MRSA

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Meticillinresistent Staphylococcus aureus
Meticillinresistenta stafylokocker
Meticillinresistenta stafylokocker
Systematik
Domän Bakterier
Stam Firmicutes
Klass Bacilli
Ordning Bacillales
Familj Staphylococcaceae
Släkte Staphylococcus
Art 'S. aureus'
Vetenskapligt namn
§ Staphylococcus aureus
Auktor Rosenbach 1884

MRSA (Meticillinresistent Staphylococcus aureus), meticillinresistenta stafylokocker är en variant av bakterien Staphylococcus aureus som förvärvat resistens mot meticillin och penicilliner inom gruppen isoxazolylpenicilliner, som är förstahandsval vid antibiotikabehandling av stafylokockinfektioner. Vid infektioner orsakade av MRSA är det nödvändigt att använda andra typer av antibiotika, som ofta har fler biverkningar och är betydligt dyrare.

MRSA förekommer framförallt i samhället, men är också en av de bakterietyper som kan spridas mellan patienter och personal inom vårdinrättningar och orsaka så kallade vårdrelaterade infektioner (nosokomiala infektioner). De utgör då ett av de stora vårdhygieniska problemen inom sjukhus världen över. Patienter och personal på sjukhus kan vara symptomfria bärare av MRSA i näsan eller på huden under långa tidsperioder och bidra till smittspridning. I Sverige ska därför alla misstänkta MRSA-bärare isoleras för att man ska kunna kontrollodla och om det visar sig att de bär på MRSA så vårdas de isolerat för att undvika spridning.

Nyare forskning visar att ju fler antibiotikabehandlingar man genomgått, desto större är risken att smittas och bli bärare av meticillinresistenta stafylokocker.[1]

Resistens[redigera | redigera wikitext]

Meticillinresistens hos S. aureus beror oftast inte på betalaktamaser. I bakteriers cellvägg finns strukturer som kallas penicillinbindande protein (PBP). Det är vid dessa betalaktamantibiotika fäster när det ska angripa bakterien genom att förstöra bakteriens cellvägg. S. aureus har fyra stycken PBP (PBP 1-4). Det viktigaste av dessa kallas för PBP2 och S. aureus har detta i dubbel upplaga, ena har väldigt låg ”vilja” att fästa till betalaktamantibiotika och det skapas därför resistens.

När man ska undersöka om ett bakterieprov innehåller MRSA letar man efter två gener. De är mecA, som ger MRSA dess meticillinresistens, och nuc vilket är en unik gen just hos S. aureus. Detta är möjligt tack vare den nobelprisbelönta tekniken PCR.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anna Larsson, Lättare bli smittad av MRSA om man fått antibiotika tidigare, artikel 〈http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1582151 〉 på Sveriges Radios webbplats (7 september 2007)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]