Eurovision Song Contest

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”ESC” leder hit. För tangenten, se Escape. För andra betydelser, se ESC (olika betydelser).
För årets upplaga, se Eurovision Song Contest 2014.
Eurovision Song Contest
Wiki Eurovision Heart (Infobox).svg
Originaltitel Eurovision Song Contest
Genre underhållning, musiktävling
Skapad av Marcel Bezençon
Antal avsnitt 72 (2013)
Längd (per avsnitt) ca 120–180 minuter per show
Antal säsonger 59 (2014)
Språk engelska, franska
Produktion
Produktionsbolag Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) med respektive arrangörsland
Inspelningsplats Bestäms varje år genom röstning, där det land som fått högst totalpoäng i den årliga finalen får arrangera året därpå.
Sändning
Originalvisning 1956–idag
Status Pågående
Kronologi
Relaterade program Junior Eurovision Song Contest,
Eurovision Dance Contest,
Asia-Pacific Song Contest,
Türkvizyon 2013
Externa länkar
Officiell webbplats
Lys Assia sjunger vid 1958 års tävling i Hilversum. Det var andra gången hon tävlade för sitt hemland Schweiz, efter att hon vunnit den allra första tävlingen år 1956.
Vinnaren 1956 Lys Assia och vinnaren 2008 Dima Bilan i Moskva 2009.
Turkiska Sertab Erener vann tävlingen 2003. Här är hon fotograferad året efter i Istanbul då hon, likt flertalet av tävlingens vinnare, invigt tävlingen och hälsat tittarna och lyssnarna välkomna.

Eurovision Song Contest, officiellt även Le Concours Eurovision de la chanson (ursprungligt franskt namn) eller ESC (förkortning), är en årlig återkommande sångtävling och världens största underhållningsprogram,[1] som arrangeras av Europeiska radio- och TV-unionen (EBU), tillsammans med det land som föregående år korats till segrare. Tävlingen är en samproduktion mellan TV-bolagen som är medlemmar i EBU, där varje land som vill vara med och tävla skickar ett bidrag med en tillhörande artist. Officiellt är det bidragen som tävlar även om man i första hand nämner dessa som länder, därefter artist och bidragstitel. Inför varje års tävling lägger sig inte EBU sig i hur länderna väljer bidrag och artist, och därför finns det heller inga regler som säger att de tävlande artisterna eller dess upphovsmän behöver komma från det landet. Det är de tävlande länderna som enskilt får bestämma sin uttagningsform.

Den 1 januari 1993 gick den östeuropeiska motsvarigheten till EBU, OIRT, ihop med EBU och antalet möjliga deltagarländer ökade kraftigt. Under det kommande decenniet infördes olika kvalificeringsregler för att hålla antalet bidrag i huvudtävlingen kring tjugofem stycken. 2004 infördes en semifinal inför finalen, vilket har möjliggjort att omkring fyrtio länder per år kan deltaga. Men 2008 infördes två semifinaler eftersom trycket för antal länder blev alltför stort och för att därigenom begränsa finaldeltagandet. Som mest har fyrtiotre länder deltagit, vilket skedde åren 2008 och 2011.

I många år har grannländer röstat på varandra, och vid minst två tillfällen sägs röstningsblock har spelat en kritiskt avgörande roll för utgången av tävlingen.[2]

I svenska medier har tävlingen genom åren beskrivits under många olika namn. Exempel är Eurovisionsschlagerfestivalen,[3] Schlager-EM, Schlagerfinalen, Eurovisionsfestivalen, ESC, Europeiska Melodifestivalen, Mélodie Grand Prix[3] eller Eurovisionen.

Om Eurovision Song Contest[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskrigets slut var Europa splittrat i två politiska block – väst- och östblocket. Väst och öst representerades av USA respektive Sovjetunionen, två supermakter som konkurrerade med varandra ekonomiskt, militärt men även kulturellt. I väst utvecklades televisionen, och EBU bildades. Det uppstod en idé att anordna en TV-sänd sångtävling som skulle visas i miljontals hem runt om i Europa, för att etablera en europeisk identitet. Den 24 maj 1956 sändes den första Eurovision Song Contest från Lugano i Schweiz med sju deltagande länder. Sedan dess har tävlingen årligen sänts, och betydligt fler länder har deltagit och deltar. Tävlingen genomförs någon gång under perioden mars–maj, där flest arrangemang skett i maj månad.

Varje år skickar varje tävlande land ett bidrag vardera till tävlingen. Varje deltagarland får inför tävlingen själv avgöra hur valet av artist och bidrag ska gå till, om man vill göra ett internval eller hålla en nationell final med ett antal tävlande bidrag. Varje deltagarland får också sätta upp egna regler, exempelvis att bidraget måste framföras på landets modersmål eller att låtskrivarna måste vara födda i det landet. EBU lägger sig alltså inte i de nationella uttagningarna, mer än att det bidrag som sedermera skickas till den europeiska tävlingen sedan går under EBU:s krav (se nedan). I de nationella uttagningarna kan man dock bortse från kraven, förutsatt att kraven sedan kommer att uppfyllas när tävlingen går av stapeln.

En Eurovision Song Contest-final går sedan till så att alla tävlande länder får ett startnummer (som väljs genom förlottning och sedan 2013 av värdlandets tävlingsproducenter) och låtarna spelas sedan upp i den ordningen. Därefter får tittarna och/eller jurygrupper i varje land rösta (alla tävlande länder utom sitt eget land går att rösta på) och bestämma sig för vilka låtar man tyckt bäst om. Sedan 1975 är det varje lands tio favoritlåtar som får poäng på skalan 1–8, 10 och 12 poäng. Därefter kontaktas de deltagande länderna en och en för att redogöra för sina röster. Det land som fått högst totalpoäng vinner tävlingen och agerar vanligen värdland för nästkommande års tävling.

Större regler[redigera | redigera wikitext]

Under årens lopp har EBU gång på gång ändrat och lagt till regler. Detta för att göra tävlingen så rättvis som möjligt för alla deltagande länder och för att få det att gå så smidigt som det bara är möjligt. Nedan listas tävlingens grundregler.

