Peru

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Peru (olika betydelser).

Koordinater: 9°S 75°V / 9°S 75°V / -9; -75

República del Perú
Republiken Peru
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Somos libres, seámoslo siempre
Huvudstad
(och största stad)
Lima
Officiellt språk spanska, quechua
Statsskick republik
 -  president Ollanta Humala
 -  regeringschef Ollanta Humala
Självständighet från Spanien 
 -  Deklarerad november 1820 
 -  Erkänd 28 juli 1821 
Area
 -  Totalt 1 285 220 km2 (19:e)
 -  Vatten (%) 8,8%
Befolkning
 -   års uppskattning 28 302 603 (39:e)
 -  Befolkningstäthet 21,5/km2 (153:e)
BNP (PPP) 2005 års beräkning
 -  Totalt $167 212 miljoner (50:e)
 -  Per capita $5 983 
Valuta Nuevo Sol (PEN)
Tidszon UTC-5
Topografi
 -  Högsta punkt Huascaran, 6 768 m ö.h.
 -  Största sjö Titicacasjön, 8 288 km²
 -  Längsta flod Amazonfloden
Nationaldag 28 juli
Nationalitetsmärke PE
Landskod PE, PER
Landsnummer 51

Peru, formellt Republiken Peru, är en stat i västra Sydamerika vid Stilla havet. Landet gränsar till Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia och Ecuador. På gränsen mot Bolivia finns Titicacasjön, världens högst belägna, farbara sjö och i landet finns Amazonflodens källa.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Perus historia

Peru var centrum i det mäktiga Inkariket från 1438 fram till dess att spanjoren Francisco Pizarro ankom Sydamerika 1532 och erövrade landet åt den spanska kronan. Peru förklarade sin självständighet den 28 juli 1821 tack vare José de San Martíns argentinska armé och Simón Bolívars venezuelanska armé. Den förste folkvalde presidenten kom dock inte till makten förrän 1827. Från 1836 till 1839 var Peru och Bolivia förenade i den peru-bolivianska konfederationen som dock upplöstes efter en väpnad konflikt med Chile och Argentina. Under dessa år rådde politisk oro och med armén som en viktig politisk makt. Mellan 1879 och 1883 hade Peru och Bolivia återigen en allians och kämpade mot Chile i Stillahavskrigen. Efter krigen (och med förlusten av provinsen Tarapaca) blev det politisk stabilitet i början av 1900-talet; intill dess att diktatorn Augusto Leguia kom till makten (fram till 1930). Peru har sedan haft en instabil historia präglat av militärstyre och maktövertaganden och inte förrän 1980 genomfördes demokratiska val.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Peru

De största städerna är huvudstaden Lima (7 363 069 invånare), Trujillo (861 044), Arequipa (860 000), Callao (824 329), Chiclayo (634 600) och Iquitos (400 000).

Stora floder i Peru är Amazonfloden och dess källfloder Apurimac, Urubambafloden, Ucayalifloden, Marañónfloden, Napo, Putumayo och Huallaga.

Den största och viktigaste sjön är Titicacasjön och Junínsjön mellan de andinska bergskedjorna.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Landet delas in i tre huvudsakliga zoner: öken, berg och djungel. Från väster räknat börjar landet med ett smalt ökenområde som sträcker sig längs kusten, avbrutet av ett femtiotal bördiga dalgångar, sedan bergskedjan, mot öster allt mer täckt av vegetation. Öster om Andernas bergskedjor breder Amazonas djungler ut sig fram till gränsen mot Brasilien.

Klimatet varierar från torrt ökenklimat i väster till tropiskt i öster. I Anderna varierar det mellan tempererat klimat och kallt. Anderna är en ung bergskedja och i landet förekommer jordbävningar, tsunamivågor, översvämningar, jordskred och mindre vulkanutbrott. 1970 dödades minst 47 000 människor i samband med en jordbävning uppmätt till 7,9 på Richterskalan. Jordbävningen orsakade stora lerskred. 1970 års katastrof gjorde en halv miljon människor hemlösa. En jordbävning i augusti 2007, med centrum i städerna Pisco och Ica, dödade åtminstone 500 människor.[1] Några miljöproblem är avskogning (bland annat ett resultat av illegal avverkning), jorderosion, luftföroreningar i Lima samt förorening av floder och kustvatten. Peru har skrivit under, men inte ratificerat Kyotoprotokollet om klimatförändringar.

