Visigoter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Visigoter, ibland även västgoter, (latin visi'gothi, visigothæ) är ett av de två gotiska folk som första gången nämns år 291. De kallades då tervingi (skogsbor) och betecknades som en utbrytargrupp, medan de övriga, ostrogoterna, inte nämns vid namn förrän omkring 100 år senare. Den omkring 390 skrivna Notitia dignitatum kallar visigoterna för Vesi, vilket är deras självbenämning och betyder "de goda" eller "de ädla". Det var först Cassiodorus som lade till efterleden och började kalla dem visigoter, med vilket han menade "västgoter". Han hittade sannolikt helt enkelt på ett namn som likt ostrogoternas kunde ange ett väderstreck.[1]

Visigoterna som Roms allierade[redigera | redigera wikitext]

Visigoternas vandring.

Hunnerna erövrade ostrogoternas rike 375 och visigoterna valde då att hellre fly till romarriket än att underordna sig deras styre. Romarna tog dock motvilligt emot sina – sedan mitten av 300-talet – kristna bröder och behandlade dem så illa att de gjorde uppror. Det slutade med en katastrof för romarna när visigoterna besegrade dem i slaget vid Adrianopel och själva Konstantinopel svävade ett tag i fara. Men sedan Theodosius 379 blivit kejsare lyckades han genom kraft och klokhet lugna visigoterna och faktiskt vinna en allians med den gamle romarfienden Atanarik, som lämnat Siebenbürgen och efter Fritigerns död fått ett slags ledarställning. Så länge Theodosius regerade utgjorde sedan visigoterna såsom foederati ett slags buffert mot andra barbarfolk, medan enskilda medlemmar av folket också fick anställning i hären eller runt om i rikets förvaltning. Härigenom hotades goternas nationella sammanhållning och år 395, efter Theodosius död, valdes Alarik I till kung av en grupp goter som kallade sig "Vesi", detta namn utvecklades sedan till "visigoter".

Under Alarik påbörjades visigoternas kamp mot det romerska riket. Efter Teodosius död fick han Moesien och Thracien som foederati och fortsatte med att inta Pannonien och Makedonien. Han försökte sedan att inta Konstantinopel, som köpte sig fri och gick istället mot Grekland, där han efter förhandlingar erövrade bland annat Aten. Han fortsatte till Italien men blev besegrad av Stilicho två gånger. Efter den stora germaninvasionen i Gallien 406 tvingades dock Stilicho att förhandla med Alarik, men när kejsaren inte gick med på hans krav så belägrades Rom. Alarik fick förstärkning av de germanska legosoldaterna och 40 000 germanska slavar vilket ledde till Roms intagande och plundring år 410. Alarik försökte skapa ett gotiskt världsrike med Italien som centrum men när han fortsatte för att erövra Sicilien och Afrika, dog han, endast 34 år gammal och efterträddes av sin svåger Ataulf. Denne tog fasta på det erbjudande som Alarik fått av kejsar Honorius år 403, att med full äganderätt få Gallien och Spanien och detta ledde till besättandet av södra Gallien (det så kallade Tolosanska riket) med Toulouse som huvudstad under Ataulf och Wallia (415-418) och Theoderik I (418-451). I de flesta sammanhang kom dock goterna att uppträda som foederati (exempelvis mot vandalerna), och spelade i denna egenskap en mycket viktig roll vid Aëtius seger över Attila vid Katalauniska fälten år 451, varvid kung Teoderik I stupade och Attilas framryckning i Europa stoppades. Som en bieffekt kom också den andra halvan av goterna, ostrogoterna, att härigenom befrias från hunnersk överhöghet.

De självständiga visigoterna[redigera | redigera wikitext]

Visigoternas rike kring 500.

Under förvirringen vid västromerska rikets fall år 476 frigjorde sig visigoterna helt från beroendet av Rom, under ledning av Theoderik I:s son Eurik, konsoliderade sitt välde i södra Gallien och erövrade större delen av Spanien. Euriks son Alarik II (484-507) besegrades 507 av den frankiske kungen Klodvig. Detta gjorde att visigoterna bad den östromerske kejsaren Justinianus om hjälp. Denne intog därefter sydöstra Spanien och det tog 80 år innan visigoterna lyckades fördriva dem därifrån under sin konung Leovigild. [2] I detta rike, liksom i Odovakars och Teoderiks, lät man befolkningen ha kvar sina egna lagar och statsinrättningar, vilket ledde till att det visigotiska väldet huvudsakligen blev ett spanskt rike ("riket Toledo"). Riket kom under Roderik (710-711) att krossas av araberna - om detta, se artikeln Spaniens historia.