  • Bidragen som tävlar får inte vara längre än tre minuter på scenen.
  • Bidragen får inte nedvärdera tävlingen eller innehålla några politiska, religiösa eller kommersiella budskap.
  • Artisten som framför bidraget måste vara minst 16 år gammal det året tävlingen äger rum.
  • Mellan åren 1973 och 88 och sedan 1999 framförs bidragen med förinspelad musik, övriga år har man använt orkester (1973–88 delvis med orkester).
  • Alla sånginsatser, inklusive körsång, måste göras live.
  • Högst sex personer per land får medverka på scenen.
  • Det vinnande landet i finalen är också det landet som året därpå ska stå som värdland. Undantag för detta har gjorts och kan också göras.
  • De tävlande låtarna får inför varje års ESC inte ha varit publicerade för allmänheten före ett visst datum som bestäms av EBU, och alla bidrag måste vara nyskrivna (ej tidigare utgivna låtar tillåts).
  • Mellan åren 1956 och 1965, 1973 och 1976, och från 1999 har varje deltagarland haft rätt att framföra sitt bidrag på vilket språk man velat. Åren däremellan har EBU haft en regel om att man var tvingad att sjunga på landets modersmål.
  • Alla länder som medverkar i respektive års tävling är tvingade att visa alla sändningar som görs, inklusive repriser. Resultatvisningen och liknande får inte manipuleras.
  • Endast ett land per år kan vinna tävlingen. Skulle två eller fler länder få samma totalpoängsumma (både på vinstposition men även på andra slutplaceringar) avgörs det först genom hur många poänggivande länder som respektive land fått och därefter räknas antalet 12-poängare, 10-poängare, 8-poängare osv. Den som då har flest poäng i den högsta kategorin är också den som vinner. Systemet med att man först räknar antal poänggivande länder infördes 2004, medan systemet med att räkna antalet 12-poängare och nedåt infördes 1975.
  • Alla länder som tävlar måste betala en avgift för att få vara med och tävla. Detta för att arrangörslandet inte ska behöva stå för hela värdskapskostnaden självt.
  • EBU har rätten att diskvalificera länder, artister och bidrag som bryter mot tävlingsreglerna.

Vissa regler som tillkommit har i efterhand behövt justerats något p.g.a. att de inte varit tillräckliga eller att de inte hållit måttet. Bland annat har regler införts vissa år då man annars inte visste hur vissa saker skulle hanteras. En av dessa regeländringar var ändringen om att endast ett land kan vinna tävlingen. Efter att fyra länder delat på segern 1969 valde många länder att avstå i protest året därpå, vilket tvingade EBU att införa en sådan regel. Vissa av de regler som nämns ovan har haft undantag vissa år såsom:

  • Fram till 1962 fick de tävlande låtarna vara högst tre minuter och trettio sekunder långa. Första året (1956) fanns ingen tidsbegräsning.
  • Första tävlingsåret skickade varje tävlande land två bidrag vardera, åren därefter tävlade endast ett bidrag per land.
  • Mellan åren 1957 och 70 fick varje land bara tävla med solo- eller duogrupper.
  • Före 1963 tilläts inga körer i tävlingen. Mellan 1963 och 1970 tilläts körer på upp till tre personer per land.
  • Åren 1960, 1963, 1972, 1974 och 1980 hölls tävlingen i ett land som inte vunnit året innan. Anledningen till detta var olika saker, bl.a. var det återkommande att vissa länder vunnit två år i rad och inte hade råd att arrangera tävlingen året därpå. De första två tävlingsåren fanns det ingen regel om arrangörsland.
  • Mellan åren 1975 och 2003 avgjordes om två eller flera länder hade samma poäng om de delade första placeringen av den som hade flest 12-poängare; om det då fortfarande var lika gick man vidare med 10-poängare, 8-poängare osv. Mellan dessa år behövdes dock regeln endast användas en gång, nämligen år 1991.

Andra regler[redigera | redigera wikitext]

Poängomröstningen[redigera | redigera wikitext]

De första arton åren som Eurovision Song Contest arrangerades fanns det inga regler om hur poängsystemet skulle vara. Därför såg poängsystemen olika ut för varje år som gick, även om man kunde återanvända dessa ibland. Inför tävlingen år 1975 gjorde EBU om detta system och införde ett standardsystem som innebar att varje tävlande land gav poängen 1-8, 10 och 12 poäng. 12 poäng blev den högsta summan, som därmed ges till det röstande landets favoritbidrag, följt av 10 poäng till landets tvåa, 8 poäng till landets trea och så vidare ned till 1 poäng. Därmed ger alla länder poäng till tio tävlande länder vardera, resterande ges noll poäng. Samma system används även i Junior Eurovision Song Contest, även om varje land börjar på tolv poäng innan omröstningen startar.

Fram till tävlingen år 1997 avgjordes ESC årligen med hjälp av endast jurygrupper. Det året prövade fem länder (Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Österrike) på att använda telefonröstning. Då detta visat sig vara en bra lösning har man sedan år 1998 infört telefonröstning som standardsystem, även om alla länder har en back-upjury om något skulle gå snett med röstningen. Sedan 2000-talets mitt, då semifinaler infördes och fler länder deltagit, har telefonröstningen i hög grad förändrat tävlingen p.g.a. ländernas olika röstningsmönster. Därför infördes delvis jurymakt i semifinalerna år 2008 och 2009, samt att från finalen år 2009 har varje lands resultat delats lika mellan landets telefonröstning och landets femmannajury, s.k. 50:50-röstning. Sedan år 2010 används detta system även i semifinalerna.

