Opiumvallmo

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Opiumvallmo
Papver field france.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ranunkelordningen
Ranunculales
Familj Vallmoväxter
Papaveraceae
Släkte Vallmosläktet
Papaver
Art Opiumvallmo
P. somniferum
Vetenskapligt namn
§ Papaver somniferum
Auktor L.
Papaver somniferum - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-102.jpg
Hitta fler artiklar om växter med

Opiumvallmo (Papaver somniferum L.), även opievallmo eller fjädervallmo,[1] är en ettårig ört inom släktet vallmor och familjen vallmoväxter.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Den kan bli upp till 80 cm hög och blommar från juni till juli med upp till en decimeter breda blommor som varierar från vitt, rosa, violett till rött eller purpur. Kronbladen har vanligtvis en svart fläck vid basen. Frukten blir en stor, klotrund, kal kapsel med åtta till tolv märkesstrålar. Fröna är njurformade, vita, blåaktiga eller svarta. Stjälken är upprätt och har strödda, halvt stjälkomfattande, djupt parflikiga blad som är blågröna och nästan kålartade.

Frön av en vit variant.

Förekomst och användning[redigera | redigera wikitext]

Opiumvallmo är en odlad art som ibland påträffas tillfälligt förvildad i närheten av bebyggelse, ofta på ruderatmark. Första fynduppgift som förvildad är från Varberg, Halland och publicerades 1818, men arten var känd redan under medeltiden.

Fröna används i matlagning, framför allt i bröd.

Ur mjölksaft från opiumvallmons frökapslar har man i Asien sedan mycket lång tid framställt opium, vilket använts för sina smärtstillande egenskaper, men också för rekreationellt bruk.

Ceres sörjde förlusten af sin dotter Prosperina, som blifvit henne frånröfvad af Pluto, skapade hon vallmoblomman, i hvars sömngifvande förmåga hon sökte lindring och glömska för sin sorg. Morpheus (Somnus), sömnens gud, framställdes också alltid omgifven af vallmo och detta är mer än en legend, då just ur vallmoblommans fröhus, förträdesvis den hvita vallmon, man får opium. Fröna själfva äro emellertid oskadliga, till och med ätbara och användes redan på romarnas tid.
Ida Sager, Från gamla trädgårdsland (1910)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "opievallmo". NE.se. Läst 13 augusti 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]