Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp

För linjeskeppet, se Hedvig Elisabet Charlotta (fartyg).

Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp
Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp som drottning.
Företrädare	Som drottning av Sverige: Fredrika Som drottning av Norge: Maria Sofia Fredrika av Hessen-Kassel
Efterträdare	Desideria
Make	Karl XIII
Barn	Hedvig Lovisa Karl Adolf
Föräldrar	Fredrik August av Oldenburg Friedrike av Hessen-Kassel
Född	22 mars 1759
Död	20 juni 1818 (59 år)
Begravd	Riddarholmskyrkan, Stockholm

Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, drottningnamn Charlotta, född 22 mars 1759, död 20 juni 1818, hertiginna av Södermanland, var drottning av Sverige 1809-1818, drottning av Norge 1814-1818, dotter till hertig Fredrik August av Oldenburg och Friedrike av Hessen-Kassel och kusin till Gustav III och hans bror Karl (XIII), med vilken hon gifte sig 7 juli 1774. Hedvig Elisabeth Charlotta är mest berömd för sin dagbok, som skildrar livet vid hovet 1775-1817 och som senare blev publicerad. Dagboken, vars politiska kommentarer från drottningen själv ger en ovärderlig inblick i maktens centrum, är idag ett av de värdefullaste memoarverken i svensk litteratur.

Hertiginna

Hedvig Elisabet Charlotta, under hennes tid som hertiginna. Porträtt av Alexander Roslin.

Skulptören Johan Tobias Sergel utförde denna porträttbyst omkring 1791. Idag utställd på Orangerimuseet.

Hertig Karls blivande maka, Hedvig Elisabeth Charlotta, gör sitt intåg i Stockholm 7 juli 1774. En samtida skildring ger en förteckning över sluparna i processionen. 1) slup med pukor och trumpeter, 2) pagerna i två slupar, 3) hovmarskalkernas slup, 4) Hovstaten i fyra slupar, 5) «Rådsslupen» med riksmarskalken och riksens råd, 6) hertig Karls slup, 7) änkedrottningens slup, 8) kungens lilla slup «Tre Kronor», 9) Kungens stora slup, «Vasaorden», med bruden ombord, omgiven av fyra slupar med musikanter, 10) drottningens slup, «Sveriges vapen», 11) hovfröknarna i en slup, 12) «Tvänne andra slupar för fruntimret», 13) slup med pukor och trumpeter. Oljemålning av Pehr Hilleström.

Hedvig Elisabet Charlotta hade utvalts av Gustav III i hopp om att lösa tronföljdsfrågan, då han själv inte hade några barn och inte hade fullbordat sitt äktenskap. Karl hade vid sitt första möte med henne i Eutin år 1770 anmärkt att hon var söt, och äktenskapet arrangerades 1772. Den första vigseln tog plats i Wismar 2 juni 1774, hon anlände till Sverige 3 juni och gjorde sitt inträde i till Stockholm via gondol, den så kallade kungaslupen, 7 juni, där den andra vigseln skedde samma natt följd av en maskerad i Kungsträdgården.

Hedvig Elisabet Charlotta beskrivs som vacker, livlig och verbal. Hon gjorde succé i sällskapslivet då hon först anlände och kallades "Lilla hertiginnan" och sedan "Hertiginnan Lotta". Riksråd Fredrik Sparre sade om henne: "Man kan inte tänka sig något mer glatt och livfullt. Hon är glädjen själv. Hennes största nöje är att skämta och hitta på galenskaper. Det vore lyckligt om hon införde den seden, ty vår av nationen något dystra nation behövde nog muntras upp". Vissa ansåg dock att hon var för lättsinnig och inte uppträdde tillräckligt värdigt.

Då hennes svägerska drottningen inte var intresserad av hovliv, blev hon hovets kvinnliga centralgestalt. Med sin kvickhet, sin charm, gladlynthet och frispråkighet motsvarade hon sjuttonhundratalets idealkvinna och beskrivs som någon som kunde lätta upp stämningen. Hon medverkade i hovets amatörteater där hon även dansade, något som dock ansågs skandalöst eftersom dans på scen under denna epok förknippades med lyxprostituerade , och efter att ha utsatts för rykten om att hon tillsammans med Sofia Albertina distraherade kungen från politiken genom nöjeslystnad upphörde hon att delta år 1783.