Röstningsmönster[redigera | redigera wikitext]

I många år har grannländer röstat på varandra, och vid minst två tillfällen har röstningsblock spelat en kritiskt avgörande roll för utgången av tävlingen.[2]

Sedan Tyskland enades till ett land, Sovjetunionen och Jugoslavien föll och dess områden blev fria stater i början och mitten av 1990-talet har allt fler länder tillkommit i tävlingen och velat vara med och tävla. I samband med detta försökte EBU hålla tävlingen på en nivå så att inte allt för många länder skulle deltaga per år. Därför infördes en regel om att de länder som placerat sig sämst året innan skulle vara tvungna att avstå tävlan året därpå, så att fler länder skulle kunna vara med. Detta höll sig fram till år 2004, då man införde en semifinal i tävlingen. Detta innebar att alla länder som inte placerat sig på topp tio året innan och som ej tillhörde gruppen "The Big Four" (vilka är Frankrike, Spanien, Storbritannien och Tyskland; sedan 2011 är även Italien med i den gruppen som heter "The Big Five") var tvungna att tävla i semifinalen om en plats i finalen. I och med detta kan runt 35-40 länder per år tävla. Därigenom ökades också poängmarginalerna och flera röstningsblock i tävlingen.

Genom att tävlingen öppnades för fler länder kunde man snabbt urskilja att röstningsmönster bildades. Dessa mönster berodde då till större delen inte på låtarnas musikaliska kvalitet eftersom mönstret har återkommit på samma sätt år efter år. När semifinalsystemet infördes började fler länder från östra Europa kvalificera sig jämfört med de länder från väst. I finalen blev sedan placeringarna även där oftare att östländerna placerade sig bättre än västländerna. 2007 blev ett år då samtliga tio semifinalplatser gick till länder från öst, samtidigt som i finalen blev de sexton först slutplacerade länderna (undantaget sjunde plats) östländer.

Eftersom EBU insåg att detta system inte längre höll gjordes stora tag i tävlingen för att inte röstningsblocken skulle vara allt för dominerande. År 2008 gjordes tävlingen om då man införde två semifinaler och att jurygrupper delvis skulle få avgöra det hela. Genom detta gör man så att endast "The Big Five" och det aktuella värdlandet blir direktkvalificerade, övriga länder måste kvala in till finalen. För att göra semifinalerna så rättvisa som möjligt lottar man om vilka länder som ska tävla i respektive semifinal, och låter samtidigt röstningsmomentet endast vara öppet för de länder som ska tävla i den aktuella semifinalen. Innan lottningen görs delar EBU in länderna i sex olika grupper, beroende på geografiskt läge samt röstningshistorik från tidigare år. Varje grupp splittas sedan i två delar, där den ena hälften får tävla i den första semifinalen och den andra hälften i den andra semifinalen. Hur länderna placerar sig i de olika grupperna varierar beroende på hur många länder som deltar. När ett land som kvalificerat sig från en semifinal vunnit tävlingen behöver det landet inte kvala året därpå, varpå den platsen lämnas tom i gruppen. Utöver detta får även de direktkvalificerade länderna (som endast består av värdlandet och ”The Big Five”) vara med och sända och rösta i minst en av de två semifinalerna. Gruppuppdelningen brukar bli ungefär som tabellerna nedan visar.

Uppdelning 2008–2012[redigera | redigera wikitext]

Från det första året som två semifinaler användes och fram till år 2012 såg grupperna ut på ungefär samma sätt. Det som skilde var dock några gånger att grupperna bytte namn/plats med varandra eller att enstaka länder bytte grupp av något skäl. Men i övrigt såg stammen likadan ut år efter år.

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 33 Grupp 43 Grupp 53 Grupp 6

1 Flyttades från första till sjätte gruppen år 2012.
2 Litauen & Lettland var i andra gruppen år 2010, men flyttades till femte gruppen år 2011.
3 Första året var grupp 3–5s indelning som den är idag, dock hade de bytt siffror med varandra. Således hette nuvarande grupp 3 grupp 5, grupp 4 grupp 3 och grupp 5 grupp 3.
4 Var år 2008 i nuvarande tredje gruppen, flyttades till fjärde gruppen år 2009.

Uppdelning 2013[redigera | redigera wikitext]

År 2013 valde fyra länder att hoppa av tävlingen och därför gjordes också gruppindelningen om ganska kraftigt jämfört med tidigare år. En hel grupp togs bort och sedan flyttades vissa av länderna om till nya grupper. Några grupper behöll dock samma stil som man hade gjort de tidigare åren. Inför lottningen 2013 beslöts det från EBU:s håll att låta de två länder som låg närmast värdstaden Malmö, Danmark och Norge, lottas på förhand in i varsin semifinal. Detta för att biljettrycket inte skulle bli för hårt om bägge länderna hamnade i samma semifinal. Dessutom blev även Israel förlottade till den andra semifinalen, detta för att tävlingen inte skulle krocka med en stor nationell högtid.

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5

The Big Five[redigera | redigera wikitext]

För att ett Eurovision Song Contest överhuvudtaget ska kunna arrangeras årligen krävs det att alla länder betalar en viss summa pengar, utöver det som EBU betalar ut. Trots detta krävs det att vissa länder lägger mer pengar på tävlingen för att arrangörslandet inte ska bli lidande av för höga kostnader. För att hålla tävlingen vid liv var man därför tvungen att erbjuda fyra (senare fem) länder en direktkvalificeringsplats i varje års final (oavsett slutplacering året innan) om de betalade mer än andra länder i tävlingen. Detta kom på EBU:s bord då ett av de länder som fram till 1990-talet brukade då lägga mer pengar i tävlingen, nämligen Tyskland, missade att kvalificera sig till finalen det året. Därför beslöt EBU att låta Tyskland, tillsammans med Frankrike, Spanien och Storbritannien, få bli en del av den gruppen, kallad ”The Big Four”, från och med tävlingen år 2000, med anledning av just de fyra har råd att betala större delen av tävlingens kostnader.

Mellan åren 2004-2007 blev alla länder som kommit på de tio första slutplaceringarna i finalen, samt ”The Big Four”, direktkvalificerade till nästkommande års final. Om ett eller flera av ”Big Four”-länderna slutat på topp tio blev istället det landet som kommit på elfte plats i finalen direktkvalificerat osv. bakåt. När EBU införde två semifinaler år 2008 beslöts det att endast värdlandet och ”The Big Four” skulle bli direktkvalificerade, övriga länder skulle få kvala om en plats i finalen. Sedan år 2011 har gruppen fått namnet ”The Big Five” i och med att Italien återkom till tävlingen igen och att EBU beslöt att även de kunde bidra ekonomiskt stort till tävlingen, och fick därför en direktkvalificeringsplats. Skulle ett land inom denna grupp vinna blir bara själva gruppen direktkvalificerad till finalen, medan alla andra måste kvala. Detta hände första gången år 2010 då Tyskland vann.

