Sköldpaddor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sköldpaddor
"Chelonia" från Ernst Haeckels Kunstformen der Natur, 1904
"Chelonia" från Ernst Haeckels Kunstformen der Natur, 1904
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Kräldjur
Reptilia
Underklass Anapsider
Anapsida
Ordning Sköldpaddor
Testudines
Vetenskapligt namn
§ Testudines
Auktor Linné, 1758
Underordningar
gömhalssköldpaddor
vändhalssköldpaddor
Hitta fler artiklar om djur med
Sköldpadda är också en färgmorf hos tamkatter, se sköldpadda (katt).

Sköldpaddor (Testudines) är reptiler som utmärks av en sköld som skyddar mjukdelarna. De utgör en egen ordning vilken i sin tur består av två underordningar, gömhalssköldpaddor samt vändhalssköldpaddor. Det ingår 260 nu levande arter i denna ordning. Skölden består av två delar: ryggskölden (carapax), och bukskölden (plastron).

Det finns ca 260 olika sorters sköldpaddor. 200 av dessa kan dra in sitt huvud inuti sitt skal. De kallas för gömhalssköldpaddor. De 50 som inte kan dra in sitt huvud i skalet kallas vändhalssköldpaddor. Sköldpaddor har inga tänder, men de har en hornslida som omger käkbenet och som de bearbetar födan med. Skalet, som omger nästan hela sköldpaddans kropp, är uppbyggt av två skikt. Det inre skiktet består av sammansmälta dermala benplattor som täcks av keratiniserade hornplattor, som alltså är det yttre skalet. Skalet, eller skölden, består av en dorsal, alltså en välvd sköld, och en ventral, som är en ganska platt skiva.

Waimea turtle.jpg

Sköldpaddor är ett djur som är kända för att gå långsamt.  Deras tunga klumpiga skal som begränsar deras steglängd är en stor anledning till det. Landlevande sköldpaddor har korta, stadiga fötter.

De a

mfibiska sköldpaddorna har vanligtvis liknande lemmar som de landlevande sköldpaddorna, förutom att fötterna har simhud och oftast långa klor. Dessa sköldpaddor simmar genom att de använder alla fyra fötterna på ett sätt som liknar hundens sätt att paddla med fötterna på vänster och höger sida av kroppen växelvis. Små sköldpaddor tenderar att simma mer än större sköldpaddor, och de mycket stora arterna, såsom alligatorsnappsköldpadda, simmar knappt alls, utan föredrar att gå längs botten av floden eller sjön.


Förutom simfötter så har sköldpaddor väldigt långa klor, som används för att hjälpa dem att klättra. Manliga sköldpaddor brukar ofta ha särskilt långa klor, och dessa verkar användas för att stimulera honan medan parning. De flesta sköldpaddor har simhudfötter, medan en del, till exempel Nyaguineasköldpaddan, har riktiga fenor, med tårna sammansatta som paddlar och klorna är relativt små. Dessa arter simmar på samma sätt som havssköldpaddor gör.Havssköldpaddor är för det mesta i vattnet och har simfötter. Havssköldpaddor simmar i vattnet med hjälp av upp-och-ner rörelse av de främre simfötterna och de bakre fötterna används som roder för styrningen. Jämfört med sötvattenssköldpaddor, så har havssköldpaddor mycket begränsad rörlighet på land, och bortsett från rusningen från boet till havet som ungarna gör, så lämnar normalt de manliga havssköldpaddorna aldrig havet. Honorna kommer dock tillbaka upp på land för att lägga ägg. De rör sig mycket långsamt och med stor möda, då de drar sig framåt med sina simfötter.[1]

Blodet och blodomloppet[redigera | redigera wikitext]

Blodomloppet är slutet och sker i två parallella system. Hos sköldpaddan är den enda kammaren uppdelad i tre icke helt skilda rum. Om kammaren ses i ett tvärsnitt ovanifrån bildar rummen en formation likt ett C i dess inre väggar. Hjärtat är inkorporerad i höger förmak och bildar endast en liten blåsa i förmaket. I hjärtat finns två helt separerade förmak där syresatt blod från lungorna rinner ner in i vänster förmak och syrefattigt blod från kroppen in i höger förmak. Syrerikt och syrefattigt blod kan blandas ihop eftersom det syrerika blodet måste rinna förbi det rum där det syrefattiga kommer in för att kunna pumpas ut ur kammaren. Andningen påverkar blodflödet till hjärtat för att kunna skijla syrerikt och syrefattigt blod åt.

