Svenskans tionde vokal

Lägg till länkar
Från Wikipedia
Version från den 1 januari 2018 kl. 11.31 av Reddarn (Diskussion | Bidrag) (Artikeln är utmärkt, inte rekommenderad)
Svenskar som behärskar svenskans tionde vokal
Ralf Edström
Emil Svensson, Katthult

Svenskans tionde vokal är ett vokalfonem, som allmänt funnits i nysvenska, och fortfarande finns i vissa nusvenska språkliga varieteter. Tionde vokalen har inte lyckats hävda sig i talad och skriven standardsvenska. Det finns tre orsaker till att vokalfonemet blivit ovanligare. För det första började detta ljud spontant sammanfalla med å‑ljudet i vissa trakter. För det andra påskyndades sammanfallet med å genom stigmatisering av det tionde vokalljudet. För det tredje har vokalljudet inte haft någon bokstav i alfabetet.

Andra föreslagna namn på tionde vokalen är ”ö‑haltigt å‑ljud” och ”ô‑ljud”.

I tillfälliga ortografier, som försöker återge talad svenska, skrivs detta fonem ofta ⟨ô⟩ eller ⟨ö⟩:

”

En gör så gôtt en kan!

„
– Ralf Edström[1]
”

Anners vet en inte att dä ä söppe.

„
– Emil i Lönneberga[2]

Namn på fonemet

En allmänt vedertagen beteckning på detta nysvenska vokalfonem saknas i språkvetenskaplig litteratur. Tre eller fyra olika slag av tillfälliga namn har använts i litteraturen.

För det första har vokalfonemet benämnts som en ”blandning” av andra vokaler (o, å eller ö), eller en modifiering av en annan vokal. Sådana benämningar har använts från 1693[3] till 1900‐talet[4]. Dessa benämningar används inte i denna artikel, eftersom de döljer ljudets egenskap av självständigt vokalfonem.

För det andra har språkvetare använt namn som utgår från ett skrivtecken för fonemet. Benämningen ”ô‑ljudet” har tillfälligt bildats,[5][6][7] på liknande sätt som de etablerade beteckningarna ”tj‑ljudet” och ”sj‑ljudet”. Spridningen av detta namn begränsas av att ⟨ô⟩ inte är ett allmänt vedertaget grafem för fonemet, och att namnet ”ô‑ljudet” innehåller ett tecken, som inte finns i standardsvenska alfabetet.

För det tredje har namnet ”tionde vokalen” lanserats,[8] och i viss mån upptagits av språkforskare[9][10]. Författarna sätter vanligen namnet inom citattecken, för att visa dess karaktär av ett tillfällighetsord (så gjorde dock oftast inte upphovsmannen Einar Haugen)[8]. Namnet ”tionde vokalen” används i denna artikel, eftersom det är den lösning på namnproblemet, som oftast har använts i nyare vetenskapliga artiklar.

En fjärde lösning vore att bilda ett namn av det vetenskapliga fonetiska namnet, eller den fonetiska symbolen. Man kunde bilda ett namn av namnet på fonemets viktigaste allofon. som kallas ”mellanöppen central rundad vokal”. Alternativt kunde man bilda ett namn av Internationella fonetiska alfabetets tecken för detta ljud, och kalla fonemet ”vokalen /ɞ/”[11]. Dessa lösningar vore dock alltför tekniska för att kunna tagas i allmänt bruk. Namnet ”vokalen /ɞ/” vore opraktiskt, eftersom skrivtecknet /ɞ/ inte finns i standardsvenska alfabetet. Dessutom kan dessa namnförslag vara missvisande, eftersom fonemet har ganska skiftande realisationer:[12][13] fonemet uttalas inte nödvändigtvis som en mellanöppen och central vokal.

Realisation av fonemet och fonematisk och fonetisk transkription

Realisation

Hur detta fonem realiseras varierar mellan olika varieteter av svenska.[12][13] Vanligen är vokalen rundad, central eller främre, och ganska eller mycket öppen. Ljudfilerna nedan är två exempel på hur fonemet har realiserats; olika dialekter kan ha realisationer, som skiljer sig från dessa exempel.[a]

Spela denna ljudfil för att höra mellanöppen central rundad vokal.
Det tionde vokalfonemet kan i vissa dialekter vara mer likt en öppen främre rundad vokal.

Personer som talar standardsvenska som modersmål uppfattar vokalljuden i ovanstående ljudfiler som ett otydligt å‑ljud eller ö‑ljud. Detta betyder inte att det tionde vokalfonemet är (var) mindre självständigt än andra vokalfonem. Vilket språkljud man hör styrs av fonemsystemet i ens modersmål.[14] Därför hör man inte ett tydligt ljud, om man inte är uppvuxen med /ô/‑ljudet i sin dialekt.

Transkription

Det tionde vokalfonemet kan transkriberas med symbolen ɞ (mellanöppen central rundad vokal) från Internationella fonetiska alfabetet.[15] Denna fonetiska symbol har tilldelats Unicode‐kodpunktsnummer U+025E, LATIN SMALL LETTER CLOSED REVERSED OPEN E.[16]

Fonem utmärks alltid med snedstreck: /o/, /m/, /k/ och så vidare. När symboler från Internationella fonetiska alfabetet sätts mellan snedstreck, blir de symboler för fonem, inte foner. Fonematisk transkription är väsensskild från fonetisk transkription, trots att symbolerna i fonematisk skrift hämtas från det fonetiska alfabetet. Tionde fonemet transkriberas därför /ɞ/.

Landsmålsalfabetet har använts i de flesta svenska folkmålsuppteckningar, men används inte i ny lingvistisk litteratur. Uppteckningar med landsmålsalfabetet är i allmänhet fonetiska, inte fonematiska. I uppteckningar kan man se tionde vokalen transkriberad med någon av dessa symboler:

Symboler för tionde vokalen som ofta använts i uppteckningar med landsmålsalfabetet. Symbolerna visas som en bild eftersom Unicode för närvarande (2017) inte stödjer landsmålsalfabetet.