Startordningen[redigera | redigera wikitext]

Fram till Eurovision Song Contest 2012 fick varje års arrangörsland i uppdrag av EBU att inför finalen (och sedan 2004/2008 även semifinalerna) lotta den startordning som länderna det året skulle tävla i. Anledningen var att man på förhand skulle veta i vilken ordning som länderna skulle tävla i eftersom själva tävlingen sedan skulle gå så smidigt som möjligt. Den 7 november 2012 röstades ett nytt regelförslag igenom inom EBU som innebar att lottningen skrotades och ersattes med att det land som vinner får bestämma startordningen för semifinalerna och för finalen, dock i kombination med delvis lottning för rättvisehet. Denna regel började gälla från 2013 års upplaga. Anledningen till regeländringen var att man ville få ett bättre flyt i sändningarna genom att kunna bestämma körschemat på förhand. Regeln innebär steg för steg följande saker:[4]

Semifinalerna[redigera | redigera wikitext]

För semifinalerna delas alla länder som ska tävla det aktuella året, undantaget värdlandet och "The Big Five" in i fem eller sex olika grupper. Gruppindelningen görs utifrån landets geografiska placering samt röstningshistorik. När alla grupper är tillsatta används lottningsmetoden för att föra in länderna i respektive i grupp i de bägge semifinalerna. Varje grupp delas i två halvor, där den ena halvan får tävla i den första semifinalen och den andra halvan i den andra semifinalen. Detta har man gjort sedan år 2008 för att minska svågerpolitiken i semifinalerna. Det lottas även om i vilken halva respektive semifinalsland ska tävla i (första eller andra halvan i varje semifinal).

När lottningen är avklarad och alla länder har valt artist och bidrag får värdlandets producent/er i uppdrag att sätta startordningen för semifinalerna. Producenten/erna måste utgå från den lottning som gjordes men har utöver den all makt att placera länderna i vilken ordning man vill. När startordningen är lagd ska den kontrolleras och godkännas av EBU:s högste chef samt av EBU:s referensgrupp.

Finalen[redigera | redigera wikitext]

Även i finalen används även här delvis lottningsmetoden innan producenten/erna får börja sätta ordningen. Till en början lottas värdlandets position, vilket man gör av rättviseskäl. Därefter delas startfältet in i två halvor, första respektive andra halvan, där samtliga finalister, både de direktkvalificerade och semifinalkvalificerade, får lotta om vilken halva de ska starta i. Under 2013, då denna metod prövades för första gången, fick de sex direktkvalificerade tre platser var i första respektive andra halvan. Således kunde inte alla länderna hamna i samma tävlingshalva. Detta togs dock bort till året därpå. Lottningen för halvorna görs för "The Big Five" efter varje land i den konstellationen har repeterat på scenen för andra gången, medan det för de semifinalkvalificerade länderna görs direkt efter varje semifinalsavgörande.

Efter att alla länder som har gått vidare från semifinalerna har fått sina halvor bestämda ska värdlandets producenter sätta startordningen. Precis som i semifinalerna måste man följa halvsindelningen som gjordes och att värdlandets startnummer inte kan bytas ut, men i övrigt har producenten/erna all rätt att sätta länderna i vilken ordning man vill. Producenten/erna har fram till mitten av natten dagen före finalen ska hållas på sig att sätta ordningen. Ordningen ska innan offentliggörande vara godkänd av EBU:s högste chef samt av EBU:s referensgrupp.

Tävlande länder[redigera | redigera wikitext]

Länder som deltagit minst en gång fram till och med 2009, markerade med grön färg. Gula länder har rätt att deltaga, men har hittills inte gjort det. Rosa länder har tagit fram bidrag till tävlingen, men sedan dragit sig ur.

Sedan starten 1956 har antalet deltagande länder ökat från sju till femtioen. Den stora förändringen skedde i början och mitten av 1990-talet då många länder som varit under en stat blivit fria och velat tävla. Eftersom Eurovision inte är någon geografisk Europa-tävling kan länder som geografisk ligger i både Nordafrika och Centralasien deltaga, vilket också har skett. Marocko är dock det hittills enda landet i Afrika som deltagit, vilket skedde år 1980. Bland länder utanför det geografiska Europa kan också nämnas Israel, Cypern och Turkiet som har deltagit i många år. Cypern räknas till Europa med sin södra del, vilket är den del som deltagit.

Vinnare år för år[redigera | redigera wikitext]

1950-talet[redigera | redigera wikitext]

År Värdstad &
värdland
Vinnande land Upphovsmän
(text & musik)
Språk
1956 Lugano, Schweiz  Schweiz Lys Assia "Refrain" Emile Gardaz (t), Geo Voumard (m) franska
1957 Frankfurt, Tyskland  Nederländerna Corry Brokken "Net als toen" Willy Van Hemert (tm) nederländska
1958 Hilversum,
Nederländerna
 Frankrike André Claveau "Dors, mon amour" Pierre Delanoë (t), Hubert Giraud (m) franska
1959 Cannes, Frankrike  Nederländerna Teddy Scholten "Een beetje" Willy Van Hemert (tm) nederländska


1960-talet[redigera | redigera wikitext]

År Värdstad &
värdland
Vinnande land Upphovsmän
(text & musik)
Språk
19605 London,
Storbritannien
 Frankrike Jacqueline Boyer "Tom Pillibi" Pierre Cour (t), Andre Popp (m) franska
1961 Cannes, Frankrike  Luxemburg Jean-Claude Pascal "Nous les amoureux" Maurice Vidalin (t), Jacques Datin (m) franska
1962 Luxemburg,

