda utomäktenskapliga förhållanden uppmärksammades även under hennes graviditet år 1797.[10]. Hon accepterade Karls kärleksaffärer med liknöjdhet under förutsättning att han då lämnade henne friheten att själv leva som hon ville, och uttryckte år 1781 sin frustration över hur hans dåvarande tillfälliga brist på kärlekspartner utsatte henne för misstänksamhet och förebråelser.[11] Hedvig Elisabet Charlotta hade förhållanden med greve Axel von Fersen den yngre, med greve Fabian von Fersen, och med sin vän Sophie von Fersens svåger greve Carl Piper. Hennes kärleksaffärer omnämns inte i hennes dagböcker men kan spåras i hennes privata korrespondens till hennes nära vän Sophie von Fersen och svägerska Sofia Albertina, där hon från sommaren 1783 öppet refererar till Carl Piper som sin älskare.[12] Detta förhållande utspelades sig helt öppet på Rosersberg, och Piper beskrivs som hennes långvariga älskare.[13] Tidpunkten för kärleksaffären mellan Hedvig Elisabet Charlotta och greve Axel von Fersen d.y. är inte känd. Ett förslag är att det var en tillfällig förbindelse som utspelade sig under vistelsen på Gripsholm slott 1784.[14] Då Fersen återvände till Sverige efter Marie Antoinettes död 1793 ville Hedvig Elisabet Charlotta återuppta den relation de tidigare vid något tillfälle hade haft, men Fersen avböjde.[2] Hon hade vid samma tidpunkt ett förhållande med Axel von Fersens yngre bror, Fabian Reinhold von Fersen, som hertig Karl ska ha accepterat.[15] Relationen med Fabian von Fersen inleddes troligen i slutet av 1780-talet[14], och finns bekräftad från omkring år 1790, då även hennes väninna Sophie von Fersen inledde sitt förhållande med Evert Taube och de i sin brevväxling ger varandra hänvisningar som "Hälsa F.! T. hälsar."[16] Relationen med Fabian von Fersen tros ha avslutats vid hans giftermål 1797.[16] Fabian von Fersen ryktades ha varit far till det barn hon miste genom ett missfall år 1792.[14]

Hedvig Elisabet Charlotta deltog som medlare under Gustav III:s försoning med Lovisa Ulrika 1782, efter att de befunnit sig i konflikt sedan 1778.[17] År 1783 uttryckte hon förvåning över att Gustav inte förstörde dokument om hans mors påstådda förbindelse med greve Tessin. Hon skrev då, med tanke på den sexuella dubbelmoralen, att :Ingen människa kan motstå kärlekens krav, och att det inte fanns någon mer sann inskription än Eros: Här ser du din sanna härskare; han var det, han är det, och kommer alltid förbli det. Hon tillägger, att den är olycklig som fötts med en ömsint och känslig natur, och att man måste medge att kvinnan är olycklig: Medan män hafva sin fullkomliga frihet, är hon där alltid tyngd af fördomar och omständigheter. Jag är övertygad om att de flesta kvinnor inget högre önskar än att förvandlas till män, så att de kunde åtnjuta fullständig frihet[18]

Hedvig Elisabet Charlotta inledde ett aktivt deltagande i politiken under svensk-ryska kriget 1788-1790. Hon åhörde riksdagarna trots att kvinnor inte fick närvara, via ett fönster utanför sin våning som vette mot rikssalen på slottet. Under kriget fick hon i uppdrag av Gustav III att sköta den politiska informationsförmedlningen från Stockholm. Samtidigt upprätthöll hon en separat politisk brevväxling med Karl. Kriget hade skett mot Frankrikes vilja och skapat en kritisk situation i de svensk-franska relationerna, och Hedvig Elisabet Charlotta fick i uppdrag att förmedla förhandlingarna och den pågående brevväxlningen mellan Gustav III och den franska ambassadören. Hon assisterades av ambassadörens dotter och hennes vän, Camille du Bois de la Motte, och arrangerade och närvarade på kungens begäran vid möten mellan ambassadören och monarken, där Camille i själva verket tycks ha fört sin fars talan och förhandlingarna med Gustav III.[19]