I stavningar som grundas på ett modifierat vanligt svenskt alfabet har tecknet ô använts sedan 1772.[17]

Grafem utmärks ofta med vinkelparenteser: ⟨a⟩. ”Grafem‟ betyder vanliga skrivtecken till skillnad från fonetisk eller fonematisk transkription. Vinkelparenteser ⟨ ⟩ används för att betona att man syftar på vanlig stavning.

För att göra artikeln lättläst används svenska alfabetets bokstäver a, å och o, samt tecknet ô ofta i denna artikel för att beteckna fonem. Men symboler från internationella fonetiska alfabetet används för att precisera vilket fonem som avses. När Internationella fonetiska alfabetet används, står akronymen ”IPA” (International Phonetic Alphabet) före en symbol för ett fonem. Folkmålsalfabetet används ej. Symbol för vokallängd (triangulärt kolon ː) används endast undantagsvis.

Allmänna anmärkningar om beskrivning av svenska språkljud

IPA‐symboler för vokaler skiljer sig från svenska bokstävers vanliga ljudvärden. IPA‐symbolen [u] står ungefär för standardsvenskt o‑ljud. IPA‐symbolen [o] står för standardsvenskt å‑ljud.

Det är viktigt att komma ihåg att ”u” står för vanligt svenskt o‑ljud i IPA‐skrift och fornsvenska. Symbolen ”o” står för vanligt svenskt å‑ljud i IPA och fornsvenska. Detta måste hållas i minnet, för att artikeln inte skall bli förvirrande.

I enklare framställningar av svensk fonologi sägs att långa och korta vokaler är skilda fonem, eftersom skillnaden i vokalens längd är den lättast observerbara skillnaden i ordpar som ⟨talar⟩ och ⟨tallar⟩.[18] I mer kvalificerade analyser räknar man kort och lång vokal som allofoner av samma vokalfonem. Man menar att längd bestäms av prosodisk (suprasegmentell) information.[18] Det senare synsättet tillämpas i denna artikel.

Vokalens språkhistoriska uppkomst

Det fornnordiska vokalsystemet

I fornnordiska språk kunde vokalerna ordnas parvis: i varje par fanns en kort och en lång vokal, och den långa och korta vokalvarieteten i varje par hade ungefär samma uttal, kvalitativt sett.[19][20] Det betyder att långa vokaler och korta vokal lät likadant, bortsett från längdskillnaden. Modern standardsvenska är annorlunda vad gäller uttalet av kort och lång vokalvarietet. Exempelvis har långt a‑ljud fonetiskt sett en annan kvalitet än kort a‑ljud.[21]

Genomgripande förändringar av vokalsystemet

På medeltiden och senare skedde förändringar i nordiska vokaler:

  • Dels fick den ursprungligen långa varianten och den ursprungligen korta varianten av vissa vokalfonem tydligt olika uttal, kvalitativt sett.[22]
  • Dels ändrades vokallängderna: vokaler som varit långa blev korta i vissa ställningar eller fortfor att vara långa, och vokaler som varit korta blev långa i vissa ställningar eller fortfor att vara korta.[23]

Tillsammans medförde dessa två förändringar, att antalet vokalfonem ökade. Antalet ökade, eftersom en fornnordisk lång vokal kunde ge upphov till ett vokalfonem med en lång och en kort form, och motsvarande fornnordiska korta vokal kunde ge upphov till ett annat vokalfonem, som också hade en lång och en kort form.

I isländska har antalet vokalljud ökat betydligt genom denna vokalklyvning.

Svensk klyvning av /a/ till /å/ och /a/ (IPA: klyvning av /a/ till /o/ och /a/)

I svenska finns, historiskt sett, två fall av detta slags vokalklyvning.[24][b] De är:

  • klyvningen av fornsvenskt /a/
  • klyvningen av fornsvenskt /o/

I standardsvenska har bara ett av dessa två fall av vokalklyvning bevarats i fonemsystemet, nämligen klyvningen av fornsvenska /a/ till nysvenska /å/ och /a/ (det vill säga klyvningen av fornsvenska IPA /a/ till nysvenska IPA /o/ och IPA /a/).

Den fornsvenska vokalen /a/ kunde vara lång eller kort. Det långa fornsvenska a utvecklades till det nysvenska språkljudet /å/ (IPA /o/) som kan vara långt[20] eller kort[25]. Det korta fornsvenska a utvecklades till nysvenska vokalen /a/ som kan vara kort eller lång.[26] Sålunda kommer vokalen i ⟨hår⟩ och ⟨åtta⟩ av ursprungligt långt a, och vokalen i ⟨sak⟩ och ⟨land⟩ av ursprungligt kort a.

Denna vokalklyvning, som ger upphov till det nysvenska ljud som skrivs ⟨å⟩, har inte direkt att göra med tionde vokalen. Men den beskrivs här, eftersom tionde vokalen senare kommer att sammanfalla med å-ljudet[27] i standardsvenska.

Klyvning av /o/ till nutida /o/ och tionde vokalen (IPA: klyvning av /o/ till /u/ och /ɞ/)

I de flesta nysvenska språkliga varieteterna skedde en liknande klyvning av fornsvenska /o/, som uttalades som det standardnusvenska å‑ljudet. Det gamla långa /o/ blev en sluten vokal (IPA /u/),[28] som kan vara lång eller kort. I ordet ⟨bok⟩ fortsatte vokalen att vara lång, men i ordet ⟨domare⟩ blev den kort. I ordet ⟨domare⟩ kan man se att det är en gammal lång vokal, eftersom ordet stavas ”fel‟, med blott ett ⟨m⟩.

Det gamla korta /o/[c] blev ”svenskans tionde vokal” (IPA /ɞ/).[29] Denna tionde vokal finns både som lång och kort vokal i ett stort antal dialektord. Bland de vanligaste är lôva, sôn, hôl, kômma och gôtt, som skrivs lova, son, hål, komma och gott på standardsvenska, och i standardsvenskan uttalas med å-ljud.

