Serge Gainsbourg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Serge Gainsbourg
Gainsbourgb.jpg
Serge Gainsbourg.
Födelsenamn Lucien Ginsburg
Pseudonym(er) Julien Grix Gainsbarre
Född Paris, Frankrike, 2 april 1928
Död 2 mars 1991 (62 år)
Genre(r) Jazz, fransk pop, rock, reggae, electro, yé-yé
Roll sångare, poet, låtskrivare, regissör, skådespelare
Instrument Piano, gitarr, bas, dragspel, munspel
År som aktiv 1957-1991
Skivbolag Universal
Webbplats Serge Gainsbourg på Universal Music

Serge Gainsbourg, född som Lucien Ginsburg 2 april 1928 i Paris, död 2 mars 1991 i Paris, var en fransk sångare och kompositör.

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

He föddes som Lucien Ginsburg i Paris, son rysk-judiska invandrarna , Joseph Ginsburg (28 december 1898, Kharkov Ukraina – 1971) och Olga(född Bessman; 1894 – 1985),som flydde till Paris efter 1917 revolution. Joseph Ginsburg klassiskt tränad muskiker som försörjde sig på att spela piano på cabaréer och casinos. Han lärde sina barn att spela piano.

Gainsburgs barndom präglades av den nasistsika ockupationen av Frankrike och familjen lyckades fly från från Paris till Limoges, som lydde under Vichyregeringen riskabel tillflyktsort för judar. Efter kriget bodde Gainsbourg utanför Paris, i Mesnil-Le-Roi, där han jobbade på en skola och undervisade konst och musik. Skolan kom till på initiativ av rabbiner för förälralösaa barn till judar som deporterades till lägren. Han flyttar tillbaka till Paris och försöker sig på konstbanan men försörjer sig genom att spela piano på barer.

Han gifter sig med "Lize" Levitsky 1951 och de skiljer sig 1957. 1964, gifter han sig för andra gången med Françoise-Antoinette "Béatrice" Pancrazzi , med vilken han får två barn: Natacha (född 1964) och Paul (född 1968). He skiljer sig från Béatrice 1966.

I slutet av 1967 inleder han ett kort men pasioneratt förhållande med skådespelerskan Brigitte Bardot och han dedicerar sången och albumet: Initials BB.

In late 1967 he had a short but ardent love affair with Brigitte Bardot, to whom he dedicated the song and album Initials BB.

In mid-1968 Gainsbourg fell in love with the younger English singer and actress Jane Birkin, whom he met during the shooting of the film Slogan. Their relationship lasted over a decade.[16] In 1971 they had a daughter, the actress and singer Charlotte Gainsbourg. Although many sources state that they were married,[17] according to their daughter Charlotte this was not the case.[16] Birkin left Gainsbourg in 1980.

Gainsbourg träffade den brittiska skådespelerskan och sångerskan Jane Birkin 1968 med henne han fick dottern Charlotte Gainsbourg, numera även hon internationellt känd skådespelerska och sångerska. Birkin lämnade Gainsbourg 1980.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Serge Gainsbourg är en av de i sin generation mest betydande franska populärmusikerna. Med ursprung i fransk varieté och chanson började han tidigt att blanda friskt med influenser från jazz, bossa nova, rock, funk och på 1970-talet också reggae.

Han skrev många sånger till andra franska artister, som exempelvis Françoise Hardy, France Gall och Brigitte Bardot. Bardot sjöng de typiska 1960-talspoplåtarna Harley Davidson, Bonnie and Clyde, Initials BB och Comic Strip.

Gainsbourgs internationella inflytande på populärmusikens utveckling framgår bland annat av hyllningar från artister som Jarvis Cocker (från gruppen Pulp) och Beck. Jarvis Cocker medverkar också tillsammans med bland annat Jane Birkin på ett engelskspråkigt hyllningsalbum Monsieur Gainsbourg Revisited från 2006.

Kontroversiella texter[redigera | redigera wikitext]

Sin internationella berömmelse fick Gainsbourg främst genom sina för sin tid provokativa och sexuellt utmanande texter. Hans mest kända låt Je t'aime... moi non plus, som han sjöng in tillsammans med Jane Birkin 1969 (en tidigare version med Brigitte Bardot släpptes på hennes order först 1986). I Sverige var låten bannlyst på Sveriges Radio, men nådde ändå förstaplatsen på försäljningslistan Kvällstoppen under åtta veckor hösten 1969. Den blev också en hit i en instrumental version av gruppen Sounds Nice. En annan sexuellt utmanande låt var 69 Année érotique (också den med Jane Birkin 1969). Vidare kan nämnas Mon légionnaire samt Kiss Me Hardy, vilka båda handlar om homosexuell kärlek praktiserad av män.

