Robinia

Från Wikipedia
Version från den 26 maj 2017 kl. 05.20 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 1 källor och märker 0 som döda. #IABot (v1.3.2.3))
Robinia
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningÄrtordningen
Fabales
FamiljÄrtväxter
Fabaceae
UnderfamiljFaboideae
TribusRobinieae
SläkteRobiniasläktet
Robinia
ArtRobinia
R. pseudoacacia
Vetenskapligt namn
§ Robinia pseudoacacia
AuktorLinné, 1753
Utbredning

Robinia (Robinia pseudoacacia) är en trädväxt i familjen ärtväxter från nordcentrala och nordöstra Nordamerika. Den kallas ibland "falsk akacia" på svenska, vilket är en direkt översättning av det vetenskapliga artepitetet. Robinia odlas som trädgårdsväxt i Sverige, och är vanlig som parkträd.

Robinian har en stor förmåga att invadera ströda ytor i städer och efter motorvägar, och har blivit mycket vanlig i Centraleuropa.[1]

Robinia är ett lövfällande träd som kan bli cirka 15 meter högt. Barken är gulbrun till ljust gråaktig. På yngre grenar sitter taggar i par. Nytillväxten är kantig och sparsamt luden. Bladen sitter stödda, de är parbladiga och har vanligen 7-19 delblad. Delbladen är ovala till elliptiska, kala som utväxta, helbräddade, till 2 cm långa och 1,5 cm breda eller mer. Blommorna kommer i en hängande klase som kan bli över 15 cm lång. Vanligen sitter 20-30 blommor i varje klase. Fodret är rörformat, grön eller rödaktigt. Blomskaften är ludna. Kronorna cirka 2 cm, de är vita med en gul fläck på seglet. Frukten är en balja som kan bli 7 cm lång. Hela trädet, rötter, frön, bark, blad och blommor är giftiga[2][3].

Blommorna innehåller mycket nektar och är attraktiv för bin. Honung som till stor del innehåller robininektar kallas akaciahonung. Denna honung kommer till stor del från Turkiet och Ungern.

Synonymer

  • Robinia pringlei Rose
  • Robinia pseudoacacia var. rectissima Raber[4]

Referenser

  1. ^ Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emauelsson., 2009. s. 269
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 62. ISBN 91-20-04445-3 
  3. ^ https://web.archive.org/web/20090915065238/http://www.sgaonline.org.au/pdfs/stonnington.pdf (engelska)
  4. ^ International Legume Database & Information Service

Externa länkar