Ökning av antal vokaler och vokalernas fonemstatus

De två förändringarna – av gammalt /a/ (se ovan) och av gammalt /o/ (se föregående stycke) – är tekniskt sett helt lika, utom att de inbegriper olika fonem. Genom de två vokalklyvningarna ökade antalet vokaler från åtta i äldre fornsvenska:

a e i o u y ä ö

till tio i talad nysvenska:

a e i o ɞ u y å ä ö

Ovan har hävdats att alla vokalklyvningsprodukterna är fonem. Detta kan visas på övligt sätt medelst minimala par, till exempel de nysvenska orden hav – håv – hov – hôv[30] (hôv = ”gård”, senare ”kungahov”).

Tidigaste beskrivning av svenskans tionde vokal och första reformförslag

Samuel Jonæ Columbus beskriver tionde vokalen

Samuel Jonæ Columbus observerade på 1600-talet att svenskans tionde vokal existerade:

”

O har hoos oss swenske tre slags ut-försl:

1:o) bo, ro, otta vigilia, koxa prospicere.

2:o) hopp, opp, hotta åt en, skotta snö, moron, moromål. Nästan som å.

3:o) i kohl carbo, hohl foramen, bohl på trä är stammen, mohn momentum, emolumentum. »Ehr til lijt'n skada ok meg til stoor mohn». Dohn.

„
– Samuel Columbus, En Swensk Orde-Skötsel 1678.[31]

Modernisering av citatet:

”

”O” har hos oss svenskar tre slags uttal:

1) bo, ro, otta (morgonvaka), koxa (titta på)

2) hopp, opp, hotta åt någon (utdött ord), skotta snö, morgon, morgonmål. Nästan som å.

3) i kol (karbon), hål (öppning), bål (på träd är det stammen), mån (förmån). ”Er till liten skada och mig till stor mån”. Dån.

„

Vad Samuel Columbus här beskriver är att:

  • orden bo, ro, otta och koxa innehåller det vanliga nysvenska o-ljudet (IPA /u/), men att
  • orden hopp, opp, hotta, morgon och morgonmål på 1600‐talet innehåller den korta varianten av svenskans tionde vokal, och
  • orden kol, hål, bål, mån och dån på 1600‐talet innehåller den långa varianten av svenskans tionde vokal (IPA /ɞ/).

Men han gav inte ljudet något namn.

Samuel Columbus kontrasterar ord som kohl (träkol) och kål (grönsak).[31] I praktiken visar han med minimala par att tionde vokalen är ett fonem. Men det vore anakronistiskt att använda ordet ”fonem” i historiska forskningsöversikter, eftersom fonembegreppet först under 1900‐talet långsamt vann insteg i svensk forskning.[32]

Samuel Columbus övervägde nya stavningsregler

Samuel Columbus övervägde att uppfinna en ny bokstav för denna vokal:

”

Förr har iag wäl warit i den tankan, at man boorde inventera en ny bokstaf för dä här liud't, efter som däd esomoftast kommer fram. … Men nu håller jag så före, at wij wele heller skrifwa mäd oh som kohl, bohl, hohl. (Förr har jag väl varit i den tanken, att man borde inventera en ny bokstav för det här ljudet, eftersom det esomoftast kommer fram. … Men nu håller jag så före att vi ville hellre skriva med oh som kohl, bohl, hohl.)

„
– Samuel Columbus, En Swensk Orde-Skötsel 1678.[31]

Samuel Columbus beslöt alltså att inte skapa en ny bokstav, utan beteckna svenskans tionde vokal med digrafen ⟨oh⟩. Denna digraf användes ibland på 15‐, 16‐ och 1700‐talen, men slog icke igenom i skriftspråket som en regelbunden stavning för tionde vokalen.

Ericus Aurivillius först att publicera beskrivning av vokalen

Samuel Columbus’ skrift blev inte tryckt. Den tidigaste publicerade beskrivningen stod Ericus Aurivillius för. Han beskrev i sin avhandling 1693 först vokalerna o och å, och tillade att det fanns en tredje vokal, ”medium quendam inter utrumque priorem” (översättning: ”ett mellanting mellan de tidigare nämnda”). Han anför också några minimala par till stöd för analysen.[3]

Forskning fram till 1772

Efter att Samuel Columbus och Ericus Aurivillius skrev sina redogörelser för vokalljuden, uppmärksammades tionde vokalen av Nils Tiällmann, Jesper Swedberg, Johan Ihre och Sven Hof

Nils Tiällmann

Nils Tiällmann observerade 1696 ”dett halfblandade liudet mellan o och å” (det halvblandade ljudet mellan o och å).[33] Nils Tiällmann fäster dock större vikt vid traditionell ortografi, och hävdar, i strid mot sin egen undersökning, att svenskan har nio vokaler (”våre 9 vocales”).[34] Tiällman föredrar ett skriftsystem med få tecken, och han tror att ingen har makt att införa främmande bokstäver i Sverige (så som skedde i antikens Grekland och Rom). Av dessa två skäl rekommenderar han inget nytt tecken för tionde vokalen.[35]

Jesper Swedberg

Jesper Swedberg skrev 1716 att

[e]tt liud är ännu hos oss Swenska emellan o & å, som ingen bokstaf har… Ther o intet lyder som o, ei heller aldeles som å, vtan mitt emellan.” (Ett ljud är ännu hos oss svenskar mellan o och å, som ingen bokstav har… Där o inte låter som o, ej heller alldeles som å, utan mitt emellan.)[36]

Han menar dock att

då ”språket nu mera är fast stellt, är, som jag håller före, fåfengt at vpdichta, införa eller påleggia någon bokstaf.” (eftersom språket numera är fastställt, är det, som jag håller före, fåfängt att uppdikta, införa eller pålägga någon bokstav.)[37]

Johan Ihre

År 1745 kallade språkforskaren Johan Ihre tionde vokalen

ett mellanläte, enkannerligen mellan o och å”, hwilken skillnad i många Swea rikes landsorter i akt tages. (ett mellanläte, enkannerligen mellan o och å, vilken skillnad i många av Sveriges landsorter iakttas.)[38]

Han menade att en bokstav för detta ljud fattades, men avstod från att råda till alfabetets utökande.[38]

Sven Hof

Sven Hof kallade 1753 detta fonem ”mörkt o” i sin bok om svenska språkets stavning.[39] I sin latinskspråkiga monografi om västgötsk dialekt från 1772 kallade han fonemet ”o obscurum” (mörkt o).[17].

