Ockhams rakkniv
Ockhams rakkniv, uppkallad efter den medeltida engelska franciskanmunken och filosofen William Ockham (ca 1285–1347), är en princip inom vetenskaplig metod som innebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör.[1]
Mer om begreppet
Populärt brukar man även beskriva Ockhams rakkniv som att om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så bör man välja den enklaste av dem. Detta är en olycklig formulering eftersom den enklaste förklaringen inte alltid är den som förklarar alla relevanta observationer. Den enklaste förklaringen av verkligheten är till exempel att den inte finns, utan bara är en illusion,(subjektivt påstående) vilket är korrekt om man antar att betraktaren och det betraktade består av samma materia och är ömsesidigt beroende av varandra och därför både finns och inte finns, samtidigt. Principen är inte ett formellt bevis för att den enklare förklaringen är korrekt, utan bara en princip för tänkandet. Rakkniv syftar på att man rakar bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen.
William av Ockham formulerade principen på latin: Non est ponenda pluralitas sine necessitate. Han brukar även tillskrivas den alternativa formen Entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem, trots att den formuleringen inte kan återfinnas i något av hans verk. Detta kan översättas Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt, eller som det oftast uttrycks: krångla inte till saker i onödan. Egentligen är det en princip som användes flitigt under medeltiden och kan spåras tillbaka ända till Aristoteles, men den har fått sitt namn efter Ockham eftersom han så ofta använde den.
En parafras på Ockhams rakkniv är Hanlons rakkniv, som beskrivs i science fiction-författaren Robert A. Heinleins bok Logic of Empire (1941): "Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet" (engelska "Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.").
Exempel
- Om ett träd visar sig ha fallit ned, och ingen har sett det ske, skall man föredra förklaringen att "en storm blåste omkull trädet", framför andra möjliga förklaringar såsom "en elefant knuffade omkull trädet", eller "trädet rycktes upp med roten av 200 meter höga rymdvarelser", även om trädet ligger något annorlunda än stormfällda. Det är alltså rimligare att anta att vindriktningen var något annorlunda än de många andra tillfällen liknande händelser inträffat än att något, mer eller mindre fantastiskt inträffat.
- Om man drar en linje anpassad till en serie punkter i ett diagram kan man dra den på oändligt många sätt, men man bör dra linjen så att den ligger så nära punkterna som möjligt. Man bör alltså inte anta att det finns fler punkter än de som ritats in i diagrammet. (Detta diskuteras av bland andra Thomas Kuhn.)
- Ett exempel som Ockham använde var att naturlig teologi är omöjlig. Han menade att man skulle utgå från uppenbarelserna i Bibeln som enligt honom bekräftades av erfarenheten. Ockham företer således en form av antirationalism.
- Det har anförts[av vem?] att Gud är en överflödig hypotes för att förklara verkligheten och att Guds existens inte kan bevisas. Alltså bör vi enligt resonemanget inte tro på Gud. Noterbart är att Ockham på den grunden avvisade Anselm av Canterburys ontologiska gudsbevis. I stället menade han att vi erfarenhetsmässigt vet att Gud finns.
Se även
Referenser
- ^ "Ockhams rakkniv". NE.se. Läst 28 november 2013.
Litteratur
- William M. Thorburn (1918). ”The Myth of Ockham's Razor”. Mind (Oxford: Oxford University Press, Mind Association) (27): sid. 345–353. ISSN 0026-4423.
- Julius R. Weinberg (1977). Ockham, Descartes, and Hume: Self-knowledge, substance, and causality. Madison: The University of Wisconsin Press. ISBN 0-299-07120-0