Qigong
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
Qigong (气功, [tɕʰikʊŋ], även ch'i kung, chi kung) är ett antal tekniker med kinesiskt ursprung för fysisk och mental träning.
All qigongteknik har två delar, den fysiska rörelsen och de precisa tekniker som görs med sinnet och fyller den yttre rörelsen. Detta kallas i allmänhet inre och yttre form. Precis som yoga och tibetanska träningstekniker har qigong sina rötter i schamanism.[1]
Innehåll |
Historia [redigera]
När qigong blev "qigong" som vi ser det idag är inte känt. Det finns en jadefigur från 300-talet f. Kr., nu i Förbjudna stadens museum, en figur som har inristade träningsråd för qigong i sittande position.
Termen "qigong" debatteras av forskare inom ämnet. Den verkar ha fått ett uppsving under 1950-talet i Kina, medan tidigare termer som neigong och daoyin finns nedskrivna sedan minst 2300 år tillbaka i kinesiska klassiker som innehåller träningsråd i ämnet.[2] Det finns även ett flertal taoistiska texter som innehåller referenser till qigong, både från 300-talet och 500-talet f. Kr.[3][4] Där används också ett flertal andra namn som kod för att dölja teknikerna för utomstående.
Den nu existerande äldsta traditionen av qigong har sin bakgrund i taoismen och taoisterna intresse för andlig träning. Senare lärdes qigong även ut helt separat, bara för att förbättra utövarens egen hälsa utan koppling till intresse för andlig utveckling.
Användningen av Qigong spreds på 1900-talet till bredare grupper. Tidigare hade qigong alltid varit hemligt eller dolt i kloster, eller kanske bara utlärt till en handfull utvalda lärjungar. Qigong började läras ut lite mer öppet, vilket kulminerade med kommunisternas hälsopolitik på 1950-talet då det var en stor brist på läkare. Vid denna tid sattes de förenklade, folkliga formerna samman.
Qigong har funnits i väst sedan 1960-talet. Sitt första uppsving fick det i samband med hippierörelsen.
Olika riktningar och tekniker inom qigong [redigera]
Det finns över 2000 olika stilar av qigong. De kan skilja sig mycket eller litet, men de har ofta olika synsätt och träningstekniker. Bland de större teman som finns är taoistisk qigong och buddhistisk qigong; det finns även versioner av qigong som utövats huvudsakligen av konfucianer, kampkonstnärer eller utövare av den ursprungliga versionen av Zen, som i Kina kallas Chan. Buddhistisk qigong brukar ha tydliga influenser från olika versioner av Yoga som kom med buddhistiska pilgrimer från Indien, medan de äldre versionerna av taoistisk qigongträning brukar använda sinne och intention mer än bara ren fysisk andning.
Utövning av qigong [redigera]
Idag, 2010, existerar inga yttre formella kvalitetskrav på qigongutbildningar.
I normala fall klarar de allra flesta vuxna, friska personer, rent fysiskt, av att lära sig träna ett qigong-rörelseprogram. Det är oftast enklare i rörelserna och tar kortare tid att lära sig än exempelvis det närbesläktade tai chi.
Källor [redigera]
- ^ Mircea Eliade: Shamanism – archaic techniques of ecstasy, Penguin, 1964.
- ^ Maoshing Ni: Huangdi Neijing Suwen, den Gule Kejsarens Inre Klassiker, sidan 1. Shambala, 1995.
- ^ Robert Henricks: Lao-Tzu Te-Tao Ching, Ballantine Books, 1990.
- ^ David Hinton: Chuang Tzu, the Inner Chapters, Counterpoint, 1997.
Se även [redigera]
Litteratur [redigera]
- Chinese Qigong Outgoing-Qi Therapy, Zhongguo Qigong Waiqi Zhifa, Shandong Science and Technology Press, 1992.
- Suzanne Schönström: Kinesisk Medicin. Natur & Kultur, 2004.
- Arthur Waley: The Nine Songs: A Study of Shamanism in Ancient China. Mandala, 1955.
- Bruce Frantzis: The CHI Revolution, 2007.