Hennes relation till Karl var något distanserat, och de levde mer eller mindre skilda liv i många år. År 1775 troddes hon vara gravid och förbön bads i kyrkorna, men detta visade sig vara ett falskt rykte. Under de första åren av äktenskapet blev hon gravid troligtvis tre gånger, men vid alla tillfällen slutade graviditeten i missfall. Det skulle dröja ända fram till år 1797 då hon fick ett barn, en dotter som fick namnet Lovisa Hedvig men som avled efter någon dag. Ett år senare födde hon en son som fick namnet Karl Adolf, men han avled bara en vecka gammal.

Karl ägnade under större delen av äktenskapet större uppmärksamhet åt andra kärleksförhållanden än åt henne, och ryktena om hennes egna påstådda utomäktenskapliga förhållanden uppmärksammades även under hennes graviditet år 1797. Hon accepterade Karls kärleksaffärer med liknöjdhet under förutsättning att han då lämnade henne friheten att själv leva som hon ville, och uttryckte år 1781 sin frustration över hur hans dåvarande tillfälliga brist på kärlekspartner utsatte henne för misstänksamhet och förebråelser.

År 1783 uttryckte hon förvåning över att Gustav inte förstörde dokument om hans mors påstådda förbindelse med greve Tessin. Hon skrev då, med tanke på den sexuella dubbelmoralen, att :Ingen människa kan motstå kärlekens krav, och att det inte fanns någon mer sann inskription än Eros: Här ser du din sanna härskare; han var det, han är det, och kommer alltid förbli det. Hon tillägger, att den är olycklig som fötts med en ömsint och känslig natur, och att man måste medge att kvinnan är olycklig: Medan män hafva sin fullkomliga frihet, är hon där alltid tyngd af fördomar och omständigheter. Jag är övertygad om att de flesta kvinnor inget högre önskar än att förvandlas till män, så att de kunde åtnjuta fullständig frihet.

Tidpunkten för kärleksaffären mellan Hedvig Elisabet Charlotta och greve Axel von Fersen d.y. är inte känd. Då Fersen återvände till Sverige efter Marie Antoinettes död 1793 ville Hedvig Elisabet Charlotta återuppta den relation de tidigare vid något tillfälle hade haft, men Fersen avböjde. Hon hade vid samma tidpunkt ett förhållande med Axel von Fersens yngre bror, Fabian Reinhold von Fersen, som hertig Karl ska ha accepterat. Relationen med Fabian von Fersen inleddes troligen omkring år 1790, då även hennes väninna Sophie von Fersen inledde sitt förhållande med Evert Taube och de i sin brevväxling ger varandra hänvisningar som "Hälsa F.! T. hälsar." Relationen med Fabian von Fersen tros ha avslutats vid hans giftermål 1797 Hedvig Elisabet Charlotta deltog som medlare under Gustav III:s försoning med Lovisa Ulrika 1782, efter att de befunnit sig i konflikt sedan 1778.

Hon hade dock inget inflytande under sin mans tid som regent 1792-1796 och nämner Reuterholm med ironi i sina anteckningar. Hon besökte 1798-99 Tyskland och Österrike med maken. Vid kurorten Karlsbad blev hon uppmärksammad i sällskapslivet, där hon utförde sina "konster", så som då hon lade sig på rygg på kasinots balsalsgolv och demonstrerade att hon kunde resa sig upp från liggande ställning utan att ta hjälp av armarna.

År 1800 grundade paret ett amatörteatersällskap vid hovet, Dramatiska akademien, som dock stängdes av kungen. År 1803 förorsakade Bohemanaffären en svår konflikt med Gustav IV Adolf. Mystikern Carl Adolf Boheman hade presenterats för paret av greve Magnus Stenbock 1793 och fått inflytande genom att lova avslöja hemligheter om parapsykologisk vetenskap. Han hade invigt dem i ett hemligt sällskap och 1801 grundat vad han kallade för en gren av frimurarorden, där även kvinnor accepterades och till vilken paret värvat greveparen Ruuth och Brahe och drottningens mor. Då Boheman även försökte värva kungen, arresterades han och utvisades för statsomstörtande verksamhet. Hertigparet förhördes av kungen och Hedvig Elisabet Charlotta blev extra strängt förhörd på sin sängkammare i närvaro av flera medlemmar av kungliga rådet.

Drottning

Drottning Charlotta av Sverige och Norge

Under statskuppen 1809 kom generaladjutant Charles Jean Baptiste de Suremain in till henne och hon ska då ha sagt: Jag vill inte vara drottning! Jag vill inte vara drottning!; " I sin djupa bedrövelse var hon fullt uppriktig, liksom hon alltid varit i sin ömhet och vänskap för drottning Fredrika". Hon besökte många gånger exdrottning Fredrika, med vilken hon kände medlidande.