Efter riksdagen 1789, där Gustav III kom i konflikt med adelsståndet, som opponerade sig mot hans krig och regeringsreform, inträffade en brytning mellan monarken och adeln även socialt. Aristokratins kvinnliga medlemmar demonstrerade då sin politiska opposition genom att vägra umgås med monarken och utsätta honom för en form av social bojkott. Eftersom Hedvig Elisabet Charlotta och Sofia Albertina, som i princip skötte hovets sällskapsliv på grund av Sofia Magdalenas ovilja att delta i sällskapsliv, var kända som oppositionella, demonstrerade de kvinnliga aristokraterna genom att demonstrativt tacka jag till inbjudningar från dessa men inte Gustav III. Denna politiska demonstration leddes av Jeanna von Lantingshausen. Hedvig Elisabet Charlotta, som tillhörde oppositionen kring kretsen von Fersen, och Sofia Albertina demonstrerade själva genom att vägra representera och visa sig offentligt, och Gustav III anklagade sin svägerska för att leda: "ett helt garde som sätter sig över all auktoritet. De bemäktigar sig sinnena genom sin skönhet och behag och behärskar helt åsikter och intressen". [20] Under denna tid besöktes kungens levée endast av ämbetsmän och lycksökare, ingen cour gavs eftersom monarken förväntade sig att inga kvinnor skulle närvara, baler kunde inte hållas av kungen eftersom det inte infann sig tillräkligt många kvinnor för dans, och hovassembléer påminde i frånvaro av kvinnor om riksdagsklubbar.[21] I februari 1790 utfärdade Gustav III ett förbud mot Jeanna von Lantingshausen att visa sig på alla platser där hon kunde komma i kontakt med medlemmar av kungahuset, särskilt hans syster och svägerska. Hedvig Elisabet Charlotta trotsade denna befallning. På sin dagliga stadspromenad, där hon i likhet med andra medlemmar av sin klass promenerade, red eller åkte per vagn i vägarna kring slottet, Kungsträdgården, Haga och Karlberg, mötte hon i hemlighet Jeanna von Lantingshausen i Karlbergs slottspark.[22]

Hedvig Elisabet Charlotta stödde sitt politiska manöverutrymme på ett kontaktnät av män genom att gynna deras karriärer, bland andra Erik Ruuth, Rutger Macklier, Carl Göran Bonde, Jacob De la Gardie och Gustaf Adolf Reuterholm, med vilka hon sannolikt hade knutit kontakt genom sin frimurarverksamhet: Reuterholm hjälpte hon själv fram till hans dominanta ställning i Gustaf IV Adols förmyndarregering.[20] Hon inledde också en vänskapsrelation med Gustaf Mauritz Armfelt för hans inflytelserika ställnings skull. Hon stödde Adolf Ludvig Stierneld som oppositonsledare under 1788-89. Då Stierneld spärrades in på fästning, bad Magnus Fredrik Brahe och Rutger Macklien henne om hjälp, och hon bad Armfelt tala med Gustav III.[23] Vid hans frigivning ordnade hon hans giftermål med den likaledes oppositionella Christina Charlotta Gyldenstolpe.

Under hösten 1789 förberedde Hedvig Elisabet Charlotta att avsätta Gustav III och uppsätta sin make på tronen i hans ställe.[24] Orsaken var att hon på grund av kriget och riksdagen 1789 hade hamnat i opposition mot Gustav III. Hennes ideal var författningen av år 1772, som hon betraktade som en god balans mellan en handlingskraftig monark och en upplyst aristokratis frihet att via riksdagen genomföra upplysningsreformer. Hon stod i kontakt med Reuterholm, som då var förvisad på grund av sin opposition och bevakade händelsutvecklingen för ett idealiskt tillfälle att iscensätta en statskupp. Detaljerna är inte kända, men det står klart att Karl åtminstone initialt var ovetande och att de planerade att tala om sina planer för honom vid rätt tillfälle för att driva honom till handling. Adolf Fredrik Munck misstänkligjorde henne under kriget genom att hävda att Frankrike informerades om alla Sveriges planer genom hennes väninna, den franska ambassadörens dotter Camille du Bois de la Motte, något som uppskattas vara med sanningen överensstämmande. Hon skrev ofta sina brev med chiffer, och eftersom hon tyckte sig veta att hennes korrespondens var övervakade, hade hon en parallell postgång med privata kurirer över hela landet under kriget.[25]

År 1792 avled hennes svåger Gustav III och hennes make Karl blev regent i sin brorson Gustav IV Adolfs förmyndarregering fram till 1796. Hedvig Elisabet Charlotta saknade inflytande under Karls tid som regent. Under 1798-1799 gjorde hon med Karl en resa till Tyskland och Österrike. Vid kurorten Karlsbad blev hon uppmärksammad i sällskapslivet, där hon utförde sina "konster", så som då hon lade sig på rygg på kasinots balsalsgolv och demonstrerade att hon kunde resa sig upp från liggande ställning utan att ta hjälp av armarna.[26]