Hof använde själv (”för min räkning”) grafemet ⟨ò⟩ i sin bok från 1753.[39] I sin dialektbeskrivning från 1772 använde Sven Hof däremot tecknet ⟨ô⟩.[17] Tydligen är bokstaven ⟨ò⟩ Hofs förslag hur en rikssvensk reform skulle se ut, medan hans tecken ⟨ô⟩ är ett fonetiskt tecken för dialektbeskrivning.

Sven Hof inskärpte 1753 att

[s]ärskilt betecknande, antingen med en eller twänne bokstäfwer … är i Swänska språkets skrifwande nödigt.” (särskilt betecknande, antingen med en eller två bokstäver … är i svenska språkets skrivande nödvändigt.) [39]

Han angav två skäl. För det första användes detta ”liudämne … i de fläste och bäste talarter”, det vill säga detta fonem fanns i de flesta och bästa svenska språkliga varieteterna. (Några årtionden senare (1772) uppger dock Hof att tionde fonemet ersätts av å (IPA /o/) bland upplänningar, sörmlänningar och östgötar, och bland dem som önskar tala mer elegant, särskilt vid långt vokalljud.[17])

För det andra behövs, enligt Hof, ett grafem för att skilja tionde fonemet från fonemen IPA /u/ och /o/, som skrivs ⟨o⟩ respektive ⟨å⟩.[30] Till stöd för sin uppfattning genomför han en fullständig analys med minimala par. Han skiljer till exempel på (häst)hov, (fiske)håv, och (kunga)hòv.[30] Sven Hof misströstar slutligen om att man skulle kunna ”bringa till allmänt wedertagande” hans nya grafem ⟨ò⟩, utan förordar, liksom Samuel Columbus, digrafen ⟨oh⟩.[40]

Sammanfattning av forskning 1678–1772

Fonologisk analys

Columbus, Aurivillius, Tiällmann, Swedberg, Ihre och Hof identifierade tionde vokalen. Columbus, Aurivillius, Tiällmann, och Ihre anför enkla minimal par, och Hof anför en mer kvalificerad analys, varest fonemen IPA /u/, /o/ och /ɞ/ kontrasteras.

Utbredning

Vad gäller fonemets förekomst, ger Columbus, Aurivillius, Tiällmann och Swedberg intrycket att fonemet är allmänt inom språkområdet. Ihre uppger att det finns i ”många” svenska språkliga varieteter, och Hof använder 1753 värdeomdömet ”de flesta och bästa”, men uppger 1772 att /å/ (IPA /o/) vinner spridning.

Ortografiska rekommendationer

Columbus, Tiällmann, Swedberg, Ihre och Hof fastslog att i princip skulle en ny bokstav behövas. De fyra sistnämnda skriver dock uttryckligen att konservatismen lägger oöverstigliga hinder i vägen för detta.

Columbus överger utan motivering idén om en ny bokstav och förordar digrafen ⟨oh⟩, och Hof instämmer. Som ende forskare framkastar Hof ett förslag, hur en ny svensk bokstav skulle se ut, men framhärdar icke i detta.

Tionde vokalens nedgång

Svenska Akademiens avgörande

Sådant var läget, när Svenska Akademien bildades med kungligt uppdrag att stadga svenska skrivsättet. Så skedde i Afhandling om svenska stafsättet[41] från 1801. Afhandling om svenska stafsättet saknar författarnamn, men är ett verk av Carl Gustaf af Leopold[42]. I Akademiens genomgång av tidigare forskning prisas Sven Hof[43] och särskilt Johan Ihre[44] som framstående auktoriteter. Trots dessa forskares utredning om tionde vokalen avfärdar Akademien (Leopold) summariskt förslaget om att utmärka tionde fonemet i stavning.[45] Inte ens den möjliga digrafen ⟨oh⟩ omnämns av Akademien (Leopold) i Afhandling om svenska stafsättet.[45]

Orsaken till denna omsvängning torde vara, att ett argument fått mer stöd under de sista decennierna av 1700-talet: det preskriptiva argumentet att ett nio-vokalsystem tillhör bättre språk. Svenska Akademien (Leopold) hävdade att

den omtalte vokalen så mycket mindre synes behöfva ett eget tecken, som detta blandade ljud af o och å nu mera från det bättre talet alldeles försvunnit.[46]

Häri ligger en värdering om vad som är bättre och sämre svenska. Möjligen grundade Akademien delvis sitt ställningstagande på, att minoriteten som inte hade detta vokalfonem hade vuxit. Sven Hof påtalade denna tillväxt tre årtionden tidigare, och beskriver deskriptivt att bortläggande av tionde vokalen gav social prestige.[17] Men Akademien uttrycker, till skillnad från tidigare författare i ämnet, sitt preskriptiva gillande av den fonologiska förändringen.

Leopolds avfärdande torde slutligt ha beseglat tionde vokalens öde som skriftspråkligt och standardspråkligt ljud. Effekterna av stavningsnormeringen som tog sin början 1801 hotar idag (2017) att uttränga vokalen ur alla svenska språkliga varieteter. Redan 1836 redogjorde Svensk språklära, utgifven af Svenska Akademien för svenska språket, utan att omnämna detta ljud,[47] trots att det rimligen fanns i folkmajoritetens modersmål.

Orsakerna till tionde vokalens nedgång

Av Sven Hofs och Svenska Akademiens (Leopolds) uttalanden är det tydligt, att vissa svenska språkvarieteter genomgått ett sammanfall av fonemen /å/ och /ô/ (IPA /o/ och /ɞ/). Detta kan ha skett spontant eftersom fonemen /å/ och /ô/ (IPA /o/ och /ɞ/) låg nära varandra, särskilt i till Stockholm angränsande delar av Sörmland och Uppland.[4] Dessa uttal nära huvudstaden har sedan fått stort inflytande på standardsvensk fonologi. Men det är också möjligt, att bristen på ett skrivtecken kan ha påskyndat sammanfallet.