Den muslimske ståthållaren Musa fullbordade Afrikas underkuvande och sände år 711 sin beprövade fältherre Tariq ibn-Ziyad till Spanien. Denne besatte den branta höjd, då kallad Calpe, som alltsedan dess bär erövrarens namn, Tariks berg (Djebel-al-Tarik, varav Gibraltar), och påträffade Roderik (västgoternas härskare) vid Salada, inte långt från Cadiz (nordväst om Jerez de la Frontera). Striden rasade den 25 och 26 juli. Enligt sagan pågick den en hel vecka. Förmodligen avgjordes den genom förräderi till halvmånens fördel. Därmed följde västgotarikets fall. Roderik stupade och hans folk betedde sig till den grad fegt, att ingen gotisk här ånyo vågade ställa sig i inkräktarens väg. På så sätt kunde muslimerna inta den ena staden efter den andra. De missnöjda och förtryckta, framför allt judarna, gick dem till mötes och öppnade portarna. Endast högt uppe i norr, i de asturiska bergen, förmådde de kristna hålla sig kvar. Troligen skulle de ha dukat under och erövringen redan nu utbrett sig över Pyreneerna, varvid muslimerna funnit frankernas rike splittrat av inre söndring, om inte Tarik och Musa hade blivit oense med varandra. Nu blev istället den muslimska hären kallad tillbaka. Västgoterna utvecklade privaträtten först bland germanerna, men lyckades aldrig skapa en varaktig författning.

Källa: Världshistoria, band II. Utgiven av Hans Hildebrand, Harald Hjärne och J. von Pflugk-Harttung. Buchdruckerei Otto Regel GmbH, Leipzig 1921. Artikeln författad av Prof. Dr. J. von Pflugk-Harttung, Geheimer Archivrat vid Geheimes Staatsarchiv, Berlin.

Sociala förhållanden i de visigotiska rikena[redigera | redigera wikitext]

En visigotisk votivkrona tillhörande Reccesvind (653–672).

Efter bosättningen i Gallien och Spanien erhöll visigoterna två tredjedelar av jorden där, och förblev länge en från den romerska befolkningen åtskild folkgrupp eftersom giftermål dem emellan var förbjudna i lag. De två folken hade också skilda lagar - romarna levde under lagar fastställda av Alarik II (ett sammandrag av den romerska rätten, kallat Breviarium Alarici), visigoterna levde under gotiska rättssedvänjor (antagligen kodifierade under kung Reccared I (586-601) under namnet Antiqua). Goterna dömdes i första hand av särskilda kungliga domare, den högre domsrätten utövades däremot av gemensamma sådana, hertigar (duces) i provinserna och under dem grevar (comites) i grevskapen (civitates). Till skillnad från förhållandet i östgotariket (se Theoderik den store) var den romerska befolkningen underkastad krigstjänstskyldighet. Detta blev det första steget mot en sammansmältning mellan folken.

Bland goterna hade ursprungligen funnits en bördsadel, vilken dock försvann efter erövringarna, och istället uppkom en kunglig tjänstadel i vilken på grund av den gemensamma krigstjänstskyldigheten både romare och goter ingick. I samband med detta genomgicks en betydande social ombildning. Liksom hos andra germanska folk hade hos visigoterna folkets huvudmassa utgjorts av "folkfria", och vid bosättningen hade dessa erhållit egen jord, men i Gallien och Spanien hade under romartiden jorden till största delen varit uppdelad i stora egendomar tillhöriga adliga (senatoriska) släkter och med en talrik ofri befolkning. De inträngande visigoterna bibehöll till en stor del dessa jordförhållanden och den nya tjänsteadeln, vare sig av romanskt eller gotiskt ursprung, blev innehavare av de gamla jordegendomarna eller av nya sådana som bildades genom tilldelande av kronogods. Vid sidan av dessa kunde inte de små fria jordegendomarna bestå, och medan å ena sidan de mäktigare visigotiska släkterna sammansmälte med de gamla romerska adelssläkterna till en härskande adel, sammansmälte å andra sidan massan av de folkfria visigoterna med den "höriga" romerska befolkningen till en samhällsklass som stod i stort beroende (eller var rent ofri) till de stora andliga eller världsliga makthavarna.