Flora och fauna[redigera | redigera wikitext]

Floran i Peru är mycket varierad. I den torra och sandiga kustnära ökenslätten växer bara några gräs och buskar. I regnskogsregionerna finns en stor variation av växter. Företrädare för denna växtlighet är bland andra gummiträdet, Mahognyträdet och vaniljväxter. I de högre bergsområdena växer, beroende på de naturliga förhållanden, bara en begränsad flora. Här ses huvudsakligen växa torra grödor som mossor och lavar (xerofyter), kaktusar och ärtväxter.

Perus nationalväxt inkagull (Cantua buxifolia)

Perus nationalväxt är inkagull (Cantua buxifolia), en två till tre meter hög buske med långa, klockformade blommor i familjen blågullsväxter, som växer 1200 - 3800 meter över havet.

Även när det gäller djurvärlden har Peru mycket att erbjuda. I de kustnära ökenslätterna och på de få kustnära öarna bor fiskmåsar, tärnor, ödlor, skorpioner, sälar och pingviner. I de peruanska kustvattnen finns bland annat sardiner, hummer och makrill. Djur i de bördiga områdena i öster är till exempel bältdjur, alligatorer, jaguarer, pumor, papegojor och flamingos. Perus nationaldjur är den röda klippfågeln (rupicola peruviana), som finns i nationalparken Manu.

Statsskick och förvaltning[redigera | redigera wikitext]

Enligt 1993 års grundlag stadgas att Peru är en enhetsstat och demokratisk republik med flerpartisystem. Landets president är statschef och regeringschef och väljs genom allmänna val på fem år och kan inte bli återvald omedelbart därefter till den följande mandatperioden. Presidenten utser premiärminister och i samråd med denne utses de övriga ledamöterna i regeringen. Kongressen består av en kammare[2] med 120 ledamöter som väljs för en period av fem år. Peru utgör en enda valkrets.

Kongressen är Perus lagstiftande församling. Lagar kan föreslås av den verkställande makten såväl som av den lagstiftande makten, lagförslagen ratificeras sedan efter att ha godkänts av kongressen och kungjorts av presidenten. Den lagstiftande makten är till namnet oberoende,[3] men politiska interventioner i rättsfrågor har varit vanligt under historiens gång och diskussion om detta pågår än i dag.[4]

Presidenten utser landets ambassadörer samt alla högre befäl inom försvarsmakten. Presidenten kan även utlysa undantagstillstånd i upp till 60 dygn.

Administration[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Politisk och administrativ indelning av Peru

Peru är indelat i en huvudstadsprovins, Lima, och 25 regioner. Den nya (2002) indelningen innebär ökat självstyre med regionala regeringar.

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Perus väpnade styrkor

Perus väpnade styrkor (spanska:: Fuerzas Armadas del Perú) är de militära styrkorna. De består av oberoende styrkor i form av armén, marinen och flygvapnet. Deras främsta uppgift är att skydda landets oberoende, suveränitet och territoriella integritet mot alla hot. Som ett sekundärt uppdrag deltar de i den ekonomiska och sociala utvecklingen liksom också i det civila försvaret.

Valle del Colca
Condor, Valle del Colca
Machu Picchu, Cuzco
Nazca
Uros, Titicaca
Invånare i Anderna iförd traditionell dräkt i Pisac.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Peru har en marknadsekonomi, och regeringens egendomar har sedan Alberto Fujimori ändrade grundlagen 1993 alltmer avreglerats och privatiserats. Detta har lett till att framför allt nordamerikanska och europeiska företag dominerar marknaden. Delvis är tillståndet monopolliknande. Inom telekommunikationssektorn är till exempel spanska företag dominerande.

Den 12 april 2006 undertecknade Peru ett bilateralt frihandelsavtal med USA.

Inflationen var år 2004 nere i 3,48% vilket placerade Peru på en fjärdeplats bland länder med låg ränta i Latinamerika. Under hyperinflationens år 1990 då den årliga inflationen i landet nådde 7649,6% låg Peru på femtonde plats bland de sexton länderna, endast Nicaragua hade högre inflation, 13490,2% per år.[5]

Peru hade under 80-talet och början av 90-talet stora problem med ekonomin på grund av vänstergerillan Sendero Luminoso, presidenten Alan Garcia, väderkatastrofer och ett arv från tidigare militärregimer.[6] I början av 90-talet tog den mer högerinriktade Alberto Fujimori kontroll över styret i landet. Han slog hårt mot vänstergerillan och besegrade den till slut. Tack vare honom, och utländska investeringar i landet och samarbete med IMF och Världsbanken, hade Peru en stark tillväxt mellan 1994 och 1997, och inflationen kunde kontrolleras. 1998 drabbade El Niño jordbruket, Asien hamnade i en finansiell kris och Brasiliens marknader var instabila och detta drabbade Perus ekonomi. 2000 upplevde landet inrikespolitisk instabilitet och året därpå sjönk den globala ekonomin. För att komma tillrätta med de ekonomiska problemen försöker man minska arbetslösheten och investera i bland annat naturgasutvinning.

