Sonat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln behandlar den typ av hela musikverk som kallas sonater eller sägs vara skrivna i sonatform. För sonatformen hos en enskild sats, se sonatform.

Sonat (av latinets sonare 'att klinga'), italienska sonata, betecknade från början helt enkelt ett instrumentalstycke till skillnad från en canzona, en sång. Sedan 1700-talet är det beteckningen för den västerländska konstmusikens viktigaste form för större instrumentalverk. Termen sonatform betecknar också formen hos den sats som brukar vara den centrala i ett sådant verk. Sonatformen, i båda bemärkelserna, blev den förhärskande formtypen för flersatsiga (cykliska) instrumentalverk under Mannheimskolan och wienklassicismen och förblev flitigt odlad framför allt under den tonala musikens epok, till och med senromantiken.

En kort och (oftast) enkel sonat, gärna skriven som undervisningsstycke, brukar kallas sonatin.

Storform[redigera | redigera wikitext]

En av satserna, företrädesvis den första, har nästan alltid sonatform. Därpå brukar följa endera eller båda av en långsam sats, med ofta förtätad stämning, ofta i tredelad visform eller som tema med variationer, och en graciös menuett eller ett lössläppt scherzo i tredelad form. Sista satsen eller finalen är ofta utformad som rondo, men kan bland annat ha sonatform den också.

Skissen ovan över sonatens storform stämmer oftast och i huvudsak och är den vedertagna - men inte någon av dess punkter följs i alla verk i sonatform. Till exempel har en del av dem bara en sats - antingen i sonatsatsform (som en del av Haydns pianosonater), eller som ett sammandrag av satser mer eller mindre enligt ovan, men som går över direkt i varandra - attacca (som Schuberts "Vandrarfantasi", vilken trots namnet är i sonatform); det senare gäller också många verk av Liszt och andra romantiker. Andra kan ha scherzot insprängt i en långsam sats, som symfonier av Franz Berwald. Många av Beethovens sena pianosonater är tvåsatsiga eller byggda som mosaiker av kortare avsnitt. Mozarts Pianosonat nr 11 A-dur K. 331, av klar sonatkaraktär, har variationssats, menuett och rondo ("alla turca") - men ingen sats i sonatform.

Barocksonatan[redigera | redigera wikitext]

Ordet (sonat, sonata och så vidare) började användas om längre, flersatsiga, instrumentalverk redan under barocken. Dessa, från före "sonatformens" tid, kallas på svenska numera sonator (en sonata).

Scarlatti[redigera | redigera wikitext]

Domenico Scarlattis klaversonater är ett särfall. De är fristående stycken av olika formtyper, däribland också kreativa "förstadier" (anakronistiskt uttryckt) till sonatform. Han skrev dem nästan samtidigt som Haydn och andra utvecklade det vi numera kallar sonat, men använde ordet i den gamla betydelsen 'instrumentalstycke', som levde kvar till hans tid på den iberiska halvön.

Symfoni, konsert med flera namn[redigera | redigera wikitext]

Instrumentbesättningen varierar: en sonat kan vara för piano, piano och ett eller flera andra soloinstrument, stråkkvartett, symfoniorkester, ett soloinstrument med orkester, eller vilken annan besättning man vill - även om de nyssnämnda och några till är vanligast. Namnet sonat brukar man dock bara använda om dem för ett instrument (som pianosonat) eller för piano och ett till (som violinsonat: en sonat för fiol och piano). Verk i sonatform för soloinstrument och orkester kallas (solo-)konserter; övriga nämns efter besättningen: symfoni, stråkkvartett och så vidare. Enligt standardbeskrivningen (med alla sina undantag) har sonatverk för större besättningar fyra satser, utom solokonserter, som bara har tre. Efter Beethovens nionde har även andra tonsättare skrivit symfonier med sångpartier, oftast för både kör och solister, vanligen i sista satsen ("kör-" och "kantatfinaler").

Historik[redigera | redigera wikitext]