Av Afhandling om svenska stafsättet framgår, att Leopold, ehuru han fick det ojämförligt största inflytandet på standardsvensk stavning, inte var lika intresserad av språkhistoria och folkmajoritetens språk som 1600‐ och 1700‐talens språkmän. Leopold såg det ”blandade” ljudet som något onödigt, kanske felaktigt. Leopold representerar den gradvis framväxande uppfattningen, att standardsvenskan är en korrekt språkform och folkmålen avvikelser från den. Det verkliga förhållandet är, att rikssvenskan är en sen konstprodukt[48]. Redan Sven Hof nämner, att personer, som trodde sig odla ett vårdat uttal, genomförde fonemsammanslagningen.[17] Svenska Akademiens stavningsnormering underlättade denna attityds utbredning. I några regioner fortsatte dock personer som ansågs ha ett ”bildat” talspråk att skilja fonemen /å/ och /ô/ (IPA /o/ och /ɞ/) under ytterligare ett århundrade. Men sammanfallet fullbordades i standardsvenskan med 1800‐talets utgång.[4]

Från slutet av 1800‐talet och på 1900‐talet visade svenska språkvetare ett intresse för tionde vokalen som ett språkhistoriskt fenomen och som en del av beskrivningen av svenska folkmål. Det fanns dock inget samhälleligt intresse för att bevara denna del av modersmålet.[49] Dessutom fortfor vetenskapsmän att använda den vetenskapligt mindre nöjaktiga beskrivningen av tionde vokalen som ett ”blandat” ljud. Språkforskaren Elias Wessén beskriver förändringen i vokalsystemet med orden att det ”uppsvenska uttalet med rent å‑ljud höll på att vinna terräng … Det ö‑haltiga å‑ljudet har alltmer börjat betraktas som dialektalt eller vulgärt”.[4] Det är dock knappast i enlighet med fonologiska principer att beskriva tionde vokalen som en blandning (ö‑haltigt å‑ljud). Tionde vokalfonemet är fonologiskt sett ett självständigt vokalfonem. Man kan jämföra med fonemen /å/ (IPA /o/) och /a/, som utvecklats på samma sätt som nysvenska /o/ (IPA /u/) och tionde vokalen (IPA /ɞ/). Skillnaden är möjligen att /å/ och /a/ hade sina egna skrivtecken. Ett nytt grafem ⟨å⟩ uppfanns strax efter att det nysvenska fonemet /å/ (IPA /o/) uppstått, medan tionde vokalen aldrig fick en säker ställning i ortografin.

Samma utveckling som i svenska skedde i norska språkliga varieteter, men inte i danska.[50] I norska uppkom också tionde vokalen, och blev sedan socialt stigmatiserande.[51] I moderna norska dialekter har dock ord med flera andra stamvokaler än fornnorskt kort /o/ utvecklat vokalen IPA /ɞ/.[52]

Tionde vokalens inverkan på standardsvenskan

Det tidigare existerande vokalfonemet har två kvarblivande verkningar på standardnusvenskan. För det första har ett antal ord överförts från gruppen som har skrivtecknet ⟨o⟩ i stammen till gruppen som skrivs med ⟨å⟩. Detta har skapat en skillnad mellan standardsvenska och dess östnordiska systerspråk, de danska språkliga varieteterna. På standarddanska heter det et tog (ett tåg) och en pose (en påse).

För det andra har fonemet IPA /o/ – å‑ljudet – fått två stavningar i standardsvenska: ⟨å⟩ och ⟨o⟩ som i en håv och ett hov.

Det standardnusvenska å‑ljudet (IPA /o/) har två ursprung:

  1. ord som hade /a/ i fornspråket; de stavas nu med ⟨å⟩
  2. ord som hade /o/ i fornspråket; de stavas nu med ⟨å⟩ eller ⟨o⟩

Ett stort antal av de ord som ursprungligen hade kort fornsvenskt /o/ stavas idag med ⟨å⟩. Denna grupp inbegriper vanliga ord som båge, spår, hål, påse och råtta.[4] Andra ord har behållit sitt ⟨o⟩, som visar att ursprunget var det korta fornsvenska /o/. Denna grupp inbegriper son, lova, sova och komma. Det standardsvenska fonemet /å/, både kort och långt, har därför fått två stavningar, ⟨å⟩ och ⟨o⟩. Denna oregelbundenhet i stavningen är enda spåret av tionde vokalen i nutida standardsvenska som är uppenbart från ett synkront perspektiv.

Denna tabell visar hur de ovan behandlade fornsvenska vokalerna utvecklats,[d] och hur antalet fonem först ökat och sedan minskat:

Fornsvenska Nysvenska Överlevt till standardnusvenska? Exempel[e]
långt a långt å IPA /oː/ Ja fornsvenska har, nysvenska hår
kort å IPA /ɔ/ Ja fornsvenska atta, nysvenska åtta
kort a långt a IPA /ɑː/ Ja fornsvenska sak, nysvenska sak
kort a IPA /a/ Ja fornsvenska land, nysvenska land
långt o långt o IPA /uː/ Ja fornsvenska bok, nysvenska bok
kort o IPA /ʊ/ Ja fornsvenska domare, nysvenska domare
kort o långt ô IPA /ɞː/ Nej fornsvenska spor, nysvenska spôr, standardnusvenska spår
kort ô IPA /ɞ/ Nej fornsvenska rotta, nysvenska rôtta, standardnusvenska råtta
Anmärkning till tabellen: I fornsvenska fanns stavelser där en lång vokal följdes av en lång konsonant.[23] I ordet atta var det första a:et långt. En annan stavelsetyp i fornsvenska var kort vokal följd av kort konsonant,[23] som i sak. Dessa två stavelsetyper kallas ”överlång stavelse” och ”kort stavelse”. De finns inte i standardnusvenska;[23] därför säger man åtta med kort å och sak med långt a i standardnusvenska.

Denna artikels kärnpunkt är att orden på de två sista raderna (spår, råtta) i standardnusvenskan har fått samma vokalljud som orden på de två första raderna (hår, åtta), men inte skulle ha fått det, om inte fonemet /ô/ (IPA /ɞ/) hade försvunnit genom en kombination av spontant fonemsammanfall och social stigmatisering av fonemet.

