Ozon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ozon
StrukturformelMolekylmodell
Systematiskt namn Trioxygen
Övriga namn Trisyre
Kemisk formel O3
Molmassa 47,998 g/mol
Utseende Färglös eller svagt blå gas
CAS-nummer 10028-15-6
SMILES [O+](=O)[O-]
Egenskaper
Densitet 2,144 × 10-3 g/cm³
Löslighet (vatten) 1,05 g/l (0 °C)
Smältpunkt -192,5 °C
Kokpunkt -111,9 °C
Faror
Huvudfara
Mycket giftig Mycket giftig
I ren form explosivt
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Ozon, O3, är en gas bestående av tre syreatomer per molekyl. Den upptäcktes år 1840 av kemisten Christian Friedrich Schönbein. Han gav ämnet namn efter det grekiska ordet för "att lukta", ozein, med anledning av den karakteristiska lukt som uppstår vid åska, då ozon bildas. Samma lukt av ozon kan kännas även intill gnistbildande elektriska apparater, t ex nära kommutatorn i elektriska motorer och vid bågsvetsning.

Ozon bildas naturligt i atmosfären. I den lägre atmosfären kan den betraktas som en luftförorening med irriterande effekt på andningssystemet hos människor och djur. Det s k ozonlagret i den övre atmosfären gagnar livet på jorden eftersom det minskar den mängd skadligt ultraviolett ljus som når jordytan, se ozonlagret. Ozon bryts ner till syre på 15 … 60 minuter.

Ozon är en naturlig växthusgas, som gör nytta för att rena luften på marknivå. I den fotokemiska processen, exempelvis när solens UV-strålar träffar syrgas (O2) i atmosfären, bildas fritt syre (O1) och ozon (O3). Ozonet oxiderar föroreningar mycket snabbt och bryter oftast ner dessa till koldioxid (CO2) och vatten (H2O).

Minskningen av ozonhalten i atmosfären (beroende bland annat på de ökade industriutsläppen) har under de senaste decennierna lett till att så kallade ozonhål har börjat dyka upp över jordens polarregioner, Arktis och Antarktis. Ozonhålet i Antarktis är större än det i Arktis, beroende på de speciella väderförhållanden som råder i Antarktis.

Teknisk användning[redigera | redigera wikitext]

Ozon är kemiskt sett mycket aggressivt och har en relativt stor teknisk användning. Den kan bland annat användas till ytterst snabb och effektiv blekning av kemiska pappersmassor, samt för sterilisering av vatten. Ett problem med teknisk användning av ozon är gasens instabilitet. Den måste därför tillverkas på plats. Ozon används ofta för att ta bort lukt.

Vanliga användningsområden är:

  • Beredning av läkemedel och syntetiska smörjmedel, där ozonets funktion är att bryta kol-kolbindningar.
  • Blekning av pappersmassa och textilvaror.
  • Desinfektion av luft och vatten, genom att ozonet dödar mögelsporer, bakterier och mikroorganismer. På många håll i världen används ozon i stället för klor för att rena kommunalt dricksvatten. Ozon bildar inga organiska klorföreningar och finns inte heller kvar i vattnet efter reningsprocessen.
  • Desinfektion av tvätt på sjukhus, vårdinrättningar och livsmedelsindustri.
  • Dödande av bakterier, jäst, mögel och insekter på matvaror och i sädeslager.
  • Odöreliminiering av möbler som har överlevt brand men luktar rök; då används en så kallad ozonkammare.
  • Sanering av utrymmen som luktar illa, till exempel soprum, bilar med lukt efter cigarettrök eller rökskadade lokaler efter brand. Då är ozon mycket effektivt, och portabla ozonaggregat av olika storlekar används.

Se även[redigera | redigera wikitext]