Charles Baudelaire

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Charles Baudelaire
Charles Baudelaire ca. 1863
Charles Baudelaire ca. 1863
Född 9 april 1821
Paris, Frankrike
Död 31 augusti 1867 (46 år)
Paris, Frankrike
Yrke Författare, kritiker
Nationalitet Frankrike Fransman
Verksam 1847-1867
Namnteckning
Baudelaire signatur.jpg

Charles Pierre Baudelaire, född 9 april 1821 i Paris, död 31 augusti 1867 i Paris, var en fransk poet, författare och litteraturkritiker som ofta anses vara den litterära modernismens stamfader vid sidan av Walt Whitman.

Baudelaire gick i bräschen för de dekadenta och symbolistiska litterära rörelser som frodades i främst Paris under 1800-talets slut. Han framstod som ett ideal och en primär inspirationskälla för poeter och författare som Verlaine, Rimbaud, Huysmans, Richepin och Rollinat. Hans inflytande över modern litteratur är omfattande och han framstår fortfarande som en av världslitteraturens största författare.

Liv[redigera | redigera wikitext]

Baudelaire miste som sexåring sin ålderstigne fader och växte upp i sin moders och styvfaders hus. Efter att från 1839 ha levt bohemliv i Quartier Latin, sändes han i maj 1841 av styvfadern till Ostindien på ett kofferdifartyg. Avsikten med resan var att övervinna hans böjelse för författarskap och intressera honom för handelsyrket. Detta lyckades inte, men sjöresan var betydelsefull för Baudelaires framtida diktning genom den kärlek till orientalisk färg och doft, den betagenhet av österländsk landskaps- och kvinnoskönhet, vilka sedan dess aldrig upphörde att vara inspirationskälla för honom. Baudelaire återkom till Paris 1842, blev myndig och fick då mottaga sitt fadersarv. Nu kunde han inte hindras från att ägna sig åt litteraturen och bröt med sin familj. 1842-1845 skrev han större delen av de dikter som efter noggrannaste formella utarbetning 1857 offentliggjordes under den frapperande titeln Fleurs du mal (i svensk tolkning: Ondskans blommor). Före det så länge uppskjutna utgivandet av denna diktsamling hade Baudelaire framträtt inför allmänheten som konstkritiker i antiakademisk anda och började ge ut mästerliga översättningar från den originelle amerikanske författaren Edgar Allan Poe. Fleurs du mal väckte det största uppseende genom sin forms fulländade pregnans och det absolut egenartade i innehållet. Vissa stycken väckte emellertid skandal, och Baudelaire ställdes inför rätta. Till följd av domstolens utslag måste sex dikter uteslutas som osedliga och i den nya upplagan (1861) ersättas med andra av en mindre vådlig excentricitet. 1847 publicerade Baudelaire sin enda roman, La Fanfarlo (i svensk tolkning: Fanfarlo) som är en självironisk skildring av livet som dandy i Paris där Baudelaires älskarinna Jeanne Duval fått stå modell för just La Fanfarlo. Hans övriga verk utgörs av en samling Petits poèmes en prose (i svensk översättning: Prosadikter), vidare Les paradis artificiels, opium et haschich (1859) (i svensk tolkning: De artificiella paradisen), vars ena hälft är översatt från Thomas de Quinceys Confessions of an English Opium Eater, samt Théophile Gautier, en litterär essä, och den Wagner-entusiastiska R. Wagner et Tannhäuser à Paris.

Staty av Baudelaire i Jardin du Luxembourg, Paris

Baudelaire var begiven på skörlevnad och olika droger, och han dog 46 år gammal utfattig i Paris. En huvudanledning till hans tidiga död var att han led av syfilis. Efter Baudelaires död utgavs två volymer Souvenirs, correspondances etc. suivies de pièces inédites (1869 och 1872). Hans Œuvres complétes har utkommit i en stor mängd upplagor.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Baudelaires utgångspunkt som skald är den grupp av senare romantiker, vilka ofta kallas "les parnassiens" (parnassen) och vilkas ledare var Théophile Gautier - till vilken Baudelaire med uttryck av djupaste beundran ägnade Fleurs du mal och som efter Baudelaires död skrivit en monografi över honom. I likhet med dem diktade han sig bort från realiteten och drömde om exotiska sensationer samt dyrkade den tekniska sidan av sin konst. Han undvek i sin diktning det retoriska elementet, uttryck för lidelsen och den slaviskt trogna verklighetsefterbildningen. Han kunde därför bli pretentiös i sin stil, men aldrig banal. Från den torrhet och tomma form, vari "les parnassiens" urartade, räddades han genom sin förmåga att finna symboler och analogier mellan de mest skilda ting. Av den anledningen blev Baudelaire symbolismens föregångsman. Med denna romantiska stämning förband sig hos Baudelaire en individuell bisarrhet som gjorde att han föredrog det artificiella och konstlade, det som avlägsnade människan från naturen. Han var likgiltig eller kände motvilja för det enkla och friska. Det klassiska stilidealet var honom otillräckligt, och han blev teoretikern för "les décadents", dekadenterna, i det han proklamerade en till ytterlighet känslig och på nydaningar rik form som kunde ge uttryck för nervösa och perversa förnimmelser i obegränsad nyanserbarhet.