Ändring av antal vokaler visad som figur

Ovanstående tabell kan åskådliggöras som en figur. Som ovan nämnts blev åtta ursprungliga vokaler tio nysvenska vokaler.

Sedan reducerades de tio nysvenska vokalerna:

a e i o ɞ u y å ä ö

till nio i standardnusvenska:

a e i o u y å ä ö


Vokalklyvning och vokalsammanfall i svenska

Figuren visar hur fornsvenskans vokaler ökade med två (från åtta till tio) i nysvenska genom att två av vokalerna delades till fyra, och sedan minskade vokalerna med en (från tio till nio) i standardnusvenska genom att tionde vokalen sammanföll med /å/. I figuren står tecknet ⟨o⟩ för å‑ljud (IPA /o/) i fornsvenska, men o‑ljud (IPA /u/) i standardnusvenska.

Framtidsutsikter

Tionde vokalen har i dag reducerats till ett kännetecken på lantlig bakgrund och används för komisk effekt, som i glassreklamen ”gött götti gött gött”.[53] Eftersom acceptans för dialekter är jämförelsevis låg i det svenska språkområdet, torde tionde vokalen endast kunna behållas av en minoritet genom ett organiserat återupplivande av svenska språkliga varieteter.

Tionde vokalen finns i västra Sverige.[54] I spontant tal bland unga människor (skolelver) lever tionde vokalen på 2010‐talet i Västergötland och Värmland.[55] Betydande livskraft har tionde vokalen som identitetsmarkör i Göteborg (gôrgôtt, tjôta).[6] I Göteborgs stadsmål uppträder tionde vokalen i strid mot ords etymologi i vissa ord, varest andra mål har allofoner av /ö/ eller fonemet /å/ (av fornsvenskt /a/).[56] Sådana ord är smôr grôt, hôlla (hålla) och slô (slå).[56] I stort har det göteborgska ô dock uppkommit ur kort /o/,[57] som i andra mål.

Lista över ord med tionde vokalen (urval)

Följande nysvenska ord uttalas eller har uttalats med tionde vokalen i vissa svenska eller nordiska språkliga varieteter. Listan är endast ett urval.

Långt vokalljud i standardnusvenska

Ord som nu stavas med ⟨o⟩

Arboga, dov, honung,[58] kol,[29] konung,[29] lov,[58] lova,[58] son,[29] sova[29]

Ord som nu stavas med ⟨å⟩

bråte,[58] båge,[58] bål (kropp, inte eld),[31] dån,[31] fågel,[58] fåle,[58] (plog)fåra,[58] hål,[31] håg (inklusive komma ihåg),[58] knåda,[58] (vid)låda[59], (elds)låga, mån,[31] månde, odåga, påse,[58] råg,[29] skåda, skåra,[58] spår,[58] tråda (mindre vanligt verb), tråg,[58] tåg,[58] tåla[58]

Kort vokalljud i standardnusvenska

Ord som nu stavas med ⟨o⟩

botten,[29] golv,[37] folk,[29] gott,[58] hoppa,[31] komma,[58] korg,[29] lock,[29] morgon,[31] mossa,[58] mosse,[58] rost,[58] skotta,[31] soppa,[58] torka[60]

Ord som nu stavas med ⟨å⟩

råtta[58]

Folkmålsord

tôtte (tyckte)[58]

”Falska” medlemmar i ordgruppen med tionde vokalen

Följande ord ser ut att ha ett kort fornsvenskt /o/, men skulle egentligen stavas med ⟨å⟩ på svenska:

boll,[61] ollon,[4] Omberg[4]

Lån från fornspråk

Följande ord, som upptagits från fornspråket, skulle ha tionde vokalen om lånen gjorts ljudlagsriktigt:

Hugin och Munin skulle vara Hôgen och Mônen (med accent 2, inte accent 1 som i det svenska uttalet av Hugin och Munin)

Exkurs: Första användning av benämningen ”tionde vokalen”

Sven Hof föregrep Einar Haugens användning av benämningen ”tionde vokalen” med två århundraden. Hof kallade detta ljud den ”tijonde sielflydningen” redan 1753.[62] ”Sielflydning” var Hofs ord för ”vokal”.

Men Hof hade givetvis ingen teori om fonem, eftersom fonologin inte hade utvecklats som vetenskap på 1700‐talet. Han räknade inte upp de nio vokalfonem som har egna grafem, för att sedan anmärka att det finns ett tionde fonem. I stället gjorde han en lista på de tolv fonetiska vokalkvaliteter han kunde urskilja.[62] Om vi skriver Hofs lista med moderna IPA‐tecken, var Hofs tolv vokalljud dessa:

  1. den långa allofonen av fonemet /a/: [ɑː]
  2. den korta allofonen av fonemet /a/: [a]
  3. fonemet /ɛ/
  4. fonemet /e/
  5. fonemet /i/
  6. fonemet /y/
  7. fonemet /ø/
  8. den långa allofonen av fonemet /ʉ̟/: [ʉ̟ː]
  9. den korta allofonen av fonemet /ʉ̟/: [ɵ]
  10. tionde vokalen /ɞ/
  11. fonemet /o/
  12. fonemet /u/

En intuitiv uppfattning om fonetik kan skönjas i Hofs uppräkning av vokaler. Uppräkningen är i viss mån systematisk. Efter /a/ nämner han först främre vokaler (i stort sett med öppna vokaler före slutna), sedan den centrala vokalen /ɞ/, och sist bakre vokaler (öppen först och sluten sist). Men det förefaller vara en slump att ɞ‑ljudet blev det tionde. Därför kan man inte räkna Sven Hof som upphovsman till benämningen Svenskans tionde vokal, och hans bok har inte nämnts som den första användningen av denna beteckning i stycket Namn på fonemet ovan.

