Fonem

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
 Språkets nivåer 

Ett fonem, eller segmentalt fonem, är en betydelseskiljande fon (även kallade språkljud) som formar språket.[1] Olika ord är uppbyggda av olika fonem; byter man ut fonemet /g/ i 'glass' mot /k/ så ändras betydelsen och man får ordet 'klass'. Ett fonem brukar därför anges som det talade språkets minsta betydelseskiljande enhet. Segmentala fonem delas normalt in i vokaler och konsonanter. Fonem tecknas genom att man skriver snedstreck kring dem (till exempel /a/, /p/ och /h/). Man tar reda på om ett ljud är ett fonem eller bara en fon genom att använda sig av minimala ordpar. Läran om fonem kallas fonologi, och hur de sätts samman kallas fonotax.[2][3]

Ett språkligt särdragfonetisk nivå sägs vara fonematiskt om det har en direkt inverkan på kontextens betydelse. I praktiken betyder detta att man kan finna ett minimalt ordpar som detekterar särdraget. I svenskan är accent exempel på ett särdrag som är fonematiskt, vilket det inte är i till exempel engelskan, medan aspiration är ett exempel på ett särdrag som inte är fonematiskt i svenskan, vilket det däremot är i kinesiskan.

Läran om fonem kallas fonologi, vilket inte ska förväxlas med fonetik.

Fonem och grafem[redigera | redigera wikitext]

Skriftspråkets motsvarighet till fonem kallas grafem, som är de tecken som symboliserar språkljuden. Grafem och fonem är dock inte helt likställt; det svenska alfabetet innehåller 29 bokstäver men de grafemen är inte tillräckligt många för att uttrycka alla fonem. För att kringgå det problemet kombinerar man grafem för att teckna nya fonem, så att man exempelvis kan teckna 'sj'-fonemet.[2]

Olika språks transparens[redigera | redigera wikitext]

Transparensen mellan fonem och grafem är en jämförelse mellan antalet grafem och fonem i ett språk. Hög transparens indikerar ett språk där stavning och uttal ligger relativt nära varandra, medan låg transparens indikerar att språk och uttal skiljer sig åt mycket. Olika språk har mycket olika transparens. Italienskan har 27 fonem och 21 grafem, och får därigenom nära relation mellan stavning och uttal. Engelskan har 40-45 fonem och 26 grafem, och får därigenom väldigt låg transparens; få grafem används för att uttrycka många fonem, och följaktligen skiljer sig stavning och uttal en hel del. Svenskan har 17-22 vokalfonem, beroende på definition[4], och 22 konsonantfonem. Sammanlagt blir det 39-44 fonem till 29 grafem. Svenskan har en relativ konsekvens mellan stavning och uttal, men det finns till exempel ett överflöd av sätt att skriva sje-ljudet på.[5]

Skillnaderna i transparens och stavelsestruktur är intressanta för dyslexin. Det har bevisats att dyslektiker kan ha dyslexi i ett språk utan att ha det i ett annat. Det har exempelvis visats att dyslektiker har betydligt lättare att lära sig italienska i skolan men svårt för engelska. Personer som invandrar till länder med komplex stavelsestruktur (det vill säga, strukturen av konsonanter och vokaler i en stavelse) kan få svårt att lära sig det nya språket.[5]

Fonem och allofoner[redigera | redigera wikitext]

Kort ä är ett fonem, trots att dess uttal varierar mellan ord som ”värk”, ”välj” och ”väck”. Dessa kontextuella uttalsvarianter kallas för allofoner, som alltså är varianter på fonem. De olika r-ljud som används i södra Sverige är också allofoner av samma fonem - r. Allofoner är alltså språkspecifika uttalsvarianter på fonem, som gör att ord kan uttalas på olika sätt men ändå ha samma betydelse; de uttalas olika men får inte en betydelseskiljande effekt. Olika språk har olika betydelseskiljande språkljud och därigenom även olika allofoner.[1][6]

Fonem och morfem[redigera | redigera wikitext]

Ett fonem brukar anges som det talade språkets minsta betydelseskiljande enhet, och är det som behövs för att bilda morfem, som är den minsta betydelsebärande enheten. Ibland sammanfaller fonem och morfem som i orden /i/ och /ö/.[2] Ett ganska typiskt språk har 30-40 fonem. Dessa kan kombineras till tusentals morfem.[3]

Fonem och prosodem[redigera | redigera wikitext]

Inom fonetiken skiljer man mellan fonem och prosodem, där båda är betydelseskiljande. Prosodemen utgörs av den del av uttalet som handlar om accent av fonemen: "Formel" och "formell" har olika betydelser eftersom betoningen i första exemplet hamnar på första stavelsen medan den hamnar på andra i det andra exemplet. De segmentala fonemen är dock desamma.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] fonem i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 2011-01-05.
  2. ^ [a b c] ”Grammatikens grundkomponenter”. http://hem.passagen.se/bondpa/grammatik/grundk.html. Läst 2011-01-05.  där källorna Grammatik från grunden, s. 13, Allmän grammatik, s. 11, 24, Nya Språket och vi, s. 205-207, Fult språk, s. 37-40 anges.
  3. ^ [a b] Dahllöf, Mats (oktober 2009). ”Semantik och pragmatik”. Institutionen f¨or lingvistik och filologi. Uppsala Universitet. http://stp.lingfil.uu.se/~matsd/uv/uv09/sempht/oh1.pdf. Läst 2011-01-05. 
  4. ^ Kiselman, Christer (november 2008). ”Funderingar m fonem” (pdf). Uppsala universitet. sid. 28-34. http://www2.math.uu.se/~kiselman/fonem.pdf. Läst 2011-12-23. 
  5. ^ [a b] Andersson Rack, Bodil (november 2010). ”Presentation” (pdf). Skolporten. http://www.skolporten.com/pdf/Presentation_Bodil_Andersson_Rack.pdf. Läst 2011-01-05. 
  6. ^ Aronsson, Berit (2009-08-11). ”Spansk fonetik”. Moderna språk. Umeå Universitet. http://www.mos.umu.se/spanska/utbildning/kurser/spanska_a1dag/fonetik/fonem-allofon.htm. Läst 2011-01-05.