1979 spelade han in en egen och mycket kontroversiell tolkning av den franska nationalsången, Marseljäsen, kallad Aux Armes et cetera vilket betyder ungefär "Till vapen o.s.v", en parodi på den inledande strofen i texten som går Aux Armes citoyens (Till vapen, medborgare). Dessutom var den traditionella militärmusiken utbytt mot reggaemusik och bakgrundskören bestod av jamaicanska kvinnor. Detta orsakade en stor skandal i Frankrike och många hävdade att låten var ett hån dels mot Marseljäsen, men också mot hela Frankrike. Gainsbourg avfärdade protesterna med orden "Folk har ingen humor" och hävdade att han återgett den revolutionära kampsången dess ursprungliga mening. När franska fallskärmsjägare skulle protestera mot sången vid en konsert mötte Gainsbourg detta med att helt sonika bjuda upp till högtidlig allsång a cappela så att dessa tvingades stå givakt och göra honnär inför Gainsbourg (de jamaicanska körsångarna hade av säkerhetsskäl fått ta ledigt).

1986 gjorde han Lemon Incest, som han sjöng med sin dotter Charlotte. Den kritik som han fick då han sjöng "incestlåten" avfärdade han med att han i en textrad sjunger om "l'amour que nous ne ferons jamais ensemble" (fritt översatt: "den kärlek vi aldrig kommer att utöva tillsammans"). Gainsbourg försvarade sig vidare med att han "poetiskt gestaltade den fasa den åldrande mannen erfar inför denna förbjudna åtrå".

Kontroversiella TV-framträdanden[redigera | redigera wikitext]

Gainsbourg gjorde under sina sista år ibland spektakulära framträdanden i TV. 1984 brände han en 500-francssedel för att pedagogiskt förklara hur mycket skatt han tvingades att betala. En annan gång var han i en TV-soffa med den amerikanska sångerskan Whitney Houston. Gainsbourg, uppenbart berusad, tafsade henne i håret och småpratade med henne. Plötsligt blir Houston högröd i ansiktet när Gainsbourg efter ett par komplimanger plötsligt säger "I would like to fuck you". Programledaren försöker rädda situationen genom att säga till Whitney att Gainsbourg är berusad. När programledaren vägrar att översätta till franska för publiken gör Gainsbourg det själv.

Filmskapare[redigera | redigera wikitext]

Gainsbourg var även filmskapare och regisserade bl.a. två kontroversiella filmer; Charlotte Forever och Je t'aime moi non plus. Charlotte Forever spinner vidare på incesttemat, och Je t'aime moi non plus beskrevs av Svenska Filminstitutet:s Cinemateket med texten "Två homosexuella sopåkare träffar kortklippt servitris på långtradarfik".

Eurovision Song Contest[redigera | redigera wikitext]

Serge Gainsbourg deltog som låtskrivare tre gånger i Eurovision Song Contest med betydande framgångar. Första gången var i Neapel 1965 för Luxemburg med bidraget Poupée de cire, poupée de son som framfördes av France Gall och vann tävlingen. Nästa gång tävlade han för Monaco 1967. Bidraget hette Boum-badaboum och sjöngs av Minouche Barelli och nådde femte plats. 1990 tävlade han för tredje och sista gången då han skrev texten till det franska bidraget White and Black Blues som sjöngs av Joëlle Ursull och nådde en hedervärd andraplats.

Död[redigera | redigera wikitext]

Serge, Olga och Joseph Gainsbourgs grav.

Gainsbourg dog den 2 mars 1991 av en hjärtattack. Han begravdes på den judiska begravningsplatsen på Montparnassekyrkogården i Paris. Den franske presidenten François Mitterrand sade om honom: "Han var vår Baudelaire, vår Apollinaire... Han lyfte sången till en konstnärlig nivå".[1] Hans hem på Rue de Verneuil är idag fullt av graffiti och dikter och huset sköts av hans dotter Charlotte.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Album[redigera | redigera wikitext]

  • 1958: Du chant à la une
  • 1959: Disque N°2
  • 1961: L'Étonnant Serge Gainsbourg
  • 1962: Disque N°4
  • 1963: Gainsbourg Confidentiel
  • 1964: Gainsbourg Percussions
  • 1967: Anna
  • 1968: Gainsbourg & Brigitte Bardot: Bonnie & Clyde
  • 1968: Gainsbourg & Brigitte Bardot: Initials B.B.
  • 1968: Ce Sacré Grand-Père
  • 1969: Jane Birkin/Serge Gainsbourg
  • 1970: Cannabis
  • 1971: Histoire de Melody Nelson
  • 1973: Vu de l'extérieur
  • 1975: Rock Around the Bunker
  • 1976: L'Homme à tête de chou
  • 1977: Madame Claude
  • 1979: Aux armes et cætera
  • 1980: Enregistrement public au Théâtre Le Palace (live)
  • 1981: Mauvaises nouvelles des étoiles
  • 1984: Love On the Beat
  • 1985: Serge Gainsbourg live (Casino de Paris)
  • 1987: You're Under Arrest
  • 1988: Le Zénith de Gainsbourg (live)
  • 1989: De Gainsbourg à Gainsbarre (box)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Simmons, Sylvie, The Guardian (2 februari 2001). ”The eyes have it”. http://www.guardian.co.uk/Archive/Article/0,4273,4128684,00.html. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]