Robert le Diable

Från Wikipedia
Louis Guéymard i titelrollen. Målning av Gustave Courbet, 1857.

Robert le Diable är en grand opéra i fem akter med musik av Giacomo Meyerbeer och text efter en medeltida legend, författad av Eugène Scribe och Germain Delavigne, en bror till Casimir. Operan uruppfördes den 21 november 1831 på Opéra i Paris. Den utspelar sig i och kring Palermo, cirka 1250.

Om operan

Genom all kunskap han fått genom studier och komposition i Tyskland, Italien och Frankrike hade Meyerbeer uppnått ett mästerskap i bland annat orkestration och nu var han redo för målet på sin resa, Paris och få sina operor uppförda där och han hade turen att få bekanta sig med Scribe som skulle skriva alla hans libretton utom ett.

Affisch för premiären av Robert le Diable den 21 november 1831.

Robert le Diable var Meyerbeers första opera för Paris, men var inte egentligen tänkt som Grand opéra utan som en opéra-comique. Scribe och Meyerbeer sadlade snabbt om när de hörde talas om Victor Léons duktiga team på den 1830-års nybildade Grand opéra. De ändrade det visuella i texten och lade till tärningspelspantomimen i första akten och helvetesdansen (valse infernal) i tredje akten, där Bertram åkallar de döda nunnorna.

Succén var gränslös vid premiären och det betraktades som en ny era i operahistorien, till och med Rossini och Wagner uttryckte sig i positiva ordalag och inom tre år hade man spelat operan över hundra gånger och snart hade man uppfört den över världens alla scener.

Robert har ett antal anslående melodier, till exempel; Isabelles kavatina i fjärde akten Robert, toi que j'aime Roberts siciliano i första akten O fortune, à ton caprice, viens, je livre mon destin! och Bertrams åkallelsearia i tredje akten i klosterscenen där han åkallar de fallna nunnorna ur gravarna till en bacchanal, Voici donc le débris du monastère antique, Nonnes qui reposez sous cette froide pierre, relevez-vous!, som uppnår avsevärt psykologiskt djup. Även Roberts och Isabelles duett i andra akten bör nämnas Avec bonté voyez ma peine.

Många tonsättare blev på något sätt påverkade av Robert, främst musikaliskt i orkestrering och uppbyggnad, en del Wagners operor påminner ibland om Meyerbeer och Verdis Don Carlos är influerad, särskilt tredje aktens final är lik Roberts final till tredje akten.

Efter första världskriget försvann praktiskt taget alla Meyerbeers operor från världens scener och det gällde även Robert, men den har börjat uppleva en renässans på senare tid och finns även inspelad på skiva.

Jenny Lind som Alice. Efter en engelsk litografi från 1847.

Personer

Handling

Robert le Diable är en variant på Faustsagan, där en ängel och en djävul strider om en människa.

En ond varelse, ett slags sändebud från satan, har förfört hertigens av Normandie dotter Berthe, och Robert är frukten av denna förbindelse. Hans dåliga uppförande väcker förtrytelse hos hans underlydande, som förjagar honom. Robert flyr till Sicilien och vinner där den sköna prinsessan Isabellas kärlek. Men genom sitt övermod retar han upp ädlingarna och Isabellas far. Han skulle ha dukat under för dessa fiender om inte en gåtfull personlighet, riddaren Bertram, räddat honom.

Nunnornas balett av Edgar Degas, 1876.

Robert svär sin befriare en evig vänskap, men denne är hans far, hans mors förförare. Han är fördömd och tänker endast på att fjättra sonen vid sitt eget öde. Enligt hans svekfulla råd spelar Robert med raseri och förlorar alla sina rikedomar, till och med sina hästar och vapen kvällen före den tornering, i vilken han bör strida för henne som han älskar. Prinsen av Granada segrar och vinner Isabellas hand.

Bertram föreslår honom då att skaffa sig en talisman, en magisk gren, som kan återskaffa honom allt vad han förlorat. Denna gren måste brytas i den heliga Rosalias gamla kloster, där mitt bland ruinerna de helgerånande nunnornas vålnader varje natt överlämnar sig åt okyska nöjen. Robert, som av Bertram beskylls för att sakna mod, ger slutligen vika och går för att bemäktiga sig den magiska grenen samt återvänder till Isabella, som genom talismanens trolska inverkan darrar, ber om nåd och smälter i tårar. Robert grips av sin naturliga högsinthet, bryter sönder grenen, som han kastar för Isabellas fötter och lämnar henne, nödsakad att fly.

Bertram, som ser sin ödestimma nalkas, berättar nu för sin son hemligheten om hans börd och besvär honom att överlämna sig åt honom. Denna scen tilldrar sig på platsen framför katedralen i Palermo, vars orgel hörs. Roberts disyster, det godas representant, den täcka bondflickan Alice lämnar honom hans mors testamente och en fruktansvärd strid utkämpas i hans själ. Slutligen öppnar sig jorden under Bertrams fötter, Robert frälses ifrån ondo och blir i sista scenen förmäld med prinsessan.

Referenser

  • Personne, Nils (1927). Svenska teatern: några anteckningar. 8, Under Karl Johanstiden: 1838-1842. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 68-70. Libris 1781274 

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Robert_le_Diable&oldid=42312087”