Anmärkningar

  1. ^ Ett fonem är en abstrakt enhet, som inte i första hand definieras av fonetiska egenskaper, utan att talarna av en språklig varietet uppfattar fonemet som en enhet i relation till andra fonem inom den språkliga varietetens fonologi.
  2. ^ Man må jämföra med en vokal som inte kluvits i svenska för att bättre förstå processen. I fornsvenska hade orden time (timme) och bita lång vokal; snighil (snigel) och binda hade kort. I nysvenska har timme och binda samma fonetiska kvalitet [ɪ], och snigel och bita har samma fonetiska kvalitet [i]. De ursprungligen långa /i/ har alltså inte behållit samma ljudkvalitet, och de ursprungligen korta /i/ har inte heller gjort det. Den fonetiska ljudkvaliteten i nysvenska bestäms enbart av vokalernas längd. Fornsvenska hade kort och långt /i/, och nysvenska har kort och långt /i/; antalet vokaler har ej ändrats. Den enda ändringen, är, att vissa ord med långt /i/ (som time) övergått till kort /i/, och vissa ord med kort /i/ (som snighil) övergått till långt /i/. I isländska har däremot två olika i‑ljud uppstått genom vokalklyvning. Samman klyvning har skett med /u/-fonemet i isländska.
  3. ^ Det fornsvenska korta /o/ har utvecklats ur kort /u/. Först genom a‑omljud (se Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan, §2, sidorna 9–11), sedan genom en senare medeltida övergång (Elias Wessén sidan 62 §69). Eftersom uppkomsten av kort fornsvenskt /o/ saknar betydelse för artikelns ämne omtalas den inte i artikeltexten. Stig Eliasson sammanfattar i ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”: ”Vokaltypen [ɞ] har alltså uppstått ur ett o som dels återspeglar urnordiskt a‑omljud av kort u (urn. *skurōn ＞ fsv. skora ＞ skåra, dial. skôra), dels är en följd av den fornsvenska sänkningen av korta höga vokaler (skip ＞ skepp, vika ＞ vecka, drupi ＞ droppe, dial. drôppe).”
  4. ^ I tabellen medtages ej verkliga eller skenbara undantag, som att fornsvenska oxe (kort /o/) ej blivit ôxe (nusvenska formen kan komma av fornsvenska uxe, se Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok). Ej heller visas att vissa ord som hade kort fornsvensk /o/ (komma, son) behållit ⟨o⟩ i stavningen; skillnaden till spår, råtta är blott ortografisk.
  5. ^ De fornsvenska och standardnusvenska stavningarna i tabellen har gängse ortografi; de nysvenska med ⟨ô⟩ är tillfälliga stavningar, som skrivits med vanliga bokstäver (plus ⟨ô⟩) istället för IPA, för att lättare jämföras med de fornsvenska och standardnusvenska orden.