År 1800 grundade paret ett amatörteatersällskap vid hovet, Dramatiska akademien, som dock stängdes av kungen. År 1803 förorsakade Bohemanaffären en svår konflikt med Gustav IV Adolf. Mystikern Carl Adolf Boheman, parets hovsekreterare, hade presenterats för paret av greve Magnus Stenbock 1793 och fått inflytande genom att lova avslöja hemligheter om parapsykologisk vetenskap. Den 2 maj år 1776 invigdes Hedvig Elisabet Charlotta av Karl, den svenska frimurarordens stormästare, till stormästarinna för ett adoptionsfrimureri inom hertig Karls privatloge på Stockholms Slott.[27] Inte mycket är känt om hennes aktivitet inom denna frimurarloge för kvinnor, men desto mer om hennes roll inom en en samkönad frimurarloge som grundades av Boheman. Boheman grundade år 1802 sällskapet Gula Rosen. I Gula Rosen ingick bland andra även greve Erik Ruuth och dennes maka Charlotte Wahrendorff, greve Magnus Fredrik Brahe och dennes maka Catharina Ulrica Brahe, Christina Charlotta Gyldenstolpe och drottningens mor. Då Boheman även försökte värva kungen, arresterades han och utvisades för statsomstörtande verksamhet. Sällskapet upplöstes då kungen misstänkte det för att vara ett centrum för oppositionsverksamhet. Hertigparet förhördes av kungen och Hedvig Elisabet Charlotta blev extra strängt förhörd på sin sängkammare i närvaro av flera medlemmar av kungliga rådet.[28]

Politisk betydelse under tronföljarvalen[redigera | redigera wikitext]

Hedvig Elisabet Charlotta tilltroddes allmänt ha stort politiskt inflytande som drottning, trots att hon själv förnekade detta. Efter kuppen 1809 besökte hon ofta den före detta kungafamiljen och arbetade först för att de skulle få dela fängelse och därpå för att de skulle friges. Hon såg till att Fredrika och barnen fick återförenas med Gustav Adolf, från vilkan de under sin husarrest först hade varit separerade. Hon arbetade också på att få förra kungafamiljen frisläppt ur fångenskapen. Hon stödde Gustav IV Adolfs sons anspråk på tronen och var som sådan känd som så kallad gustavian. Hon understödde starkt tanken att den avsatte kungens son, prins Gustav, skulle få behålla sin arvsrätt, och Fredrika förklarade sig för henne villig till detta. Hon arbetade för hans kandidatur under valet av tronföljare.

General Georg Adlersparre meddelade henne under en middag att Bernadotte hade visat intresse och frågat om hon hade barn. Hon framförde då sin åsikt om att Sverige då redan hade en tronföljare. Adlersparre blev hennes motståndare i frågan om prins Gustav skulle väljas till tronarvinge och förklarade att ingen skulle acceptera detta eftersom man fruktade att Gustav skulle hämnas på dem som avsatte hans far, och hotade med att man skulle avföra honom som kandidat genom att ta upp den gamla misstanken om att Gustav Adolf var son till Adolf Fredrik Munck om man blev tvungen[29]. Man ville dessutom undvika en förmyndarregering. Hon konfererade även med Johan Gustaf Lagerbjelke och riksmarskalk Hans Henrik von Essen i frågan, men fick inget riktigt stöd för sin åsikt. Det var sedan hon som fick meddela Fredrika att sonen förlorat arvsrätten. För att säkra tronföljden adopterades istället den danske prinsen Fredrik Kristian August av Augustenburg.

Till Adlersparre sade hon under en promenad i trädgården: Jag är bra lycklig över att vara svensk och erkänner öppet, att jag inte skulle vilja vara varken fransk, rysk eller dansk[30] Hon syftade då på kandidaterna Bernadotte, Peter av Holstein (som var ingift i ryska tsarfamiljen) och danske prinsen av Augustenburg, vilken förväntades medföra Norge som svensk provins och därför var den lämpligaste kandidaten.

Hon nämner i sin dagbok att hon talade med olika riksdagsmän under författningsändringen 1809, men det är okänt om hon utövade något inflytande över den. Hon nämner att hon ogillade enkammarriksdagen, och även att envälde var olämpligt på grund av att den krävde en stark person för att kunna klara av den. Hon ogillade partisplittring, men ville att folket skulle komma överens om skatter och pålagor genom "valda ombud".