Sköldpaddors hjärta är myogent, det betyder att hjärtat styrs av nerver, hormorner och Starlings hjärtslag. Till hjärtat finns även stimulerande nerver som sänder ut adrenalin. Hjärtat ligger i en hjärthåla som är omslutet av en hjärtsäck. Starlings hjärtslag har stor betydelse för återfyllnaden av hjärtat. Blodförsörjningen till hjärtat sker med ett kranskärl som finns i kammarens vägg.[2]

Syreupptagningsförmåga[redigera | redigera wikitext]

När sköldpaddor saknar syre övergår sköldpaddorna till anaerob metabolism under bildning av mjölksyra. Detta sker mest under vinterhalvåret. Den låga metabolismen skapar mindre mjölksyra men mjölksyran har ändå kapacitet att samlas i kroppsvätskorna. För att sköldpaddan ska klara sig utan syre krävs att sköldpaddan måste eliminera mjölksyran. Skalets skelett spelar då en väldigt viktig roll.

Mineralkomponenten i skelettet består av mineraler hydroxiapatit. Hydroxiapatit innehåller även främst kalciumjoner och fosfatjoner men ocksså karbonatjoner. Dessa karbonatjoner frigörs ifrån skelettet och behandlar vätejoner som kommer ifrån mjölksyran. Reaktionen mellan karbonatjoner och vätejoner bildar vätekarbonatjoner. Därefter kan vätekarbonatjonerna reagera med vätejoner och bilda kolsyra, som senare sönderdelas i vatten och koldioxid. Koldioxid, som är mycket vattenlösligt, elimineras då av huden till det vatten som omger sköldpaddan. Vätejonerna har nu eliminerats och vätet ingår istället i ofarliga vattenmolekyler.

Dessa reaktioner gör att sköldpaddans blod håller sig på en rimlig surhetsgrad sett utifrån Surhet. Detta i sin tur gör att sköldpaddan överlever utan syre under vinterhalvåret och kan bli aktiv igen när isen smälter och våren närmar sig.

Turtles mating.jpg

[3]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Sköldpaddorna fortplantar sig ofta under våren när de kommit fram efter sin övervintring. Sköldpaddors honor är större än hanarna och under parningen så sitter hanen på honans rygg och där kan han ofta sitta hela dagen. Vid äggläggningen gräver honan en grop i marken och täcker sedan över äggen med sand eller multande växtämnen. Med undantag från havssköldpaddan är sköldpaddans ägg gjort av ett hårt kalkskal med en vit färg utan fläckar. Äggvitan är grönaktig. Kläckningen av ägget sker först efter två till tre månader efter värpning. Ibland händer det att ungarna övervintrar i gropen eller till och med i skalet. Det kan då ligga i gropen eller i skalet i uppemot ett år innan de lämnar gropen. Vid kläckningstiden har ungen en s.k. äggtand som många andra kräldjur och fåglar har. Äggtanden används för att kunna hacka sönder skalet. När de lämnar gropen försöker de så fort som möjligt att ta sig till havet utan att något rovdjur hinner ta dem. Mammorna lämnar ungarna efter ägglosningen och tar inte hand om ungarna.[4]

Matspjälkningssystem[redigera | redigera wikitext]

Sköldpaddan har inga tänder. De har istället väldigt kraftiga och starka käkar. Detta gör att deras mun kallas för näbb. Dessa käkar är klädda med en hornslida. Sköldpaddor har en relativt liten mage som inte tänjer sig nämnvärt. Detta gör att de äter ofta och små portioner istället för mycket under få tillfällen. Blindtarmen och tjocktarmen är uttänjda till rymliga jäskammare och fyller en stor del av bukutrymmet.

I dessa kammare sker sedan en mycket effektiv jäsning som gör att sköldpaddan kan ta vara på fibrerna i födan. Om inte födan innehåller tillräckligt mycket fibrer så blir jäsningen felaktig och resultatet blir en förkortad matsmältning. Sköldpaddan förlorar då vätska och risken för diarésjukdommar ökar.

[5]

Sinnen[redigera | redigera wikitext]

Sköldpaddor är nästan döva. Deras öron är placerade på var sin sida av huvudet. Öronen är egentligen bara två hål in i huvudet och varje hål täcks av ett stort fjäll.'

Sköldpaddorna har även ögonen på sidan av huvudet. Detta gör att sköldpaddor har ca 300 graders synfält. Nackdelen med att ögonen sitter placerade på sidan av huvudet är att de inte kan se vad som händer precis framför näbben på dem.'

