Textilindustri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Textilindustri, industribransch som omfattar industrier som tillverkar garn, tyg och dylikt samt bereder dessa. Vanligen räknas trikåindustrin in under textilindustrin, medan konstfiberframställning (se även textil) anses tillhöra kemibranschen. För textiliernas vidare hantering, se konfektion och konfektionsindustri.

Från 1620-talet och över 300 år framåt tillverkades textilier vid Drags i Norrköping.

Sverige har genomgått en strukturomvandling från konfektion till mer allmän textilproduktion. År 2004 arbetade 2 000 personer med konfektion och 12 000 personer med textilier. Exporten utgjorde 15-16 miljarder kronor där nästan hälften var kläder, ofta designade i Sverige men sydda på annat håll. Exportvärdet var därmed större än exporten från musikindustrin, vodkan och järnmalmen.

Till den övriga textila produktionen hör inredningstextilier, fibertyg (som inte är vävda men ibland kallas vävar) och specialfiberproduktioner.

I gruppen av specialfiber inom textilindustrin kan nämnas att forna tiders brandslangar i linnetyg som kunde flatrullas (dvs rullas ihop i platt skick) idag har ersatts av slangar tillverkade i syntetfiber med gummiinsida. För snökanoner tillverkas högtrycksslangar med antiglidbeläggning på utsidan för att få dem att ligga kvar i snöbacken.

Textilindustrins produktion och marknad[redigera | redigera wikitext]

Textilindustrin är en av världens största industribranscher. Inom EU finns det 146 000 företag med 1,8 miljoner anställda. Den samlade omsättningen var 2011 på 180 miljarder euro, enligt den europeiska teko-industrins organisation Euratex. [1] I USA, där branschen också är stor, finns närmare en miljon anställda. Den största tillväxten under de senaste årtiondena har dock skett i Sydostasien. Det finns stora kostnadsfördelar för textil- och konfektionsindustrin (teko) i dessa länder, framför allt vad gäller lönefrågor och miljölagstiftningsaspekter. I ex. Hongkong och Sydkorea är lönenivån endast ca 15 % av den svenska, dessutom är arbetstiden ca 20-40 % längre. Enligt en undersökning av FAO 1986 spanns då 50 % av världens textilfibrer i u-länderna mot 37 % 1975. Denna utveckling har sedan dess fortsatt, och har lett till stora produktionsomställningar i bl.a. Sverige. Den tekniska utvecklingen har lett till att textilindustrin idag är mindre arbetsintensiv och mer kunskaps- och kapitalintensiv.

Världshandeln med kläder tiofaldigades (i fasta priser) mellan 1973 och 1988.[källa behövs] Däremot ökade handeln med övriga textilier endast trefaldigt. Detta speglas i dessa siffror, där den totala textilhandeln i världen 1993 uppgick till 850 miljarder kr. och klädhandeln till 950 miljarder kr. Textilhandelns ökning beror bl.a. på att i-länderna både producerar och exporterar tekniskt eller designmässigt mer avancerade textilier, och istället importerar halvfabrikat och enklare stapelvaror. Därför fanns det också sex i-länder bland de tio största exportländerna 1992. Även bland världens tio största importländer samma år fanns åtta i-länder. Den största exportören var Tyskland (11,9 % av världshandeln), följt av Hongkong (9,4 %). Den största importören var däremot Hongkong (11,2 %) följt av Tyskland.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Textilindustrin var en av de första av världens nuvarande industribranscher som industrialiserades. Industrialiseringen inleddes i bomullsindustrin, och spred sig sedan till ylleindustrin och linneindustrin. Ångmaskinen och senare även elektriciteten gjorde att lokaliseringen blev mer och mer oberoende av vattendrag. Syntetiska färgämnen och konstfibrer innebar även de stora framsteg för textilindustrin. Textilindustrin, som ofta varit starten till industrialiseringen för en rad av Europas länder, kom under mellankrigstiden även att utvecklas starkt även i Japan. Senare har konkurrens från länder med låga produktionskostnader lett till stora omställningar inom textilindustrin, först från 1950/60-talet i Västeuropa, och ett par decennier senare även i Östeuropa.

