Rolf Ericson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Rolf Ericson, född 29 augusti 1922 i Stockholm, död 16 juni 1997, var en svensk jazzmusiker som spelade trumpet. Ericson hade en internationell karriär och var bland annat en av de första vita musiker som erhöll ett stadigt engagemang hos Duke Ellington.

Rolf Ericsson föddes på Södermalm och växte upp på Åsögatan 95B. Hans morbror var Ragge Läth, som var en rikskänd trumpetare.

1941 kom han med i Ove Kjells orkester tillsammans med bland annat Arne Domnérus på klarinett. Hans vilda, vågade trumpetstil var inspirerad av bland annat Roy Eldridge. I mitten av 40-talet var dessa båda mycket populära, ofta på Nalen, och flyttade över till andra band, bl.a. Lulle Ellboj och Reinhold Svensson.

1947 uppfyllde han en gammal dröm och flyttade till USA, där han spelade med Charlie Barnet, Charlie Ventura och Charlie Parker i New York. 1950 spelade han med Woody Herman innan han flyttade tillbaka till Sverige. I Stockholm mottogs han som en hjälte, och gifte sig med Ingrid, som han fick tre barn med. Där bildade han "Sweden All Stars" tillsammans med Domnérus, Lars Gullin, Rolf Blomqvist, Gunnar Svensson, Yngve Åkerberg och Jack Norén. Deras första spelning var på Konserthuset 20/11 1950 tillsammans med Parker och Eldridge. Efter en turné i folkparkerna 1951 spelade de på Nalen under hösten och kompade även andra artister som Sonya Hedenbratt och Thore Ehrling.

1952 slutade Ericson i bandet och turnerade med en egen kvintett, innan han flyttade med familjen tillbaka till USA. De följande åren spelade han i band med Harry James, Tommy Dorsey, Les Brown och från hans tid i Howard Rumsey Lighthouse All Stars finns inspelningar tillsammans med Miles Davis och Chet Baker. 1956 startade han ett eget band "American All Stars" med bl.a. Ernestine Anderson och genomförde en skandalomsusad turné i folkparkerna, till vilken Ericson var oskyldig, och en mycket rosad skiva. Turnéarrangör var den kända radiorösten Claes Dahlgren.

De närmaste åren spelade han med bl.a. Stan Kenton, Dexter Gordon, Buddy Rich och Charlie Mingus. 1960 ingick han i Duke Ellingtons storband på deras världsturné till bl.a. Asien och kungen av Siam. När han flyttade tillbaka till Sverige gifte han om sig och fick ytterligare ett barn, och startade 1961 ett eget storband. Han blev dock motarbetad[källa behövs] av andra musiker och av Sveriges Radio och flyttade besviken till Tyskland, där han under många år spelade i radioband och som solist. Han medverkade även i en TV-sänd konsert med Ellington och Alice Babs. Ericson turnerade i USA på nytt 1981 och i början av 90-talet. Därefter flyttade han hem till Sverige för gott och hann med att återförenas med flera av sina gamla jazzvänner, bl.a. vid nypremiären av Nalen, innan sin död 1997. Han är begravd vid Katarina kyrka tillsammans med flera andra "kändisar".

Diskografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Almost like being in love, instrumental, - Roffe Ericsons sextett
  • Conversation, - Reinhold Svenssons orkester
  • How high the moon, - Reinhold Svenssons orkester
  • Kief / Instrumental, - Roffe Ericsons sextett
  • Miles away, - Reinhold Svenssons orkester
  • Perdido, - Reinhold Svenssons orkester
  • So what, instrumental, - Roffe Ericsons sextett
  • The way you look tonight, instrumental, - Roffe Ericssons kvart
  • Westbound, - Instrumental / Roffe Ericsons sextett
  • The world is waiting for the sunrise, instrumental, - Roffe Ericssons kvartett
  • "Oh Pretty Little Neida" FLC 5003 Rolf Ericson feat Bengt Hallberg
  • "Sincerely Ours" FLC 5027 Rolf Ericson Johnny Griffin
  • "Rolf Ericson & the American All Stars 1956" DRCD 255
  • "Stockholm sweetnin´" med Mel Lewis 1984. DRCD 256
  • "First walk". Lars Gullin vol.5 1951/52. DRCD 380