Paul Young

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Paul Young

Paul Antony Young, mer känd som Paul Young, född 17 januari 1956 i Luton, Bedfordshire, är en brittisk popartist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Paul Young föddes den 17 januari 1956 i Luton i England. Han har två syskon, Mark och Joanne. Efter skolan började han jobba på Vauxhall Motors factory, men på fritiden spelade han gärna bas i olika band. Det första bandet han var frontfigur i var Kat Kool & The Kool Kats. År 1970 blev han medlem i bandet Streetband, som hade en top 40-hit i England (UK) med den roliga låttiteln "Toast". Deras högsta placering blev på en 18:e-plats år 1978. I december 1979 splittrades Streetband, och Paul bildade Q-Tips. Q-Tips etablerades som namn genom att spela live, men hade aldrig någon hit i England. Deras singel "Letter Song" hade dock en viss framgång i Europa. Q-Tips gick skilda vägar 1982, och Paul skrev kontrakt med CBS Records som ensam sångare.

Hans två första singlar som soloartist, "Iron Out the Rough" och "Love of the Common People", blev inga succéer, men den tredje singeln, "Wherever I Lay My Hat (That's My Home)" blev nummer 1 på Englands singeltopplista i tre veckor under sommaren 1983 och den första av 14 brittiska top 40-singlar. Liknande succéer följde över hela Europa. I England nådde den påföljande singeln "Come Back and Stay" en 4:e plats, och den återigen släppta "Love of the Common People" klättrade till en 2:a plats, medan albumet No Parlez sålde platina i flera länder. Paul Youngs stil under den tiden var en varm, vit soul. Han fick dock en del skämtsam kritik för sin garderob, som inkluderade virkade tröjor och läderdräkter med matchande slipsar.

1984 var ett svårt år för Paul då ett allvarligt halstillstånd påverkade hans sjungande. Han kunde inte sjunga under en stor del av det året, men tillfrisknade dock lite och gjorde ett berömt uppträdande under introt på Band Aid-singeln "Do They Know It's Christmas?". Pauls röst försämrades sedan av en "klump" i halsen och av den påföljande operationen. Det ledde till en helt annan klang i hans comebacksingel "I’m Gonna Tear Your Playhouse Down". Han har fortsatt att ha röst- och halsproblem.

Pauls största hit världen över kom 1985 med en version av Daryl Halls "Everytime You Go Away". Han har fortsatt att ha en framgångsrik karriär med några höjdpunkter såsom att sjunga i Crowded House låt "Don’t Dream It's Over" under Nelson Mandelas 70-årsfirande 1988, producera en populär duett, "Senza Una Donna", med den italienska sångaren Zucchero år 1991, och sjunga "Radio Ga Ga" med Queen 1992 under en hyllningskonsert för den nyligen avlidne Freddie Mercury.

Personligt[redigera | redigera wikitext]

Paul mötte sin blivande fru, modellen Stacey Smith (född 1963) under det att han gjorde videon till "Come Back and Stay" 1983. I maj 2006, blev det känt att paret hade separerat.[1] De har tre barn tillsammans; döttrarna Levi (f. 1987), och Layla (f. 1994) samt sonen Grady-Cole (f. 1996).

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Album[redigera | redigera wikitext]

Singlar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ thesun.com: Pop star Young's love split

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]