Baudelaire avskydde och misstrodde alla progressistiska och utilitaristiska läror. På botten av själslivet fann han perversitet; oförklarliga och fruktansvärda själsrörelser drog till sig och stötte bort hans reflexion, med obotlig melankoli stannade han inför övertygelsen om oföränderligheten av vår existens. Det fula och avskräckande, det sjuka och abnorma, som han skildrade med all konstens fördjupning och stilisering, kontrasterar våldsamt mot den dröm om det absoluta sköna, som var hans konsts ideal. Bekant är Victor Hugos karakteristik av hans poesi: "Ni har givit konstens himmel en okänd hemsk stråle, ni har skapat en ny rysning".

I Petits poémes en prose, utsökta och märkliga små prosapoem, återgav han inte bara yttre utan även inre syner med en utomordentlig framställning, vilken erövrade nya områden från det förut osägbara.

Omdömen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Gustave Courbet: Porträtt av Baudelaire (olja på duk, 1848).

I Sverige uppmärksammades han först på allvar på 1880-talet av bland annat Ola Hansson, Oscar Levertin och Emil Kléen, men det dröjde fram på 1900-talet innan Baudelaire var ett känt författarnamn i Sverige.

Nordisk familjebok beskrev år 1896 hans diktning som:

...fantastiskt anlagd, men på samma gång oförskräckt naturalist, med en verklig mani för det bisarra och paradoxala, drog Baudelaire med välbehag människohjärtats förvillelser och nattsidor i ljuset.
Det är sällsamma och giftiga blommor, uppspirande ur en åldrande och urartad civilisations osunda kyrkogårdsmull, men dock var för sig en fulländad organism med egna färger och doft. Ehuru innerst dyrkare av den ideala skönheten, följer denne skald en dragning till det hiskliga, det fysiskt och moraliskt motbjudande och perversa, alltunder det att han föraktar det och städse visar huru synden, som han anser vara medfödd och obotlig, straffar sig själv genom själskval. Ur denna pestluft höjer han sig stundom till inspirerad flykt mot renhetens blåa eter himmel.
Baudelaire idkade konsten för dess egen skull, utan bihänsyn, och hans stil är i högsta grad konstfulländad, rytmiskt fulltonande, fyndig, koncis och raffinerat sirlig, ägnad att återge de mest sammansatta eller svävande stämningsnyanser, de koketta smådragen hos en artificiell  »upphjälpt» natur, den nervsjukes svårmodiga hallucinationer.

Översättare[redigera | redigera wikitext]

En av hans översättare till svenska var Dan Andersson. Essäerna Den ensamme flanören och Det moderna livets målare har översatts till svenska av Lars Holger Holm.

Bibliografi (utgivet på svenska)[redigera | redigera wikitext]

À une passante (Till en förbipasserande), en sonett ur Les Fleurs du Mal som väggdikt på Zoeterwoudsesingel 55 i den holländska staden Leiden.[1]
  • Dikter (överförda i svensk dräkt av Axel Cedercreutz, Schildt, 1920)
  • Prosadikter ur Le spleen de Paris (till svenska av Erik Blomberg, Tiden, 1930)
  • Baudelaire (översättning: Sven Collberg, Domus Propria, 1957)
  • Hugskott. Mitt nakna hjärta (översättning: Tove Fahlén, Tiden, 1960)
  • Det ondas blommor (översättning: Nils Bringfelt, Rundqvist, 1963)
  • Ondskans blommor (urval med svenska tolkningar av Sigurd Agrell [m.fl.], Bokgillet, 1963)
  • De artificiella paradisen (översättning: Karin Norström, Rabén & Sjögren, 1965)
  • Små prosadikter: (le spleen de Paris) (översättning: Lars Bäckström, Rallarros, 1983)
  • Det ondas blommor (översättning: Ingvar Björkeson, Norstedt, 1986)
  • Fanfarlo (översättning: Klas Östergren, Schultz, 1987) (översättning: Ingar Gadd, Bakhåll, 2003)
  • Fantasins styre och andra skrifter (översättning: Henrik Killander, Institutionen för estetik, Uppsala universitet, 1995)
  • Den ensamme flanören (översättning: Lars Holger Holm, Leo, 2000)
  • Haschklubben: essäer från det dekadenta Paris (även bidrag av Théophile Gautier, Ellerström, 2004)
  • Det moderna livets målare (översättning och introduktion: Lars Holger Holm, Leo, 2005)
  • Konstkritik (urval, översättning och noter: Hans Johansson, Ellerström, 2006)
  • Amerikas blixt: om Edgar Allan Poe (översättning, förord och kommentarer: Lars Nyberg, Ellerström, 2006)
  • Tannhäuser i Paris (översättning, förord & kommentarer Lars Nyberg, Ellerström, 2008)
  • Arma Belgien ; Amœnitates Belgicæ (översättning: Hillevi Hellberg, Alastor, 2012)
  • Samtida fördomar : litterära essäer (översättning, förord & kommentarer: Lars Nyberg, Ellerström, 2013)
  • ur "Belgien avklätt" i Aorta, nr 18 (2007)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Espmark, Kjell, Att översätta själen : en huvudlinje i modern poesi - från Baudelaire till surrealismen (Stockholm 1975)
  • Sjöblad, Christina och Leopold, Lennart (red.), Baudelaire : det moderna livets betraktare : studier i ett författarskap (Lund 1998)
  • Sjöblad, Christina, Baudelaires väg till Sverige. Presentation, mottagande och litterära miljöer 1855 - 1917 (diss. Lund 1975)
  • Sjöblad, Christina (red.), Utan poesi – aldrig! Baudelaire i nuet (Stockholm 2008)
  • Baudelaire, Charles Pierre i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uppgifter kring Baudelaires väggdikt À une passante i Leiden. muurgedichten.nl

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]