Slaget vid Guadalete

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Titelsidan till La crónica del rey Rodrigo, som innehåller legenden om den siste visigotiske kungen Roderik II och förlusten av Spanien

Slaget vid Guadalete var det slag, som enligt den historiska traditionen och arabiska krönikor från 900- och 1000-talet, ägde rum i Spanien mellan den 19 och 26 juli 711 nära floden Guadalete (i Bética, Spanien) och vars konsekvenser blev avgörande för den Iberiska halvöns framtid. I slaget besegrades den gotiske kungen Roderik och dödades troligen av de muslimska styrkorna under befäl av Táriq Ibn Ziyad. Nederlaget var så fullständigt att det kom att markera slutet av staten den visigotiska staten i Spanien.

Vissa nutida forskare förnekar den plats för slaget som traditionellt anges och hävdade att slaget ägde rum mellan Medina Sidonia och sjön La Janda, vilket gör att slaget ibland blivit känt som "Slaget vid sjön La Janda" eller "Slaget vid floden Barbate". Men Claudio Sánchez Albornoz, som rekonstruerat händelserna utgående från fakta i de kristna och de arabiska arkiven, har fått fram nya uppgifter och vittnesmål som stöder att floden "Wadilakka" faktiskt var floden Guadalete, nära den folktomma staden Lacea, precis just där de gamla källorna hade placerat slagfältet.[1]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Enligt tillgängliga källor[2], lydde härföraren Tariq under order av Musa ibn Nusair, guvernör i norra Afrika och i maskopi med greven av Ceuta Don Julián, guvernör och vasall till don Roderik men med lojalitetsband med den tidigare kungen Witiza. Efter Witizas död började ett tronföljdskrig och muslimerna kom till halvön för att stödja Witizas arvingar. De skulle ha planerat en invasion av Spanien genom att ta sig över Gibraltarsundet på natten mellan den 27 till den 28 april 711. [3]

De gamla krönikorna överskattar antalet trupper på båda sidor som deltog i slaget, och räknar 100.000 soldater på den visigotiska sidan. Det är sannolikt att den muselmanske ledaren Tariq landstigit i Tarifa med omkring 7000 berbiskt fotfolk, och intog Carteia och därefter Algeciras, där han avvisade attacker från Bancho (eller Sancho), brorson till Roderik, som hade gått ut för att konfrontera honom.

Medan allt detta hände, befann sig den visigotiske kungen i norra delen av den Iberiska halvön där han bekämpade baskerna i Pamplona. Nyheten dröjer två eller tre veckor innan den når honom. Krisen som det visigotiska riket upplever i dessa ödesdigra ögonblick med fortlöpande sammansvärjningar och inbördes krig mellan adeln för att ta över tronen, begränsade betydligt utrymmet för Roderik att rekrytera en armé för att möta invasionen. Han såg sig tvingad att acceptera hjälp av berörda witizanos, vars planer på förräderi han inte kände till. Så gott det gick lyckades han i Cordoba snabbt få ihop en armé med 40 000 män och tågade ut för att möta Tariq.

Enligt krönikorna ägde konfrontationen rum i Wadi Lakkah, en plats som enligt vissa historiker skulle kunna ligga i Barbate eller i själva Medina Sidonia eller, som andra som håller den klassiska historieskrivningen för trolig, i Guadaletefloden. Under dessa två dagar möttes de två sidorna i blodiga skärmytslingar. När striden väl hade börjat, började Witizas söner och deras anhängare att så split bland Roderiks led, förrådde dem att dra sig tillbaka och lämnade sidorna av armén oskyddade, till bestörtning hos trupperna på monarken sida. Mitten av Roderiks arme höll stånd så länge de kunde, men besegrades till slut.

Sönderfallet av den visigotiska styrkan inför witizianernas bedrägeri, den totala okunskapen om hur man ska bekämpa araberna och sannolikt Roderiks död lämnade dörren öppen för Tariq att ta Toledo år 714. Staden, som låg oskyddad efter att Rodrigo hade tågat ut med den kungliga vakten, gjorde nu inget motstånd.

Konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

Den explosiva frammarschen av den muslimska armén förklaras av att det var oordning i visigoternas led efter den förkrossande segern över den kungliga armén och monarkens död, och förstärktes av huvudstadens snabba fall som förhindrade val av en ny kung och inrättandet av en motståndslinje. De sammansvurna kunde knappast ha förstått att deras begäran om hjälp att återta tronen i utbyte mot betalning skulle komma att kosta dem så mycket och vad som var de verkliga avsikterna med arabernas erövring.

I de händelser som sedan följde fanns det viktiga och understödjande faktorer, som de många missnöjda som anslöt sig till de invaderande styrkor, vilket skapade ett samarbete med den spanskromanska befolkningen, som inte hade rätt att delta i regeringen (förutom utom i kyrkan) och som i den nye inkräktaren såg en möjlig allierad mot tyskarna. Man talar också om stöd från den judiska befolkningen, som var förföljd av den katolska visigotiska monarkin, och mycket av den övriga befolkningen som inte gjorde motstånd, förbittrad av den pågående svälten och epidemierna och som önskade politisk stabilitet.

Musa landsteg sedan i Algeciras i spetsen för mer än 18 00 araber som skulle stärka Tariqs styrkor, och fortsätte ockupationen av den spanska marken fram till Ebrodalen, och vissa regioner i Galicien och dess försök att invadera resten av Europa genom frankernas rike, under Merovingernas dynasti.

Av några historiker har sanningen om och betydelsen av denna kamp diskuterats, som mycket väl skulle kunna vara en konflikt med inte mer än mellan några hundra män. Den anses dock vara början på den muselmanska invasionen på den iberiska halvön, vilket avslutade visigoternas rike.

Bland dem som besegrades och lyckades fly norrut från slagfältet och från Toledos fall befann sig mycket sannolikt Don Pelayo, den legendariska förelöparen till Reconquistan efter slaget vid Covadonga.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från spanskspråkiga Wikipedia, Batalla de Guadalete, 28 oktober 2008.
  1. ^ Claudio Sánchez Albornoz, Orígenes de la nación española. Estudios críticos sobre la Historia del reino de Asturias. Oviedo, tomo I:1972 (spanska)
  2. ^ Sánchez Albornoz citerar olika kristna och muslimska källor: en anonym mozarab från 754, Ajbar Maymuia, el Fath Al-Andalus, Ilbn al-Atir, Ximénez de Rada, Al-Himiyari och Al-Maqqari.
  3. ^ Som otvetydigt bevis på förräderi, citerar Sanchez Albornoz bland annat Ibn al Qutiya, ättling till Sara, sondotter till Witiza, som utropar begeistrat att tack vare ett ingripande från hans morföräldrar har islam trängt in på Al-Andalus mark.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]