Hedvig Elisabet Charlotta kröntes med maken till drottning den 29 juni 1809. Hon nämner i sin dagbok att hon kände sig generad över att ta någon annans plats, med tanke på att det förra kungaparet avsatts. I enrum med maken ska hon ha sagt att hon skulle bli hans pålitliga rådgivare, samtidigt som hon lovade att hålla sig ifrån alla statsangelägenheter; hon ska också ha besökt honom i enrum varje morgon under hans regeringstid.

Vid kröningen beskrivs kungaparet: Hans Majestät, van ifrån sin barndom att representera, har uti det all grace, som han både på fäderne och möderne ärvt, och hans äldre utseende, samt svårighet att gå ingiver verkligen vördnad för majestätet. Drottningen, vars vivacité ej med åren stort avtagit, observerade sig på det nogaste utan att gå ifrån sitt amabilité och hade uti alla sina bugningar, hälsningar etc mycket aisance gracieuse med ett ord var sådan, att o salig fröken Anne Magdeleine Strokirch fått se henne, hade hon varit nöjde med sin fru och ej kunnat hava något att invända.

Som drottning höll hon en salong kring det "gröna bordet" (efter bordsduken), där kvinnorna diskuterade politik och dagshändelser medan de handarbetade. Hon var också med om att grunda Sveriges första skola för dövstumma med Pär Aron Borg i Stockholm år 1809 efter ett uppträdande av Charlotte Seuerling.

Politisk betydelse

Hedvig Elisabet Charlotta tilltroddes allmänt ha stort politiskt inflytande som drottning, trots att hon själv förnekade detta. Efter kuppen 1809 besökte hon ofta den före detta kungafamiljen och arbetade först för att de skulle få dela fängelse och därpå för att de skulle friges. Hon såg till att Fredrika och barnen fick återförenas med Gustav Adolf, från vilkan de under sin husarrest först hade varit separerade. Hon arbetade också på att få förra kungafamiljen frisläppt ur fångenskapen. Hon stödde Gustav IV Adolfs sons anspråk på tronen och var som sådan känd som så kallad Gustavian. Hon understödde starkt tanken att den avsatte kungens son, prins Gustav, skulle få behålla sin arvsrätt, och Fredrika förklarade sig för henne villig till detta. Hon arbetade för hans kandidatur under valet av tronföljare.

General Georg Adlersparre meddelade henne under en middag att Bernadotte hade visat intresse och frågat om hon hade barn. Hon framförde då sin åsikt om att Sverige då redan hade en tronföljare. Adlersparre blev hennes motståndare i frågan om prins Gustav skulle väljas till tronarvinge och förklarade att ingen skulle acceptera detta eftersom man fruktade att Gustav skulle hämnas på dem som avsatte hans far, och hotade med att man skulle avföra honom som kandidat genom att ta upp den gamla misstanken om att Gustav Adolf var son till Adolf Fredrik Munck om man blev tvungen. Man ville dessutom undvika en förmyndarregering. Hon konfererade även med Johan Gustaf Lagerbjelke och riksmarskalk Hans Henrik von Essen i frågan, men fick inget riktigt stöd för sin åsikt. Det var sedan hon som fick meddela Fredrika att sonen förlorat arvsrätten. För att säkra tronföljden adopterades istället den danske prinsen Fredrik Kristian August av Augustenburg.

Till Adlersparre sade hon under en promenad i trädgården : Jag är bra lycklig över att vara svensk och erkänner öppet, att jag inte skulle vilja vara varken fransk, rysk eller dansk Hon syftade då på kandidaterna Bernadotte, Peter av Holstein (som var ingift i ryska tsarfamiljen) och danske prinsen av Augustenburg, vilken förväntades medföra Norge som svensk provins och därför var den lämpligaste kandidaten.

Hon nämner i sin dagbok att hon talade med olika riksdagsmän under författningsändringen 1809, men det är okänt om hon utövade något inflytande över den. Hon nämner att hon ogillade enkammarriksdagen, och även att envälde var olämpligt på grund av att den krävde en stark person för att kunna klara av den. Hon ogillade partisplittring, men ville att folket skulle komma överens om skatter och pålagor genom "valda ombud".

Då maken drabbades av ett slaganfall 1809 övertog hon tillfälligt hans uppgifter och höll konseljerna på informell basis. Hon uppmanades då att bli tillförordnad regent och som sådan utnämna Gustav Adolfs son till tronföljare och utesluta den adopterade tronföljaren Augusteburg, som ännu inte kommit till Sverige. Särskilt Adlercreutz framhöll detta som hennes plikt vare sig hon ville eller inte. Hon tackade dock nej, och avböjde att delta formellt som officiell konseljpresident och regent.