Då maken drabbades av ett slaganfall 1809 övertog hon tillfälligt hans uppgifter och höll konseljerna på informell basis[31]. Hon uppmanades då att bli tillförordnad regent och som sådan utnämna Gustav Adolfs son till tronföljare och utesluta den adopterade tronföljaren Augustenburg, som ännu inte kommit till Sverige[32]. Särskilt Adlercreutz framhöll detta som hennes plikt vare sig hon ville eller inte. Hon tackade dock nej, och avböjde att delta formellt som officiell konseljpresident och regent.

Adlersparre, som förberedde den valde tronarvingen Augustenburgs ankomst till Sverige, misstänkte henne under denna tid för att förbereda en statskupp. Då han kom till Stockholm, träffade han henne utanför kungens sovrum. Hon beskriver samtalet i sin dagbok på följande vis:

–"Kanske vågar jag numera inte nalkas Ers Majestät?"
–"Varför det?"
–"Jag fruktar att Ers Majestät är ond på mig?" Hon skrattade och sade:
–"Hur kan ni framställa en sådan fråga? Hur kommer det sig egentligen, att ni nu är här?" Han svarade att han kommit för att få kungens order om prinsen, och för att undersöka attityden mot prinsen för dennes räkning. Hon sade honom, att prinsen inte borde ha fördomar mot någon. Då han fått kungens order att hämta prinsen, frågade han henne om hon inte tyckte, att Augustenburg var en bra karl. Charlotta medgav det men tillade, att Augustenborg ännu inte gett besked om att han ville komma. Han svarade då: "Kanske kommer han inte, och då kan ju Ers Majestät spela samma roll som ryska kejsarinnan." Hon blev då arg och svarade: "Jag har aldrig eftersträvat makten, jag har ej såsom hon låtit mörda min gemål eller någon storfurst Ivan och skulle icke kunna förmå mig till dylikt. Därför undanber jag mig, att ni talar i den tonen."
–"Ers Majestät har rätt. Det är minsann ingen lycka att vara regent"[33].

Den befarade gustavianska kuppen inträffade aldrig. Om kungen dött, skulle historien möjligen ha slutat annorlunda. Adlercreutz skrev: Om Karl XIII dött, innan freden med Danmark blivit sluten och Kristian August ännu befann sig i Norge, skulle drottning Charlotte, som ivrigt understödde gustavianernas planer...kommit att spela en viktig roll.

Augustenburg anlände sedan till Sverige. Hon beskriver honom som godhjärtad men kärv och besvärad i kvinnosällskap. Hon upptäckte att man försökte få honom misstänksam mot henne men fick honom att bli uppriktig mot henne. Han förklarade att han inte skulle gifta sig utan adoptera exkronprins Gustaf istället.

Men år 1810 dog kronprins Karl August i en olycka. Axel von Fersen lynchades, anklagad för att ligga bakom dödsfallet. Drottning Charlotta var djupt upprörd över kronprinsens död.[34] Även hennes nära vän Sophie Piper, von Fersens syster, attackerades. Sophie Piper ogillades för att hon sades påverka drottning Charlotta, som hon var nära vän med och som besökte henne regelbundet. Lynchmobben rörde sig mot Haga slott, där drottningen var, eftersom de trodde att även Sophie Piper befann sig där.

Drottningen uppmanades att inte komma in till staden: som gustavian ogillades hon av kuppmakarna från 1809 som försökte hetsa allmänheten att lyncha henne genom att på affischer och flygblad utmåla henne som delaktig i mordet och att hon förtjänade att hängas i sina tarmar. Hon och hennes hovdamer lämnades utan vakter på Haga av kungen, och det fanns en oro att de skulle attackeras. Hon ville dock återvända ensam till Stockholm och sade till sin hovdam grevinnan Wilhelmina Taube: "Du är en kruka, Mina! om du är rädd, så far jag ensam! Jag fruktar inte döden. Den kan jag trotsa, och jag ska dö som Marie Antoinette. Låt oss fara!"

Hon övertalades att låta bli, och kungen skickade två båtar att om nödvändigt evakuera dem, om mobben tågade mot Haga, och hon sade till hovdamer att de var fria att ge sig av. Inget hände dock. Hon blev efter detta impopulär genom sitt stöd till Sophie Pipers frikännande.