Luxemburg

 Frankrike Isabelle Aubret "Un premier amour" Roland Valade (t), Claude Henri Vice (m) franska
19636 London,
Storbritannien
 Danmark Grethe & Jørgen
Ingmann
"Dansevise" Sejr Volmer Sørensen (t), Otto Francker (m) danska
1964 Köpenhamn,
Danmark
 Italien Gigliola Cinquetti "Non ho l'età (Per amarti)" Mario Panzeri (t), Nicola Salerno (m) italienska
1965 Neapel, Italien  Luxemburg France Gall "Poupée de cire,
poupée de son
"
Serge Gainsbourg (tm) franska
1966 Luxemburg  Österrike Udo Jürgens "Merci chérie" Udo Jürgens (tm), Thomas Horbiger (t) tyska,
franska
1967 Wien, Österrike  Storbritannien Sandie Shaw "Puppet on a String" Bill Martin (tm), Phil Coulter (tm) engelska
1968 London,
Storbritannien
 Spanien Massiel "La la la" Ramon Arcusa (tm), Manuel De La Calva (tm) spanska
1969 Madrid, Spanien  Frankrike Frida Boccara "Un jour, un enfant" Eddy Marnay (t), Émile Stern (m) franska
 Nederländerna Lennie Kuhr "De troubadour" Lennie Kuhr (t), David Hartsema (m) nederländska
 Storbritannien Lulu "Boom bang-a-bang" Peter Warne (t), Alan Moorhouse (m) engelska
 Spanien Salomé "Vivo cantando" A. Alcalde (t), Maria Jose De Cerato (m) spanska

5 Nederländerna avstod att arrangera tävlingen 1960 för att de ansåg att det gått för kort tid sedan de arrangerade tävlingen 1958.[5]
6 Storbritannien fick arrangera år 1963 eftersom Frankrike inte ville göra det.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

År Värdstad &
värdland
Vinnande land Upphovsmän
(text & musik)
Språk
19707 Amsterdam,
Nederländerna
 Irland Dana "All Kinds of Everything" Derry Lindsay (tm), Jackie Smith (tm) engelska
1971 Dublin, Irland  Monaco Séverine "Un banc, un arbre,
une rue
"
Yves Dessca (t), Jean-Pierre Bourtayre (m) franska
19728 Edinburgh,
Storbritannien
 Luxemburg Vicky Leandros "Après toi" Yves Dessca (t), Klaus Munro (tm),
Mario Panas (m)
franska
1973 Luxemburg  Luxemburg Anne-Marie David "Tu te reconnaîtras" Vline Buggy (t), Claude Morgan (m) franska
19749 Brighton,
Storbritannien
 Sverige Abba "Waterloo" Stikkan Anderson (t), Benny Andersson (m),
Björn Ulvaeus (m)
engelska
1975 Stockholm,
Sverige
 Nederländerna Teach-In "Ding dinge dong" Wil Luikinga (t), Eddy Owens (t),
Dick Bakker (m)
engelska
1976 Haag,
Nederländerna
 Storbritannien Brotherhood of Man "Save Your Kisses for Me" Tony Hiller (tm), Lee Sheriden (tm),
Martin Lee (tm)
engelska
1977 London,
Storbritannien
 Frankrike Marie Myriam "L'oiseau et l'enfant" Joe Gracy (t), Jean-Paul Cara (m) franska
1978 Paris, Frankrike  Israel Izhar Cohen &
Alpha-Beta
"A-ba Ni-bi" Ehud Manor (t), Nurit Hirsh (m) hebreiska
1979 Jerusalem, Israel  Israel Milk and Honey "Hallelujah" Shimrit Orr (t), Kobi Oshrat (m) hebreiska

7 Efter att fyra länder vunnit året innan (p.g.a. att det inte fanns någon regel mot det då) valde många länder att avstå tävlan 1970. Därför kom endast tolv länder att tävla det året (jämfört med sexton året innan).
8 Eftersom Monaco varken hade plats eller råd att arrangera efter sin vinst år 1971 överläts arrangörsskapet på Storbritannien år 1972.
9 Varken Luxemburg (som blev etta) eller Spanien (som blev tvåa) år 1973 hade råd att arrangera år 1974, varför Storbritannien (som blivit trea 1973) fick arrangera istället.

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

År Värdstad &
värdland
Vinnande land Upphovsmän
(text & musik)
Språk
198010 Haag,
Nederländerna
 Irland Johnny Logan "What's Another Year?" Shay Healy (tm) engelska
1981 Dublin, Irland  Storbritannien Bucks Fizz "Making Your Mind Up" Andy Hill (tm), John Danter (tm) engelska
1982 Harrogate,
Storbritannien
 Västtyskland Nicole "Ein bißchen Frieden" Bernd Meinunger (t), Ralph Siegel (m) tyska
1983 München,
Västtyskland
 Luxemburg Corinne Hermès "Si la vie est cadeau" Alain Garcia (t), Jean-Pierre Millers (m) franska
1984 Luxemburg  Sverige Herreys "Diggi-loo diggi-ley" Britt Lindeborg (t), Torgny Söderberg (m) svenska
1985 Göteborg, Sverige  Norge Bobbysocks "La det swinge" Rolf Løvland (tm) norska
1986 Bergen, Norge  Belgien Sandra Kim11 "J'aime la vie" Marino Atria (t), Angelo Crisci (m),
Jean Paul Furnemont (m)
franska
1987 Bryssel, Belgien  Irland Johnny Logan12 "Hold Me Now" Johnny Logan (tm) engelska
1988 Dublin, Irland  Schweiz Céline Dion "Ne partez pas sans moi" Nella Martinetti (t), Atilla Sereftug (m) franska
1989 Lausanne,
Schweiz
 Jugoslavien Riva "Rock Me" Stevo Cvikić (t), Rajko Dujmić (m) serbokratiska

10 1979 hade Israel vunnit för andra året i rad, men hade inte råd att varken vara med eller arrangera år 1980, varför Nederländerna fick göra det istället, efter tillfrågning från EBU.
11 Sandra Kim är och förblir tävlingens yngsta vinnare, då hon endast var tretton år gammal när hon vann. Idag måste man vara minst sexton för att få vara med och tävla.
12 I och med Johnny Logans vinst år 1987 blev han den första (och hittills enda) artisten som vunnit Eurovision Song Contest två gånger.