Adlersparre, som förberedde den valde tronarvingen Augustenburgs ankomst till Sverige, misstänkte henne under denna tid för att förbereda en statskupp. Då han kom till Stockholm, träffade han henne utanför kungens sovrum. Hon beskriver samtalet i sin dagbok på följande vis:

"Kanske vågar jag numera inte nalkas Ers Majestät?"

"Varför det?"

"Jag fruktar att Ers Majestät är ond på mig?"

Hon skrattade och sade: "Hur kan ni framställa en sådan fråga? Hur kommer det sig egentligen, att ni nu är här?"

Han svarade att han kommit för att få kungens order om prinsen, och för att undersöka attityden mot prinsen för dennes räkning. Hon sade honom, att prinsen inte borde ha fördomar mot någon. Då han fått kungens order att hämta prinsen, frågade han henne om hon inte tyckte, att Augustenburg var en bra karl. Charlotta medgav det men tillade, att Augustenborg ännu inte gett besked om att han ville komma. Han svarade då: "Kanske kommer han inte, och då kan ju Ers Majestät spela samma roll som ryska kejsarinnan."

Hon blev då arg och svarade: "Jag har aldrig eftersträvat makten, jag har ej såsom hon låtit mörda min gemål eller någon storfurst Ivan och skulle icke kunna förmå mig till dylikt. Därför undanber jag mig, att ni talar i den tonen."

"Ers Majestät har rätt. Det är minsann ingen lycka att vara regent".

Den befarade gustavianska kuppen inträffade aldrig. Om kungen dött, skulle historien möjligen ha slutat annorlunda. Adlercreutz skrev: Om Karl XIII dött, innan freden med Danmark blivit sluten och Kristian August ännu befann sig i Norge, skulle drottning Charlotte, som ivrigt understödde gustavianernas planer...kommit att spela en viktig roll.

Augustenburg anlände sedan till Sverige. Hon beskriver honom som godhjärtad men kärv och besvärad i kvinnosällskap. Hon upptäckte att man försökte få honom misstänksam mot henne men fick honom att bli uppriktig mot henne. Han förklarade att han inte skulle gifta sig utan adoptera exkronprins Gustaf istället.

Men år 1810 dog kronprins Karl August i en olycka. Axel von Fersen lynchades, anklagad för att ligga bakom dödsfallet. Drottning Charlotta var djupt upprörd över kronprinsens död. Även hennes nära vän Sophie Piper, von Fersens syster, attackerades. Sophie Piper ogillades för att hon sades påverka drottning Charlotta, som hon var nära vän med och som besökte henne regelbundet. Lynchmobben rörde sig mot Haga slott, där drottningen var, eftersom de trodde att även Sophie Piper befann sig där.

Drottningen uppmanades att inte komma in till staden: som gustavian ogillades hon av kuppmakarna från 1809 som försökte hetsa allmänheten att lyncha henne genom att på affischer och flygblad utmåla henne som delaktig i mordet och att hon förtjänade att hängas i sina tarmar. Hon och hennes hovdamer lämnades utan vakter på Haga av kungen, och det fanns en oro att de skulle attackeras. Hon ville dock återvända ensam till Stockholm och sade till sin hovdam grevinnan Wilhelmina Taube: "Du är en kruka, Mina! om du är rädd, så far jag ensam! Jag fruktar inte döden. Den kan jag trotsa, och jag ska dö som Marie Antoinette. Låt oss fara!"

Hon övertalades att låta bli, och kungen skickade två båtar att om nödvändigt evakuera dem, om mobben tågade mot Haga, och hon sade till sade till hovdamer att de var fria att ge sig av. Inget hände dock. Hon blev efter detta impopulär genom sitt stöd till Sophie Pipers frikännande.

Man höll nu ett nytt tronföljarval. Detta hölls i Örebro, och det beslutades att drottningen skulle hållas på avstånd, eftersom det fanns en allmän tro på att hon blandade sig i politiken , och hon anvisades att vänta på Strömsholm tills valet hade avslutats. Hon stödde prins Gustav i första hand och sin kusin Peter av Holstein i andra hand. Fredrik August Adelswärd meddelade henne om valet av Bernadotte och sade att han förstod att hon var besviken men uppmanade henne att dölja det för att skona kungens hälsa, eftersom han var rädd för att hon skulle vara missnöjd. Hon svarade att vem som helst var lämplig som kunde bringa stabilitet, och att hon skulle bli honom en bra vän. Hon tillade: Jag blandar mig ej i politiken, fastän man påstår motsatsen, och bad sedan att få komma till Örebro. Hon fick då tillstånd att fara, och höll där mottagning för ständerna.