Referenser

Noter

  1. ^ Ralf Edström och Arne Hegerfors, Ralf: en gör så gôtt en kan! Williams förlag, Stockholm 1973.
  2. ^ Astrid Lindgren, Emil i Lönneberga. Stockholm 1963.
  3. ^ [a b] Ericus Aurivillius, Exercitatio academica, confmems cogitationes de lingvae Svionicse, qualis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione. Uppsala 1693. Citerad i Axel Åkerblom, ”Till öfvergången fsv. ŏ > y. nsv. å.”, sidorna 246–255 i Arkiv för nordisk filologi, femtonde bandet, ny följd: elfte bandet. Lund 1899. Sidorna 247–248. TIllgänglig ålinjes på [1]
  4. ^ [a b c d e f g] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 124.
  5. ^ ”Sällskapet för svensk dialektologi – Södermanland, Björnlunda”. http://xn--dialektsllskapet-2nb.se/Bj%C3%B6rnlunda. Läst 8 november 2017. 
  6. ^ [a b] Fredrik Lindström, ”Så blev det gôrgôtt på Västkusten”, Språktidningen oktober 2015 [2]. Fredrik Lindström stödjer sig på Institutet för språk och folkminnen – Månadens dialektord: Tjôta [3]
  7. ^ Mats Hilmersson, skriva - skrev - skrevet: En studie i göteborgsk verbböjning. Specialarbete, Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet, 2015.
  8. ^ [a b] Einar Haugen, ”The rise and fall of the tenth vowel” i Even Hovdhaugen (redaktör)The Nordic Languages and Modern Linguistics. Proceedings of the Fourth International Conference of Nordic and General Linguistics in Oslo 1980, sidorna 273–285. Oslo 1980. Sidorna 273–274.
  9. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 127 och 130. [4]
  10. ^ Johan Schalin, ”Kvaför säär man [flɷ̆ta] för flotte å [brɷ̆tas] för brottas [ɷ̆pa] östnyylenskå? Uppkomsten av kort [ɷ] i centrala östnyländska mål”, i Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad (redaktörer) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Acta Universitatis Stockholmiensis, ny serie nummer 60. Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet 2014. Sidorna 211 och 213.
  11. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 131. [5]
  12. ^ [a b] Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 130–131 och 133. [6]
  13. ^ [a b] Herman Geijer, ‟Tilljämningens och apokopens utberdningsvägar” i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1922 häfte 1. Sidorna 84–90. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen [7].
  14. ^ Philip Hwang och Ingvar Lundberg, Grunderna i vår tids psykologi. Stockholm 2015.
  15. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.Sidorna 130–131. [8]
  16. ^ The Unicode Consortium. IPA Extensions. [9].
  17. ^ [a b c d e f] Sven Hof, Dialectus Vestrogothica. Stockholm 1772. Sidan 31. Tillgänglig ålinjes på Google Books [10]
  18. ^ [a b] Tomas Riad, Svenskt fonologikompendium. Stockholms universitet 1997. Sidan 34.
  19. ^ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk. Sjunde utgåvan, reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen. Oslo 1973.Sidorna 9–10.
  20. ^ [a b] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 55.
  21. ^ Tomas Riad, ”Svenskt fonologikompendium”, Stockholms universitet 1997. Sidan 15. [11]
  22. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidorna 62, 122–123, 125.
  23. ^ [a b c d] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 70.
  24. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 132. [12]
  25. ^ Till exempel ⟨åtta⟩, som hade långt /a/ i fornspråket. Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, artikeln ”åtta”. Lund 1922.
  26. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 122.
  27. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 123.
  28. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 59.
  29. ^ [a b c d e f g h i j] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 62.
  30. ^ [a b c] Sven Hof, Swänska Språkets Rätta Skrifsätt. Stockholm 1753. Sidan 78. Tillgänglig ålinjes från Göteborgs universitetsbibliotek [13].
  31. ^ [a b c d e f g h i j] Samuel Columbus, En svensk ordeskötsel : angående bokstäfver, ord och ordesätt. Med inledning, anmärkningar och register utgifven af Gust. Stjernström och Adolf Noreen. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet, 4. Uppsala 1881. Sidan 44.
  32. ^ Adolf Noreen introducerade fonembegreppet 1895 (Svenska Akademiens ordbok, artikeln ”fonem” 1925), men under förra hälften av 1900‐tal fortsatte svenska forskare, särskilt folkmålsforskare, att beskriva fonetiskt definierade språkljud utan fonologisk analys.
  33. ^ Nils Tiällmann Grammatica scuecana Stockholm 1696. Sidorna 57 och 62. TIllgänglig ålinjes på Google Books [14]
  34. ^ Nils Tiällmann Grammatica scuecana Stockholm 1696. Sidan 59. TIllgänglig ålinjes på Google Books [15]
  35. ^ Nils Tiällmann Grammatica scuecana Stockholm 1696. Sidan 57. TIllgänglig ålinjes på Google Books [16]
  36. ^ Jesper Swedberg, Schibboleth. Swenska Språkets Rycht och Richtighet. Skara 1716. Sidorna 32–33. Tillgänglig ålinjes på Google books [17].
  37. ^ [a b] Jesper Swedberg, Schibboleth. Swenska Språkets Rycht och Richtighet. Skara 1716. Sidan 33. Tillgänglig ålinjes på Google books [18].
  38. ^ [a b] Johan Ihre, Utkast till föreläsningar öfwer swenska språket. Uppsala 1745. Sidan 17. TIllgänglig ålinjes på Litteraturbanken, [19]
  39. ^ [a b c] Sven Hof, Swänska Språkets Rätta Skrifsätt. Stockholm 1753. Sidan 77. Tillgänglig ålinjes från Göteborgs universitetsbibliotek [20].
  40. ^ Sven Hof, Swänska Språkets Rätta Skrifsätt. Stockholm 1753. Sidorna 78–79. Tillgänglig ålinjes från Göteborgs universitetsbibliotek [21].
  41. ^ Svenska Akademien, Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796: Afhandling om svenska stafsättet. Stockholm 1801. Tillgänglig ålinjes på Google Books [22].
  42. ^ Allan Sjöding. ”Carl Gustaf Leopold, af”. Svenskt biografiskt lexikon. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11236. Läst 27 juni 2017. 
  43. ^ Svenska Akademien, Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796: Afhandling om svenska stafsättet. Stockholm 1801. Sidan 57. Tillgänglig ålinjes på Google Books [23].
  44. ^ Svenska Akademien, Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796: Afhandling om svenska stafsättet. Stockholm 1801. Sidorna 62–63. Tillgänglig ålinjes på Google Books [24].
  45. ^ [a b] Svenska Akademien, Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796: Afhandling om svenska stafsättet. Stockholm 1801. Sidorna 72–73. Tillgänglig ålinjes på Google Books [25].
  46. ^ Svenska Akademien, Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796: Afhandling om svenska stafsättet. Stockholm 1801. Sidorna 72–73. Tillgänglig ålinjes på Google Books [26].
  47. ^ Svenska Akademien (Lars Magnus Enberg), ''Svensk språklära, utgifven af Svenska Akademien. Stockholm 1836.
  48. ^ Elias Wessén, Våra folkmål. Sjunde upplagan. Lund 1966.
  49. ^ Folkmålsforskaren Julius Swenning (”De svenska folkmålens räddning från spårlöst utdöende”, Svenska Dagbladet 8 juli 1918, sidorna 11–12) slog larm om att folkmålen dels var stadda i försvinnande, dels att helt otillräckliga offentliga medel avsates för deras upptecknande.
  50. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 127, 128 och 133.
  51. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 134. [27]
  52. ^ Einar Haugen, ”The rise and fall of the tenth vowel” i Even Hovdhaugen (redaktör)The Nordic Languages and Modern Linguistics. Proceedings of the Fourth International Conference of Nordic and General Linguistics in Oslo 1980, sidorna 273–285. Oslo 1980. Sidorna 274–278.
  53. ^ Carlshamn Glass: Gott, gott gottigottgott (1994). Tillgänglig på Youtube [28].
  54. ^ Stig Eliasson. ””Teorier för fonologiska kedjeförskjutningar, stora vokalskiftet i svenskan och svenskans 'tionde' vokal” i Svenska Svenska språkets historia 11, Uppsala 23–24 april 2010. Abstractsamling.”. http://www.icm.uu.se/digitalAssets/66/a_66122-f_abstractsindex.pdf. Läst 16 december 2017. 
  55. ^ Tobias Eklöf, Gymnasieelevers attityd till dialekter. En jämförelse mellan två skolor. Akademisk uppsats i Svenska, språkdidaktisk inriktning. Karlstads universitet 2011.
  56. ^ [a b] Bertil Björseth, Svenskt riksspråk i regionala skiftningar 2. Göteborgsspråket. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 19. Stockholm 1958. Sidorna 11–12. [29]
  57. ^ Bertil Björseth, Svenskt riksspråk i regionala skiftningar 2. Göteborgsspråket. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 19. Stockholm 1958. Sidan 4. [30]
  58. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x] Institutet för språk och folkminnen – Syd‐ och västsvensk dialektdatabas
  59. ^ Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922.
  60. ^ Gösta Sjöstedt, Studier över R‑ljuden i sydskandinaviska mål. Lund 1936. Sidan 130.
  61. ^ Svenska Akademiens ordbok, artikeln ”boll”, 1918. [31]
  62. ^ [a b] Sven Hof, Swänska Språkets Rätta Skrifsätt. Stockholm 1753. Sidorna 74–81. Tillgänglig ålinjes från Göteborgs universitetsbibliotek [32].


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svenskans_tionde_vokal&oldid=42284867”