Tandkräm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tandkräm.

Tandkräm (äldre benämning tandpasta) är ett trögflytande rengöringsmedel för tänder som ofta innehåller fluor.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Omkring 5000 år f.Kr. skapade egyptierna ett pulver för tänderna som bestod av krossade oxhuvuden, pimpsten, krossade äggskal och myrra.[1] Romarna och grekerna använde krossat träkol och bark istället.[1] Romarna tillsatte även kryddörter för att lindra dålig andedräkt.[1] Det dröjde till omkring år 1700 innan läkare, tandläkare och kemister i Europa och Amerika utvecklade ett tandpulver.[1] Det innehöll natriumbikarbonat som huvudingrediens och ibland även tegel, vilket gjorde det skadligt att använda.[1] I början av 1800-talet tillsattes glycerin till pulvret och första riktiga tandkrämen var skapad.[1] År 1873 lanserade Colgate den första massproducerade tandkrämen – på burk.[1] År 1892 kom tandkräm på tub.[1]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Tandkrämen trycks ut på tandborsthuvudet innan man borstar tänderna. Sveriges Tandläkarförbund rekommenderar att man regelbundet borstar tänderna med tandkräm två gånger om dagen, exempelvis en gång varje morgon och kväll. Barn kan börja använda tandkräm i tidig ålder, under övervakning för att minska risken för sväljning. Det finns speciell barntandkräm på marknaden som ofta är mildare och sötare i smaken än annan tandkräm.[2]

Dosering[redigera | redigera wikitext]

En vuxen ska enligt rekommendationerna fylla en normal tandborste med tandkräm, alltså 2–3 centimeter. Barn upp till sex år bör använda tandkräm i storleken av en ärta.

Innehåll[redigera | redigera wikitext]

De flesta tandkrämer innehåller fluor, som stärker tandemaljen. Fluor i tandkräm förekommer främst i form av natriumfluorid (NaF) eller monofluoridfosfat (MFP). De mindre vanliga formerna är främst aminfluorid och tennfluorid.

Det finns flera olika sorters tandkräm med tillsatser som tjänar olika syften.

Verkan[redigera | redigera wikitext]

Fluor verkar genom att efter ett syraangrepp, det vill säga ett födointag, öka pH-värdet i munhålan. Den sänker emaljens demineralisationshastighet och i ökar i stället dess remineralisationshastighet, vilket leder till en förstärkning av emaljen.

Tandupplysningen rekommenderar tandkräm med triklosan för personer med särskild risk för inflammation i tandköttet, och därmed tandlossning.[2] Detta eftersom triklosan är ett ämne som hämmar bakterietillväxt och följaktligen även plackbildning.[2] Ämnet är dock ifrågasatt eftersom det anses vara miljöskadligt (läs mer längre ned i artikeln).

Med hjälp av tandkrämer som innehåller pyrofosfat kan man hindra uppkomsten av tandsten.[2] Risken med den tandkrämen är att den kan orsaka ilningar i tänderna.[2]

Har man problem med ilningar i tänderna kan man använda tandkräm innehållande strontiumklorid och kaliumnitrat som kan lindra besvären.[2]

Tandkrämer som utlovar vitare tänder brukar ha "whitening" i namnet och innehålla mikropartiklar som polerar eller slipar bort missfärgningar på tänderna.[2] Det kan orsaka repor på emaljen.[2] Mindre repor brukar läka, men större repor kan i värsta fall leda till permanenta beläggningar och karies.[2] För att undvika onödigt slitage bör man använda en mjuk tandborste och inte kombinera den vitgörande tandkrämen med kraftig tandborstning eller borstning med eltandborste.[2] Har man känsliga tänder bör man rådfråga sin tandläkare innan man använder vitgörande tandkräm.[2]

Har man känslig slemhinna kan man använda en tandkräm som inte innehåller natriumlaurylsulfat.[2] Utbudet av sådan tandkräm är dock begränsat.[2]

Kritiserade ämnen[redigera | redigera wikitext]

Det har även varit en debatt under 1990-talets slut om huruvida det miljöfarliga ämnet triklosan ska få finnas i tandkräm eller inte. Sveriges Tandläkarförbund (STF) menar att eftersom triklosan är ifrågasatt av miljöskäl bör fri försäljning stoppas, och Läkemedelsverket bör arbeta för att den generella försäljningen av triklosantandkräm ska upphöra.[3]

Paketering[redigera | redigera wikitext]

Tandkräm säljs vanligen i tuber, men finns även i klämflaska och en typ av sprejburk. Plasttuben har numera ersatt den tidigare metalltuben. Plastförpackningen har dock kritiserats för att vara svår att tömma helt. Företagen har uppmanats att ta fram en bättre, kundvänligare förpackning.

Barntandkräm har ofta en förpackning med tecknade motiv för att tilltala barnen.[2]

Varumärken[redigera | redigera wikitext]

Klassiska "Vademecum" tandkräm och munvatten.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Vem uppfann tandkrämen?”. Illustrerad Vetenskap (3). 2008. http://illvet.se/fraga-oss/vem-uppfann-tandkramen. Läst 8 mars 2013. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] ”Tandkräm”. Tandupplysningen. http://www.tandupplysningen.se/produkter/tandkram. Läst 13 november 2012. 
  3. ^ "Triklosan i tandkräm – policy", Policydokument – beslut 2006-04-25, Sveriges Tandläkarförbund

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]