Max Richter (kompositör)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Max Richter
Max Richter på en konsert i Cadogan Hall, London, september 2010.
Max Richter på en konsert i Cadogan Hall, London, september 2010.
Tonsättare
Född 1966
Tyskland

Max Richter, född 1966 i Tyskland, är en tysk-brittisk kompositör. Hans musik kombinerar influenser från såväl klassisk musik som moderna minimalistiska tonsättare, ambient och electronica i en tidlöst harmonisk och ofta djupt melankolisk stil som Richter själv har kallat "postklassisk".[1]

Liv[redigera | redigera wikitext]

Max Richter föddes i Tyskland, växte upp i England och är numera bosatt i Berlin. Han studerade klassisk komposition och piano vid University of Edinburgh, Royal Academy of Music och sedan i Florens, där han undervisades av den berömde italienska kompositören Luciano Berio.[2]

Efter studietiden var Richter med och grundade den av sex pianister bestående ensemblen Piano Circus, som framförde stycken av samtida kompositörer som Arvo Pärt, Brian Eno, Philip Glass och Steve Reich. Han var med i gruppen i tio år och hjälpte till att producera totalt fem album.[3] År 1996 inledde han ett samarbete med den elektroniska musikgruppen Future Sound of London och medverkade på ett flertal av deras album. Tillsammans med Mercury Prize-vinnaren Roni Size arbetade han med gruppen Reprazents album In the Mode. Förutom som kompositör har Richter även varit aktiv som musikproducent och producerade år 2005 Vashti Bunyas album Lookaftering och år 2008 Kelli Alis album Rocking Horse.[4][5]

Solokarriär[redigera | redigera wikitext]

Richters solodebut Memoryhouse, inspelad i samarbete med BBC Philharmonic Orchestra och violinisten Alexander Balanescu, släpptes 2002.[6] Det experimentella albumet kombinerar ambientsekvenser med röster och upplästa fragment ur dikter.

På hans andra album, The Blue Notebooks från 2004, läser bland annat skådespelerskan Tilda Swinton högt ur Franz Kafkas dagboksanteckningar. Richter beskrev själv skivans stil som "postklassisk"; en kombination av klassisk musik, elektroniska klanger och "found sound".[7]

Songs from Before (2006) läser Robert Wyatt textpassager ur den japanska författaren Haruki Murakamis böcker.[8]

År 2008 släpptes Richters fjärde album 24 Postcards in Full Colour - en samling av 24 klassiskt komponerade småstycken som är tänkta som ringsignaler.[9] Styckena är variationer på ett antal teman och kombinerar piano, stråkarrangemang och elektroniska inslag.

Infra (2010) är en bearbetning av en 25 minuter lång opera som Richter komponerade för koreografen Wayne McGregor och som premiäruppfördes på Royal Ballet i London.[10]

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Förutom hans övriga projekt komponerar Max Richter dessutom regelbundet musik för film och television. Till hans mest kända verk hör soundtracket till den prisbelönta filmen Waltz with Bashir från 2007. Han har också gjort musiken till independentfilmen Henry May Long från 2008 samt till Feo Aladags film Die Fremde.

Richters musik kan bland annat även höras i Martin Scorseses Shutter Island (närmare bestämt stycket "On the Nature of Daylight" från The Blue Notebooks), i dokumentärfilmen How to die in Oregon och i den franska filmen Les Impardonnables.

Diskografi (soloverk)[redigera | redigera wikitext]


Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Max Richter - biography”. All Music. Rovi Corp. http://www.allmusic.com/artist/max-richter-mn0000203592. Läst 09 augusti 2012. 
  2. ^ ”Max Richter”. FatCat Records. http://fat-cat.co.uk/fatcat/artist.php/max+richter. Läst 9 augusti 2012. 
  3. ^ Mark Pappenheim (24 November 1993). ”MUSIC / Many hands make light work”. London: The Independent. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/music--many-hands-make-light-work-piano-circus-had-a-problem-six-keyboards-but-only-one-piece-to-play-what-could-they-do-without-steve-reich-1506360.html. Läst 19 oktober 2011. 
  4. ^ Adam Park (11 October 2006). ”The Richter Scale”. Boomkat. http://www.boomkat.com/article.cfm?id=10. Läst 19 oktober 2011. 
  5. ^ ”Biography Kelli Ali”. London: The Guardian. http://www.guardian.co.uk/music/artist/e91466e9-e518-4b02-9198-a6c338694c9d. Läst 21 oktober 2011. 
  6. ^ ”Max Richter Memoryhouse”. http://fat-cat.co.uk/fatcat/release.php?id=299. Läst 21 oktober 2011. 
  7. ^ Paul Tingen (January 2005). ”Max Richter Recording The Blue Notebooks”. Sound On Sound. http://www.soundonsound.com/sos/jan05/articles/ritcher.htm. Läst 21 oktober 2011. 
  8. ^ ”SONGS FROM BEFORE • Max Richter”. Puremusic. http://www.puremusic.com/71max.html. Läst 21 oktober 2011. 
  9. ^ Michael Crumsho (22 October 2008). ”Max Richter - "Berlin By Overnight" (24 Postcards In Full Colour)”. Dusted Magazine. http://www.dustedmagazine.com/reviews/4621. Läst 21 oktober 2011. 
  10. ^ Gilbert, Jenny (16 November 2008). The Independent (London). http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/theatre-dance/reviews/royal-ballet-royal-opera-house-londonbrrambert-dance-company-sadlers-wells-london-1020245.html.