Turtle's Head.jpg

Luktsinnet är väldigt viktigt för sköldpaddan. Sköldpaddan har en extremt känslig näbb och kan orientera sig med hjälp av lukter. Blinda sköldpaddor kan t ex hitta mat med hjälp av det. Gravida honor kan även hitta perfekta boplatser med hjälp av luktsinnet.

Sköldpaddor har bra balanssinne. Det är viktigt för dem när de till exempel gräver och inte kan använda de andra sinnena för att veta om de gräver åt rätt håll. Håller man i en sköldpadda framför sig med huvudet mot sig och gungar den sakta fram och tillbaka så kommer man upptäcka att huvudet alltid är horisontellt.[6]

Nervsystem[redigera | redigera wikitext]

Ryggradsdjur och reptilers nervsystem är uppbyggda på samma sätt. Sköldpaddor har precis som alla andra reptiler en hjärna, ryggmärgsnerv, nerver som leder ifrån antingen hjärnan eller ryggmärgen och ett antal känselorgan. Sköldpaddor har i jämförelse med däggdjur en mindre hjärna i förhållande till kroppsvolym. Fåglar och däggdjur är generellt sett intelligentare än reptiler.[7]

Etologi[redigera | redigera wikitext]

Grön havssköldpadda ätande sjögräs

Även om många sköldpaddor lever en stor del av sitt liv under vatten, så andas alla sköldpaddor luft och därför måste de simma upp till ytan regelbundet för att andas. Men de kan ändå klara sig med den luft de har i ca 3 timmar. Sköldpaddor gillar att gömma sig under saker.

Sköldpaddor lägger ägg som alla andra kräldjur. Men till skillnad från andra så är deras ägg svaga och sega. Deras ägg blir klotlika för det mesta, men en mindre del av dem blir också ovalformade. Deras äggvita är också vit, men proteinet som den innehåller är mycket annorlunda än fåglars och därför kan den inte stelna när man kokar den. I vissa arter bestämmer omgivningens temperatur om äggen ska bli till en hona eller hane. Hög temperatur leder till hona och låg temperatur leder till hane. Ett stort antal ägg lämnas i sandhål och täcks sedan över med sand, varefter honan väntar på att äggen ska kläckas på egen hand. Det finns ingen skölpaddsart där honan tar hand om ungarna, de får alltid klara sig på egen hand.

Havssköldpaddor lägger också sina ägg på torra, sandiga stränder. De unga havssköldpaddorna får aldrig hjälp av de vuxna – liksom alla andra arter får de klara av det hårda livet på egen hand. Det tar väldigt lång tid innan de blir gamla nog att föda och de lägger ägg vart femte år.

Nya undersökningar har visat att en sköldpaddas organ inte blir sämre med tiden som andra djurs. Det är bevisat att lever, lungor och njurar hos en 100-årig sköldpadda är nästan oskiljbara från de ungas. Det har inspirerat genetiska forskare att börja kartlägga sköldpaddans arvsmassa för gener som ger ett långt liv. Den äldsta sköldpaddan blev 298 år gammal och levde under fångenskap.[källa behövs]

Familjer[redigera | redigera wikitext]

[8]

Sköldpaddor i kulturen[redigera | redigera wikitext]

Hawaii-sköldpadda.

I antikens Grekland förknippades sköldpaddor med herdeguden Pan.[9] Berömda sköldpaddor i senare populärkultur är Skalman i Bamse, Teenage Mutant Ninja Turtles och TV-spelshjälten Marios fiender Koopas.

I vissa länder i Oceanien är det mycket vanligt att man äter grillad sköldpadda. I exempelvis Palau är det en vanlig rätt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.worldanimalfoundation.net/f/TurtleTortoise.pdf
  2. ^ www.universeum.se. Dokument om blodsystemet. Tittat på 20-03-14.
  3. ^ Rondin, Sofia. ”Hur sköldpaddor kan överleva total syrebrist”. http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/SkoldpO2.html. 
  4. ^ Ekman, Sven (1956), Brehm djurens liv. 6:e reviderade upplagan. Solmans förlag. Stockholm.
  5. ^ M. Baur. Fibrer. 
  6. ^ http://www.horsfieldii.com/sinnen.html
  7. ^ http://zoologi.wikispaces.com/Nervsystemet
  8. ^ ITIS
  9. ^ Mytologiboken, Stockholm 1994, s.23, ISBN 91-502-1187-0

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Sköldpadda som håller på att komma ut ur sitt ägg.