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

År Värdstad &
värdland
Vinnande land Upphovsmän
(text & musik)
Språk
1990 Zagreb,
Jugoslavien
 Italien Toto Cutugno "Insieme:1992" Toto Cutugno (tm) italienska,
engelska
1991 Rom, Italien  Sverige13 Carola "Fångad av en stormvind" Stephan Berg (tm) svenska
1992 Malmö, Sverige  Irland Linda Martin "Why Me?" Johnny Logan (tm) engelska
1993 Millstreet Town,
Irland
 Irland Niamh Kavanagh "In Your Eyes" Jimmy Walsh (tm) engelska
1994 Dublin, Irland  Irland Paul Harrington &
Charlie McGettigan
"Rock 'n' roll Kids" Brendam Graham (tm) engelska
1995 Dublin, Irland  Norge Secret Garden "Nocturne" Petter Skavlan (t), Rolf Løvland (m) norska
199614 Oslo, Norge  Irland Eimear Quinn "The Voice" Brendam Graham (tm) engelska
199715 Dublin, Irland  Storbritannien Katrina and the Waves "Love Shine a Light" Kimberley Rew (tm) engelska
1998 Birmingham,
Storbritannien
 Israel Dana International "Diva" Yoav Ginay (t), Tzvika Pik (m) hebreiska
1999 Jerusalem, Israel  Sverige Charlotte Nilsson "Take Me to Your Heaven" Gert Lengstrand (t), Marcos Ubeda (t),
Lars "Dille" Diedricson (m)
engelska

13 År 1991 blev Sverige delad etta med Frankrike, varpå regeln om att endast ett land kan vinna togs till. Då Sverige fått flest tiopoängare (båda länderna hade lika många tolvor) vann Sverige ESC det året.
14 Inför finalen år 1996 hölls först en kvalificeringsomgång för de länder som velat vara med i tävlingen. Alla länder utom värdlandet, det året Norge, var tvungna att kvalificera sig den vägen. En liknande sak skedde även 1993, fast för östeuropeiska länder.
15 1997 fick fem länder pröva på att använda sig av telefonröstning som slutresultat. Då detta visat sig positivt blev det sedan standard att åren efter ha telefonröstning (dock i vissa fall i kombination med juryröstning).

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

År Värdstad &
värdland
Vinnande land Upphovsmän
(text & musik)
Språk
2000 Stockholm,
Sverige
 Danmark Olsen Brothers "Fly on the Wings of Love" Jørgen Olsen (tm) engelska
2001 Köpenhamn,
Danmark
 Estland Tanel Padar & Dave
Benton
& 2XL
"Everybody" Maian Kärmas (t), Ivar Must (m) engelska
2002 Tallinn, Estland  Lettland Marie N "I Wanna" Marija Naumova (tm), Marats Samauskis (t) engelska
2003 Riga, Lettland  Turkiet Sertab Erener "Everyway That I Can" Demir Demirkan (tm), Sertab Erener (m) engelska
200416 Istanbul, Turkiet  Ukraina Ruslana "Wild Dances (Dykyje tantsy)" Oleksandr Ksenofontov (t),
Ruslana Lyzjitjko (m)
engelska,
ukrainska
2005 Kiev, Ukraina  Grekland Elena Paparizou "My Number One" Christos Dantis (tm), Natalia Germanou (m) engelska
2006 Aten, Grekland  Finland Lordi "Hard Rock Hallelujah" Mr Lordi (Tomi Putaansuu) (tm) engelska
2007 Helsingfors,
Finland
 Serbien Marija Šerifović "Molitva" Saša Milošević Mare (t), Vladimir Graić (m) serbiska
200817 Belgrad, Serbien  Ryssland Dima Bilan "Believe" Dima Bilan (t), Jim Beanz (m) engelska
2009 Moskva,
Ryssland
 Norge Alexander Rybak18 "Fairytale" Alexander Rybak (tm) engelska

16 År 2004 infördes en semifinal så att många fler länder kan medverka i tävlingen. Detta för att man ska slippa använda sig av metoden att de sämst placerade länderna i finalen året innan måste avstå tävlan det året.
17 År 2008 infördes två semifinaler i tävlingen, vilket innebär att alla länder (utom värdlandet och "The Big Five") är tvingade att kvalificera sig genom minst en av två semifinaler innan finalen hålls.
18 I och med Alexander Rybaks vinst år 2009 slogs poängrekordet till hela 387 poäng.

2010-talet[redigera | redigera wikitext]

År Värdstad &
värdland
Vinnande land Upphovsmän
(text & musik)
Språk
2010 Oslo, Norge  Tyskland19 Lena Meyer-Landrut "Satellite" Julie Frost (tm), John Gordon (t) engelska
2011 Düsseldorf,
Tyskland
 Azerbajdzjan Ell & Nikki "Running Scared" Stefan Örn (tm), Sandra Bjurman (tm),
Iain Farquharson (m)
engelska
2012 Baku,
Azerbajdzjan
 Sverige Loreen "Euphoria" Thomas G:son (tm), Peter Boström20 (tm) engelska
2013 Malmö,
Sverige
 Danmark Emmelie de Forest "Only Teardrops" Julia Fabrin Jakobsen (tm), Thomas Stengaard (tm),
Lise Cabble (tm)
engelska
2014 Köpenhamn,
Danmark
 Österrike Conchita Wurst "Rise Like a Phoenix" Charly Mason (tm), Joey Patulka (tm),
Ali Zuckowski (tm), Julian Maas (tm)
engelska
2015  ?, Österrike[6] Avgörs 16 maj 2015

19 När Tyskland vann år 2010 blev det första gången ett land i gruppen "The Big Four" (senare "Big Five") vann en Eurovision Song Contest.
20 Peter Boström blev den första låtskrivaren i ESC-historien som både skrev vinnarlåten och den låt som kom sist i en final (Sveriges och Norges bidrag).