Man höll nu ett nytt tronföljarval. Detta hölls i Örebro, och det beslutades att drottningen skulle hållas på avstånd, eftersom det fanns en allmän tro på att hon blandade sig i politiken, och hon anvisades att vänta på Strömsholm tills valet hade avslutats. Hon stödde prins Gustav i första hand och sin kusin Peter av Holstein i andra hand. Fredrik August Adelswärd meddelade henne om valet av Bernadotte och sade att han förstod att hon var besviken men uppmanade henne att dölja det för att skona kungens hälsa, eftersom han var rädd för att hon skulle vara missnöjd. Hon svarade att vem som helst var lämplig som kunde bringa stabilitet, och att hon skulle bli honom en bra vän. Hon tillade: Jag blandar mig ej i politiken, fastän man påstår motsatsen, och bad sedan att få komma till Örebro. Hon fick då tillstånd att fara, och höll där mottagning för ständerna.

Drottning[redigera | redigera wikitext]

Drottning Charlotta av Sverige och Norge

Under statskuppen 1809 kom generaladjutant Charles Jean Baptiste de Suremain in till henne och hon ska då ha sagt: Jag vill inte vara drottning! Jag vill inte vara drottning!; " I sin djupa bedrövelse var hon fullt uppriktig, liksom hon alltid varit i sin ömhet och vänskap för drottning Fredrika". Hon besökte många gånger exdrottning Fredrika, med vilken hon kände medlidande.

Hedvig Elisabet Charlotta kröntes med maken till drottning den 29 juni 1809. Hon nämner i sin dagbok att hon kände sig generad över att ta någon annans plats, med tanke på att det förra kungaparet avsatts. I enrum med maken ska hon ha sagt att hon skulle bli hans pålitliga rådgivare, samtidigt som hon lovade att hålla sig ifrån alla statsangelägenheter; hon ska också ha besökt honom i enrum varje morgon under hans regeringstid.

Vid kröningen beskrivs kungaparet: Hans Majestät, van ifrån sin barndom att representera, har uti det all grace, som han både på fäderne och möderne ärvt, och hans äldre utseende, samt svårighet att gå ingiver verkligen vördnad för majestätet. Drottningen, vars vivacité ej med åren stort avtagit, observerade sig på det nogaste utan att gå ifrån sitt amabilité och hade uti alla sina bugningar, hälsningar etc mycket aisance gracieuse med ett ord var sådan, att o salig fröken Anne Magdeleine Strokirch fått se henne, hade hon varit nöjde med sin fru och ej kunnat hava något att invända.

Som drottning höll hon en salong kring det "gröna bordet" (efter bordsduken), där kvinnorna diskuterade politik och dagshändelser medan de handarbetade. Hon var också med om att grunda Sveriges första skola för dövstumma med Pär Aron Borg i Stockholm år 1809 efter ett uppträdande av Charlotte Seuerling.

Karl Johan Bernadotte vann snart över henne med sin personliga charm. Han hjälpte henne att anordna en statsbegravning för Axel von Fersen och bad henne ofta om råd, särskilt i etikettsfrågor. Hon kom dock inte överens med hans fru Désirée Clary, som gjorde en kort visit i Sverige 1810–1811; hon karaktäriserade Désirée som godhjärtad och trevlig i enrum men ytlig, "ett bortskämt barn" som inte tålde krav, som avskydde representation och var en "fransyska i varje tum", som tyckte illa och klagade på allt som inte var franskt, och därför inte var omtyckt. Ständerna bad henne att övertala kungen att utnämna Bernadotte till att bli regent och Bernadotte att gå med på förslaget, vilket hon gick med på och lyckades med.

År 1812 träffade hon och kom väl överens med Germaine de Staël. 1813 avråddes hon från att visa sympati med den avsatta kungafamiljen, och allt som påminde om dessa avlägsnades. Hennes gustavianska åsikter (hon brevväxlade bl a med exdrottning Fredrika) gjorde Karl Johan misstänksam mot henne, men hon sade honom då att han manipulerades till detta av de som ville isolera honom från eventuella bundsförvanter. Efter detta förbättrades deras relation, men hon tvingades avbryta brevväxlingen med Fredrika.

År 1814 blev hon norsk drottning och den första drottningen av unionen Sverige-Norge. Hon hade en nära relation till prins Oscar, och blev ett slags fostermor till honom under hans uppväxt efter att Désirée lämnat landet år 1811.

