Järnmalm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hematit från Brasilien.
Järnmalm från Dannemora gruva

Järnmalm är malm som innehåller metallen järn. En järnmalmsmineralisering betecknas malm om det är lönsamt att bryta den.

Järnmalm i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige bryts det järnmalm i bland annat Kiruna och Malmberget. Det är LKAB som bryter järnmalm på dessa orter. I Kiruna är det magnetit som bryts och i Malmberget är det magnetit och hematit. Järnmalm bryts också i Dannemora. Sverige är en av Europas största järnmalmsproducenter.

De i Mellansverige helt dominerande järnmalmsmineralerna är magnetit (Fe3O4) och blodsten eller hematit (Fe2O3). Ofta förekommer båda mineralerna i en malmkropp. Magnetiten är starkt magnetisk till skillnad från blodstenen, som fått sitt namn av att den vid repning med t ex kniv får ett rött streck. Andra karaktäristiska mineral kan vara knutna till vissa fyndigheter, t ex den fosforrika apatiten, som i Grängesberg och Idkerberget medfört att råmalmen betraktas som en fosforrik järnmalm (ca 1 % P). Manganoxider och mangansilikat följer t ex malmer i Basttjärn och Dannemora, som således benämns manganrik (upp till 3-4 % Mn).

Även innehållet kalk (CaO) och kiselsyra (SiO2) är av betydelse. Kalkrika malmer benämns basiska, SiO2-rika är däremot sura. Moderna masugnprocesser är även känsliga för innehållet alkali (Na2O+K2O) i malmen. Denna får ej överskrida 0,15 %.[1]

Järnsvamp[redigera | redigera wikitext]

Järnsvamp är järnmalm som har reducerats till ett poröst järnmaterial som kan smältas i exempelvis ljusbågsugn.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ De mellansvenska järnmalmsgruvorna 1930-1980 - En teknikhistorisk studie av Boris Serning, Karl-Axel Björkstedt och Curt Westlund, IVA-rapport 322, Ingenjörsvetenskapsakademin 1987, ISBN 91-7082-4142

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]