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Vinster och förluster[redigera | redigera wikitext]

Av de totalt femtioen länder som ställt upp i Eurovision sedan starten 1956 har endast tjugosex tagit hem segern minst en gång (drygt femtio procent). Samtidigt har totalt tjugotre länder minst en gång hamnat sist i en final. Det kan vara värt att notera att länder som Jugoslavien och Serbien och Montenegro inte existerar som ett land utan som flera stater som blivit självständiga. Nedan redovisas de länder som fått flest vinster och förluster. Länderna står i första hand efter antalet vinster/förluster, i andra hand senaste vinst/förlust.

Finaler 1956-2014[redigera | redigera wikitext]

Vinster
# Land År
7  Irland 1970, 1980, 1987, 1992, 1993, 1994, 1996
5  Sverige 1974, 1984, 1991, 1999, 2012
 Storbritannien 1967, 1969, 1976, 1981, 1997
 Luxemburg 1961, 1965, 1972, 1973, 1983
 Frankrike 1958, 1960, 1962, 1969, 1977
4  Nederländerna 1957, 1959, 1969, 1975
3  Danmark 1963, 2000, 2013
 Norge 1985, 1995, 2009
 Israel 1978, 1979, 1998
2  Österrike 1966, 2014
 Tyskland 1982, 2010
 Italien 1964, 1990
 Schweiz 1956, 1988
 Spanien 1968, 1969
1  Azerbajdzjan 2011
 Ryssland 2008
 Serbien 2007
 Finland 2006
 Grekland 2005
 Ukraina 2004
 Turkiet 2003
 Lettland 2002
 Estland 2001
 Jugoslavien 1989
 Belgien 1986
 Monaco 1971
Sistaplatser
# Land År
11  Norge 1963, 1969, 1974, 1976, 1978, 1981, 1990, 1997, 2001, 2004, 2012
9  Finland 1963, 1965, 1968, 1980, 1982, 1990, 1992, 1996, 2009
7  Belgien 1961, 1962, 1965, 1973, 1985, 1993, 2000
 Österrike 1957, 1961, 1962, 1979, 1984, 1988, 1991
5  Schweiz 1964, 1967, 1974, 1998, 2011
 Tyskland 1964, 1965, 1974, 1995, 2005
4  Spanien 1962, 1965, 1983, 1999
 Nederländerna 1958, 1962, 1963, 1968
3  Storbritannien 2003, 2008, 2010
 Malta 1971, 1972, 2006
 Portugal 1964, 1974, 1997
 Turkiet 1975, 1983, 1987
 Luxemburg 1958, 1960, 1970
2  Irland 2007, 2013
 Island 1989, 2001
 Sverige 1963, 1977
 Monaco 1959, 1967
1  Frankrike 2014
 Danmark 2002
 Litauen 1994
 Cypern 1986
 Italien 1966
 Jugoslavien 1964

Semifinaler 2004-2014[redigera | redigera wikitext]

Vinster
# Land År
2  Sverige 2011, 2012
 Grekland 2008, 2011
1  Nederländerna 2014
 Österrike 2014
 Danmark 2013
 Azerbajdzjan 2013
 Ryssland 2012
 Belgien 2010
 Turkiet 2010
 Island 2009
 Norge 2009
 Ukraina 2008
 Serbien 2007
 Finland 2006
 Rumänien 2005
Serbien och Montenegro Serbien och
Montenegro
2004
Sistaplatser
(* Med noll poäng)
# Land År
3  Lettland 2009, 2010, 2013
2  Schweiz 2004*, 2010
 Tjeckien 2007, 2009*
1  Georgien 2014
 Moldavien 2014
 Slovenien 2013
 Slovakien 2012
 Österrike 2012
 Nederländerna 2011
 Polen 2011
 San Marino 2008
 Ungern 2008
 Andorra 2006
 Litauen 2005

Poängsummor[redigera | redigera wikitext]

Karta över Eurovisionsvinnande länder. Mörkgrön: 7 vinster, Ljusgrön: 5, gul: 4, orange: 3, Lila: 2 och Rosa: 1 vinst. Grå visar länder som deltagit, men ej vunnit. Tyskland vann som Västtyskland 1982 och det nu icke existerande landet Jugoslavien vann 1989

.

Högsta totalpoängen[redigera | redigera wikitext]

Nedan listas de länder som fått högst totalpoäng i finaler alla år sedan 1956 och semifinaler sedan 2004.
Tabellerna är senast uppdaterade i maj 2014.

Finalpoäng
# Land Poäng
1  Storbritannien 3 844
2  Sverige 3 763
3  Irland 3 292
4  Frankrike 3 079
5  Tyskland 3 064
6  Norge 2 714
7  Grekland 2 707
8  Spanien 2 580
9  Danmark 2 423
10  Israel 2 238
Semifinalspoäng
# Land Poäng
1  Ukraina 1 114
2  Grekland 1 081
3  Rumänien 939
4  Danmark 933
5  Sverige 902
6  Finland 868
7  Island 864
8  Ryssland 861
9 Bosnien och Hercegovina Bosnien och
Hercegovina
842
10  Norge 791

Poängrekord[redigera | redigera wikitext]

Norges representant 2009 Alexander Rybak och hans bidrag Fairytale är det bidrag som har fått högst poängsumma i tävlingens historia.

Nedan listas de tio länder som sedan år 1975 fått högst totalpoäng. Det kan dock noteras att i och med att tävlingen blivit större med åren och att fler länder deltagit har länder fått höga slutpoänger jämfört med tidigare år. Det är därför fel att jämföra år med år, eftersom fler poäng har delats ut de år då fler länder deltagit.

# Land År Poäng-
summa
1  Norge 2009 387
2  Sverige 2012 372
3  Finland 2006 292
4  Österrike 2014 290
5  Danmark 2013 281
6  Ukraina 2004 280
7  Ryssland 2008 272
8  Serbien 2007 268
9  Tyskland 2010 246
10  Grekland 2005 230

Rekord i antal 12-poängare[redigera | redigera wikitext]

Observera att tabellen nedan inte bara innehåller vinnande länder. Länderna listas i första hand efter antalet totaltolvor och i andra hand efter senaste notering.