Från 1815 var hon allt oftare sjuk. 1816 ville kronprinsen abdikera för sin sons skull, men hon avrådde honom med orden att inte överge dem som valt honom och lyckades övertala honom att avstå. Samma år tog hon vännen Sophie Pipers död mycket hårt. 1817 troddes det existera en konspiration mot Bernadottes och hans sons Oscars liv, och överståthållare baron Olof Rudolf Cederström riktade misstankarna mot henne. Hon förhörde Cederström inför vittnen och Oscar tog hennes parti, men relationen till Bernadotte blev efter detta förstörd, och hon fick ingen ursäkt från Cederström. Hon dog hastigt 1818.

Hennes dagbok är formellt skriven i form av en brevväxling till hennes nära vän Sophie Piper. Breven skickades dock aldrig, utan var uttryckligen avsedda att publiceras femtio år efter hennes död.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristian August av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrika Amalia av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik August av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik VII av Baden-Durlach
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Albertina Fredrika av Baden-Durlach
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Augusta Maria av Holstein-Gottorp
 
 
 
Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl I av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maximilian av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Amalia av Kurland
 
 
 
 
 
 
 
 
Friedrike av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ernst Ludvig av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Friedrike Charlotte av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dorothea Charlotte av Brandenburg-Ansbach
 
 
 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ulf Sundberg Kungliga släktband Historiska Media, Lund 2004 ISBN 91-85057-48-7 s. 194
  2. ^ [a b] Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 23033 
  3. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 86
  4. ^ Annie Mattson (2010). Komediant och riksförrädare. Handskriftcirkulerande smädeskrifter mot Gustav III. Edita Västra Aros. Sid. 103. ISBN 978-91-554-7780-6 
  5. ^ Carl Carlson Bonde (1903), sid. 15
  6. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 76
  7. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 88
  8. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 80
  9. ^ Sveriges kyrkor: Riddarholmskyrkan II, fast inredning, inventarier och gravminnen (Stockholm 1937) sid.417
  10. ^ Cecilia af Klercker (1927), sid. 20
  11. ^ Carl Carlson Bonde (1902), sid. 284
  12. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 145
  13. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 64
  14. ^ [a b c] My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 84
  15. ^ Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Sid. 28-29. 23033 
  16. ^ [a b] Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Sid. 45. 23033 
  17. ^ Carl Carlson Bonde (1902), sid. 370
  18. ^ Carl Carlson Bonde (1903), sid. 73
  19. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 12 artikel I
  20. ^ [a b] My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 5 artikel I
  21. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 73
  22. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 109-110
  23. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 6 artikel I
  24. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. artikel I
  25. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6 sid. 10 artikel I
  26. ^ Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Sid. 115. 23033 
  27. ^ Kjell Lekeby (2010). Gustaviansk mystik. Alkemister, kabbalister, magiker, andeskådare, astrologer och skattgrävare i den esoteriska kretsen kring G.A. Reuterholm, hertig Carl och hertiginnan Charlotta 1776-1803.. Sala Södermalm: Vertigo Förlag. sid 496
  28. ^ Cecilia af Klercker (1936), sid. 497–527
  29. ^ Cecilia af Klercker (1939), sid. 352–353
  30. ^ Cecilia af Klercker (1939), sid. 401
  31. ^ Cecilia af Klercker (1939), sid. 457
  32. ^ Cecilia af Klercker (1939), sid. 461
  33. ^ Cecilia af Klercker (1939), sid. 462–464
  34. ^ Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta (1899) (PDF). Fersenska mordet. Stockholm. Sid. 1. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fersenska_mordet.pdf. ”"Jag kommer nu till den ohyggligaste och mest afskyvärda tilldragelse, som någonsin inträffat i Sverige, och som för all framtid kommer att utgöra en skamfläck för hela den svenska nationen, men aldra mest för de personer som ej förmådde hindra densamma, nämligen det gräsliga mord, som den 20 i denna månad föröfvades på Riksmarskalken Grefve von Fersen."” 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ingvar Andersson (1979). Gustavianskt. Fletcher & Son Ltd. ISBN 91-46-13373-9 
  • http://runeberg.org/svlartid/1901/0486.html
  • Carl Carlson Bonde (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok I (1775–1782). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207712 
  • Carl Carlson Bonde (1903). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok II (1783–1788). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207713 
  • Cecilia af Klercker (1927). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VI (1797–1799). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207715 
  • Cecilia af Klercker (1936). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VII (1800–1806). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 469167 
  • Cecilia af Klercker (1939). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VIII (1807–1811). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207717 
  • Lars Elgklou: Bernadotte. Historien - eller historier - om en familj., Askild & Kärnekull Förlag AB, Stockholm 1978. ISBN 91-7008-882-9.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]