Nusvenska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gustav Vasa Bible 1541.jpg

Artiklar om svenska
språkets historia


Runsvenska
Klassisk fornsvenska
Yngre fornsvenska
Äldre nysvenska
Yngre nysvenska
Nusvenska

Nusvenska är den svenska som talas sedan sekelskiftet 1900. Man brukar koppla August Strindbergs verk till början av den nusvenska epoken. 1900-talet kännetecknas språkligt av att ett standardspråk "rikssvenska" blir allt vanligare beroende huvudsakligen på masskommunikation genom radio och TV. Dessutom lånades många ord in från engelskan, framför allt efter andra världskrigets slut 1945.

1906 genomfördes en stor stavningsreform. 1943 föreslog folkskollärarkåren att svenskan ska bli helt ljudenlig, det vill säga att älg ska stavas som älj och sova som såva. Detta avböjs dock på grund av samhörighetsprincipen och ljudenlighetsprincipen kommer i kläm. Enligt ljudenlighetsprincipen skulle till exempel giva stavas jiva samtidigt som gåva skulle stavas med g, då bryts ordens samhörighet enligt samhörighetsprincipen.

Under perioden försvann verbkongruensen i numerus (han drog, de drogo) successivt ur skrift. Den hade tidigare försvunnit ur talspråket på 1600-talet. Rester av gammal morfologi finns kvar i nusvenskan i stelnade uttryck som till sjöss, till skogs och man ur huse. Även konjunktivens ställning försvagades.

Nusvenskan förändrades hela tiden i mitten av 1900-talet och människor påverkades bl.a. av TV och massmedia, dialekterna trängdes undan och allt fler flyttade från landsbygden och in till tätorterna.

Skriftspråket blev under 1900-talet rakare och enklare med kortare meningar. Talspråksformer slog igenom i skrift; till exempel ersätts ej och icke av inte. Under slutet av 1990-talet och 2000-talets första decennium uppstod SMS- och chattspråk.

Under 1900-talet domineras de lånorden av ord med ursprung i engelska, som till exempel sport, rekord och match.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]