# Land År
18  Sverige 2012
16  Norge 2009
13  Österrike 2014
10  Azerbajdzjan 2013
 Grekland 2005
 Storbritannien 1997
9  Tyskland 1982, 2010
 Serbien 2007
 Estland 2001

Övrig statistik[redigera | redigera wikitext]

  • Flera låtskrivare har vunnit två gånger: Willy Van Hemert (Nederländerna 1957, 1959), Yves Dessca (Monaco 1971, Luxemburg 1972), Rolf Løvland (Norge 1985, 1995), Johnny Logan (Irland 1987, 1992) och Brendam Graham (Irland 1994, 1996).
  • Storbritannien har fått totalt femton andraplaceringar, vilket är ett rekord.
  • Sedan nuvarande poängsystemet (1-8, 10 och 12 poäng) infördes har det totalt fjorton gånger hänt att ett eller flera länder inte fått några poäng alls under en omröstning. Första gången var för Norge 1978 och senaste gången för Tjeckien 2009 (i den första semifinalen).
  • År 2008 var det i och med Rysslands vinst det åttonde året i följd som ett land utan tidigare seger vunnit festivalen. Någon sådan svit har aldrig tidigare förekommit. Däremot bröts sviten till 2009 då Norge vann.
  • Grekland var det enda landet som mellan åren 2004 och 2011 lyckades kvalificera sig till finalen varje år och där sluta inom de tio första placeringarna. År 2012 lyckades landet även då kvalificera sig till finalen, men slutade istället på sjuttonde av tjugosjätte plats. Azerbajdzjan hamnade på andra plats i denna svit, då de mellan åren 2008 och 2013 lyckades, likt Grekland, att alltid gå till final och där sluta inom topp tio. Azerbajdzjans svit bröts dock år 2014 då de slutade på tjugoandra plats i finalen.
  • Mest framgångsrika debutant är Serbien som vann 2007. Landet hade tidigare deltagit som Jugoslavien och Serbien-Montenegro, men debuterade 2007 under egen flagg. Utöver Serbien har även Schweiz vunnit på sitt debutår, då de vann det allra första året (och dessutom på hemmaplan).
  • Portugal är det land som väntat längst på sin första seger sedan debuten i tävlingen 1964. Deras bästa resultat uppnådde de 1996 då Lúcia Moniz sjöng landet till sjätteplats. De har därmed ännu inte kommit över femte plats någon gång i en final. Däremot har landet blivit tvåa en gång i en semifinal (2008).
  • När Storbritannien vann år 1976 vann de med den hittills största procentmängden av totala maxpoängen (80,4%). Landet fick totalt 164 av 204 poäng (en differens på fyrtio poäng).
  • Danmark, Frankrike, Irland och Storbritannien är de länder som har vunnit tävlingen mer än en gång i ett och samma arrangörsland (dock vann Danmark och Irland i olika städer).
  • Finland var tidigare unikt då man innehade medlemskap i både EBU och den tidigare östeuropeiska motsvarigheten OIRT, och är således det enda landet som deltagit i ESC och samtidigt varit OIRT-medlem. Tilläggas ska även att Finland mellan 1977 och 1980 tävlade i både ESC och den östeuropeiska motsvarigheten Intervision Song Contest, som de dessutom vann 1980.

Spin-off[redigera | redigera wikitext]

Sedan millennieskiftet har tävlingen förutom att utvecklas själv mot att bli större, även utvecklats åt andra håll och gjort spin-offer på programmets upplägg. Man har exempelvis gjort en juniorvariant (Junior Eurovision Song Contest) som sänts årligen sedan 2003, en dansvariant (Eurovision Dance Contest) som sändes mellan 2007-2010.

Den 17, 19 och 21 december hölls Türkvizyon 2013 i Eskişehir, Turkiet. Det blev den första upplagan av den ESC-liknande tävlingen som hålls för asiatiska, syd- och östeuropeiska regioner.

Det finns även planer på en trolig kommande östasiatisk ESC-version (Asia-Pacific Song Contest) och en arabisk version (Arab World Song Contest).

Under åren 1977-80 gjordes även en östeuropeisk ESC-liknande tävling kallad Intervision Song Contest som sändes från Sopot i Polen.

Sedan år 2005 sänds även World Oriental Music Festival där länder från både Europa och Asien deltar. EBU har också försökt göra en amerikansk spin-off, då under namnet World Vision: An American Anthem, men det har legat på is med anledning av ointresse från det amerikanska hållet. År 2005, då Eurovisionen fyllde 50 år, hölls en jubileumsgala kallad Congratulations som korade den dittills bästa Eurovision Song Contest-låten. Det blev svenska Waterloo från 1974 med Abba.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Björn Lindhal (25 maj 2010). ”Norge laddar för schlager”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/norge-laddar-for-schlager_4764637.svd. Läst 10 juni 2012. 
  2. ^ [a b] Gatherer, Derek (2006). ”Comparison of Eurovision Song Contest Simulation with Actual Results Reveals Shifting Patterns of Collusive Voting Alliances”. Journal of Artificial Societies and Social Simulation 9 (2). http://jasss.soc.surrey.ac.uk/9/2/1.html.  (engelska)
  3. ^ [a b] "Eurovision Song Contest". Ne.se. Läst 29 maj 2014.
  4. ^ Siim, Jarmo (7 november 2012). ”Running order Malmö 2013 to be determined by producers”. EBU. http://www.eurovision.tv/page/news?id=running_order_malmoe_2013_to_be_determined_by_producers. Läst 11 november 2012. 
  5. ^ the show ”Eurovision Song Contest 1960”. EBU. http://www.eurovision.tv/page/history/by-year/contest?event=277#About the show. Läst 17 juli 2012. 
  6. ^ Marco Brey (11 maj 2014). ”Conchita Wurst: "Participating in Eurovision felt like coming home"” (på engelska). Eurovision. http://www.eurovision.tv/page/news?id=conchita_wurst_participating_in_eurovision_felt_like_coming_home. Läst 11 maj 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

GClef.svg Eurovision Song Contest-portalen – portalen för Eurovision Song Contest på svenskspråkiga Wikipedia.