Sveriges utveckling inom textilindustrin[redigera | redigera wikitext]

I Sverige kom man efter utländskt mönster att anlägga hantverksfabriker under 1600-talet, främst för försvarets behov, bland annat i Norrköping och Stockholm. Emellertid var det i Göteborgstrakten och Sjuhäradsbygden som textilindustrin främst kom att växa fram genom avsaluhemslöjden och förlagssystemet.

Under början av 1800-talet anlades de första mekaniska bomullsspinnerierna; 1805 i Lerum och 1813 i Sjuntorp. Det första mekaniska bomullsväveriet anlades 1834 i Rydboholm. Även yllefabrikerna i Norrköping och Malmö kom senare att mekaniseras. I Sverige gick dock industrialiseringen sakta, i Storbritannien hade en liknande industrialisering redan inletts under mitten av 1700-talet. Först omkring 1870 kom fabriksproduktionen i Sverige att överstiga hemslöjden i volym. Textilindustrin kom dock främst att vara baserad på importerade råvaror.

Kring sekelskiftet 1900-talet hade Sverige en betydande textilindustri med tyngdpunkt i vissa geografiska områden: Göteborgs- och Norrköpingsområdena, Sjuhäradsbygden och i Skåne-Halland. Tillväxten fortsatte till början av 1950-talet, då textilindustrin gav Sverige en självförsörjningsgrad på 85 procent och hade ca 70 000 anställda. En nedgång började därefter, först orsakad av konkurrens från den modernare nyuppbyggda västeuropeiska textilindustrin. Därefter kom konkurrensen från låglöneländer inom och utom Europa samt en frihandelsvänlig politik att ytterligare förstärka nedgången inom branschen. Sysselsättningen minskade kraftigt under åren 1950 till 1968 (ca 60 procent), främst inom ylle- och bomullsindustrin. Detta framtvingade en radikal omstrukturering av den svenska textilindustrin, vilket kom att resultera i nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning, ökad import av garn och väv samt export av färdigvaror. Trots minskad sysselsättning ledde omstruktureringarna till att industrin i början av 1970-talet uppnådde sin dittills högsta produktionsvolym. Men denna har, liksom sysselsättningen, minskat från mitten av 1970-talet, trots statligt stöd fram till 1993.

Det som utmärkt textilindustrin var att de anställda hörde till de sämst betalda industriarbetarna. Vidare bestod arbetskraften främst av kvinnor och gör så ännu idag globalt sett. Textilbranschen var bland de första som kände av omsvängningar och strukturomvandlingar och när produktionen i Sverige började försvinna på 1950-talet, flyttades många textiljobb utomlands till Finland och Sydeuropa, varifrån arbetstillfällena nu i sin tur flyttats till Kina och Indien. Förklaringen till detta kan sökas i, att det är relativt enkla maskiner och utrustning som behövs och att kvinnornas flinka fingrar ansetts passa väl inom yrket.

Tidigare hade textilindustrin konfektionsindustrin som sin helt dominerande kund. Numera är man i stället i stor utsträckning underleverantör till helt andra industrier, till exempel bilindustrin (krockkuddar och sätesbeklädnad) och pappersindustrin (filt). Rationaliseringar under 1990-talet har gjort att den svenska textilindustrin flyttat stora delar av sin produktion till låglöneländer i Baltikum. Ett exempel på detta är Borås Wäfveri AB, som med köpet av det estniska textilföretaget Krenholm 1994 inledde en successiv utflyttning av produktionen till fabriken i Narva, där till sist all produktion ägde rum. Bolaget gick i konkurs 2010.

Bland övriga stora svenska textilföretag kan Almedahl-Fagerhult AB och Albany Nordiskafilt AB nämnas. Fortfarande sker en kontinuerlig minskning av branschen i Sverige, och 1996 uppgick antalet anställda till 8 143, med produktionsvärdet låg på ca 7,3 miljarder kr. Numera finns i Sverige endast en mindre fabrik i Borås som gör textil i metervara. I slutet av år 2002 stängde landets sista yllefabrik för beklädnadsväv, Marieholms Yllefabriks AB, portarna. Resten av de svenska textilfabrikerna är specialiserade inom olika nischer, såsom beklädnader till bilindustrin och liknande områden.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.euratex.eu/

Se även[redigera | redigera wikitext]