Hur drastiskt de folkfrias antal minskats visas av kung Vambas (672-680) påbud att 9 av 10 trälar skulle vara krigstjänstskyldiga - de folkfria hade tidigare varit basen för krigsmaktens personaltillgång. Denna utveckling, som i det Frankiska riket skulle ge upphov till feodalismen, försiggick tidigare i Västgotariket men ledde inte till en fullständig feodalisering eftersom egendomarna inte tog formen av län. Den genom de sociala förändringarna påbörjade sammansmältningen mellan folkgrupperna visigoter och romaner fullbordades efter att visigoterna under kung Reccared konverterat från arianismen till katolicismen, och till följd av detta kunde kungarna Kindasvind (641-652) och dennes son Reccesvind (652-672) genomdriva en gemensam lag, Lex visigothorum och Reccesvind upphävde också förbudet mot blandade äktenskap. Eftersom den romanska befolkningen var betydligt talrikare än den gotiska kom den romanska kulturen också att i högre grad forma den efterföljande kulturen. Lex visigothorum var i huvudsak grundad på den romerska rätten och visigoterna utbytte sitt språk mot det av den romerska befolkningen talade vulgärlatinet vilket förändrades (se spanska).

Även om riket och befolkningen förändrades bibehöll det till sitt fall namnet Goternas rike (lat. Regnum gothorum).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Herwig Wolfram, History of the Goths (University of California press 1990) s. 24f.
  2. ^ Dick Harrison,a.a 1999, sid 90-94


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Västgoter, 1904–1926.

Dick Harrison (1999). Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400-800 e.Kr. Bokförlaget Prisma. ISBN 91-518-3309-3 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bachrach, Bernard S. "A Reassessment of Visigothic Jewish Policy, 589-711." American Historical Review 78, no. 1 (1973): 11-34.
  • Collins, Roger. The Arab Conquest of Spain, 710-797. Oxford: Blackwell Publishers, 1989. Reprint, 1998.
  • Constable, Olivia Remie. "A Muslim-Christian Treaty: The Treaty of Tudmir (713)." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 37-38. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.
  • Constable, Olivia Remie, and Jeremy duQ. Adams. "Visigothic Legislation Concerning the Jews." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 21-23. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.
  • Garcia Moreno, Luis A. "Spanish Gothic consciousness among the Mozarabs in al-Andalus (VIII-Xth centuries." In The Visigoths. Studies in Culture and Society, ed. Alberto Ferreiro, 303-323. Leiden-Boston-Köln: Brill, 1999.
  • Heather, Peter. The Goths. Oxford: Blackwell Publishers, 1996.
  • Kennedy, Hugh. Muslim Spain and Portugal: A Political History of al-Andalus. Harlow, Essex: Longman, 1996.
  • Mathisen, Ralph W. "Barbarian Bishops and the Churches ‘in Barbaricis Gentibus’ During Late Antiquity." Speculum 72, no. 3 (1997): 664-697.
  • Mierow, Charles Christopher (translator). The Gothic History of Jordanes. In English Version with an Introduction and a Commentary, 1915. Reprinted 2006. Evolution Publishing, ISBN 1-889758-77-9. [2]
  • Nirenberg, David. "The Visigothic Conversion to Catholicism." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 12-20. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.
  • Rosales, Juratė. Los Godos. Barcelona, Ed. Ariel S.A., 2nd edition, 2004. (edition in Spanish)
  • Sivan, Hagith. "On Foederati, Hospitalitas, and the Settlement of the Goths in A.D. 418." American Journal of Philology 108, no. 4 (1987): 759-772.
  • Velázquez, Isabel. "Jural Relations as an Indicator of Syncretism: From the Law of Inheritance to the Dum Inlicita of Chindaswinth." In The Visigoths from the Migration Period to the Seventh Century: An Ethnographic Perspective, ed. Peter Heather, 225-259. Woodbridge, Suffolk: Boydell Press, 1999.
  • Wolf, Kenneth Baxter, ed. and trans. Conquerors and Chroniclers of Early Medieval Spain. Vol. 9, Translated Texts for Historians. Liverpool: Liverpool University Press, 1999.
  • Wolfram, Herwig. History of the Goths. Berkeley: University of California Press, 1988.