Relation till Bernadotte

Karl Johan Bernadotte vann snart över henne med sin personliga charm. Han hjälpte henne att anordna en statsbegravning för Axel von Fersen och bad henne ofta om råd, särskilt i etikettsfrågor. Hon kom dock inte överens med hans fru Désirée Clary, som gjorde en kort visit i Sverige 1810-1811; hon karaktäriserade Desirée som godhjärtad och trevlig i enrum men ytlig, "ett bortskämt barn" som inte tålde krav, som avskydde representation och var en "fransyska i varje tum", som tyckte illa och klagade på allt som inte var franskt, och därför inte var omtyckt. Ständerna bad henne att övertala kungen att utnämna Bernadotte till att bli regent och Bernadotte att gå med på förslaget, vilket hon gick med på och lyckades med.

År 1812 träffade hon och kom väl överens med Germaine de Staël. 1813 avråddes hon från att visa sympati med den avsatta kungafamiljen, och allt som påminde om dessa avlägsnades. Hennes gustavianska åsikter (hon brevväxlade bl a med exdrottning Fredrika) gjorde Karl Johan misstänksam mot henne, men hon sade honom då att han manipulerades till detta av de som ville isolera honom från eventuella bundsförvanter. Efter detta förbättrades deras relation, men hon tvingades avbryta brevväxlingen med Fredrika.

År 1814 blev hon norsk drottning och den första drottningen av unionen Sverige-Norge. Hon hade en nära relation till prins Oscar, och blev ett slags fostermor till honom under hans uppväxt efter att Desiree lämnat landet år 1811.

Från 1815 var hon allt oftare sjuk. 1816 ville kronprinsen abdikera för sin sons skull, men hon avrådde honom med orden att inte överge dem som valt honom och lyckades övertala honom att avstå. Samma år tog hon vännen Sophie Pipers död mycket hårt. 1817 troddes det existera en konspiration mot Bernadottes och hans sons Oscars liv, och överståthållare baron Olof Rudolf Cederström riktade misstankarna mot henne. Hon förhörde Cederström inför vittnen och Oscar tog hennes parti, men relationen till Bernadotte blev efter detta förstörd, och hon fick ingen ursäkt från Cederström. Hon dog hastigt 1818.

Hennes dagbok är formellt skriven i form av en brevväxling till hennes nära vän Sophie Piper. Breven skickades dock aldrig, utan var uttryckligen avsedda att publiceras femtio år efter hennes död.

Barn

• Lovisa Hedvig, född/död 2 juli 1797.
• Karl Adolf, hertig av Värmland, född 3 juli 1798, död 10 juli 1798, namngiven efter fadern och farfadern

Anfäder

Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp

Kristian August av Holstein-Gottorp

Fredrika Amalia av Danmark

Fredrik August av Holstein-Gottorp

Fredrik VII av Baden-Durlach

Albertina Fredrika av Baden-Durlach

Augusta Maria av Holstein-Gottorp

Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg

Karl I av Hessen-Kassel

Maximilian av Hessen-Kassel

Maria Amalia av Kurland

Friedrike av Hessen-Kassel

Ernst Ludvig av Hessen-Darmstadt

Friedrike Charlotte av Hessen-Darmstadt

Dorothea Charlotte av Brandenburg-Ansbach

Källor

• Ingvar Andersson (1979). Gustavianskt. Fletcher & Son Ltd. ISBN 91-46-13373-9 
• http://runeberg.org/svlartid/1901/0486.html
• Carl Carlson Bonde (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok I (1775–1782). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207712 
• Carl Carlson Bonde (1903). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok II (1783–1788). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207713 
• Cecilia af Klercker (1927). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VI (1797–1799). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207715 
• Cecilia af Klercker (1936). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VII (1800–1806). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 469167 
• Cecilia af Klercker (1939). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VIII (1807–1811). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207717 
• Lars Elgklou: Bernadotte. Historien - eller historier - om en familj., Askild & Kärnekull Förlag AB, Stockholm 1978. ISBN 91-7008-882-9.

Externa länkar

• Hedvig Elisabeth Charlotta i Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff)

Företrädare: Fredrika Drottning av Sverige	Sveriges riksföreståndargemål 1809	Efterträdare: Sig själv Drottning av Sverige
Företrädare: Sig själv Sveriges riksföreståndargemål	Drottning av Sverige 1809–1818	Efterträdare: Desideria
Företrädare: Maria Sofia Fredrika av Hessen-Kassel	Drottning av Norge 1814–1818