85% av elektriciteten framställs av vattenkraft och resterande av fossila bränslen.

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Landet är rikt på mineraltillgångar, i synnerhet guld och koppar, som utvinns av internationella konsortier och sedan exporteras. Dessutom har fiske och jordbruk en viktig roll. Förutom sockerrör odlas mycket kaffe. Produkter produceras huvudsakligen i de bebodda områdena på västkusten, där jordbruk kan bedrivas endast med hjälp av bevattning. Stora områden i regnskogen kan inte utnyttjas för jordbruk. Där bedrivs i stället till stor del självhushåll.

Industrin är inriktad på kust och särskilt på Lima. Resterande områden, utom när det gäller mineraltillgångar, är av underordnad betydelse.

Traditionellt har fisket stor ekonomisk betydelse i Peru. Humboldtströmmen går förbi Perus kust och bidrar till att kyla ner vattnet en temperatur lämplig för plankton. I slutet av 1960-talet landade peruanska fiskare de största fiskfångsterna i världen (över 9  miljoner ton fisk). Överfiske och ändrade havsströmmar ledde i början av 1970-talet till kollaps inom fisket. På 1990-talet överträffades 60-talets fångster (11 miljoner ton). Större delen av fångsterna består av anchoveta, en ansjovisfisk av vilken det framställs fiskolja och fiskmjöl. Under 1990-talet svarade fisket för 30 procent av landets exportinkomster.[7]

Ekoturism är utvecklad, eftersom det finns mycket orörd natur, särskilt i regnskogen i östra delen av landet. Vandringar erbjuds i Huaraz och Cusco och till Machu Picchu, den mest besökta arkeologiska platsen i Sydamerika. Titicacasjön är också ett stort turistmål.

Landet är försett med ett tätt vägnät är väl utvecklat, men förutom huvudvägarna, är de flesta vägar inte stenlagd, utan gropiga och under regnperioden ofta oframkomliga. Den bergiga terrängen och de stora avstånden gör att en resa i landet är mer krävande än i Europa.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Befolkningens medelålder var 2002 23,5 år. År 2003 befolkningens medellivslängd är 70,9 år. Perus befolkning består till över 50 procent av indianer. Den största etniska gruppen är quechua, en grupp till vilken nära hälften av landets 27 miljoner invånare räknas. En annan stor etnisk grupp är aymara. Perus indianska befolkning bor i huvudsak på höglandet och i landets bergstrakter vid Andernas sluttningar. Den spanskspråkiga delen av befolkningen utgör mellan 30-35 procent. Det finns i Peru även minoriteter av japaner, kineser och italienare. 1  procent av befolkningen är afroamerikaner.

I de indianska befolkningsgrupperna är fattigdomen utbredd. Djup ekonomisk nöd på landsbygden har föranlett massiv inflyttning till de större kustnära städerna, särskilt huvudstaden Lima. Inflyttningen har medfört ökad social nöd och ökad kriminalitet.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Den peruanska kulturen har sina huvudsakliga rötter i spanska och amerindiska traditioner,[8] även om den också har påverkats av olika etniska grupper från Afrika, Asien och Europa. Perus konstnärliga tradition går tillbaka till bearbetad keramik, textilier, skulptur och guldsmideri i de pre-kolumbianska kulturerna. Inkorna utövade dessa arbeten och nådde även arkitektoniska resultat inklusive byggandet av Machu Picchu. Barocken dominerade inom konsten i vireinatet, trots att den blev modifierad av inhemska traditioner.[9] Under denna period, fokuserades konsten huvudsakligen på religiösa teman, de många kyrkorna från denna perioden och målningar från Cuscoskolan är bevis på detta.[9] Konsten stagnerade efter självständigheten fram till uppkomsten av indigenism under första hälften av nittonhundratalet.[10] Från 1950-talet har den peruanska konsten varit eklektisk och påverkats av både internationella och lokala strömningar.[11]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Peruansk litteratur har sina första rötter i det anonyma dramat Ollantay, vars ursprung är förlorat i en värld med Inkariket likaväl som "Taki", en term på quechua som omfattar litteratur, dans och musik.

Spanjorerna tog från Spanien med sig kupletter, romanser och visor. De anpassades efter det nya landet och samma sak skedde med poesin, oratorier och teaterpjäser och även när det gällde föreläsningar inom juridik och vetenskap. Från början var verken geografiskt obestämda, men med tiden och med separationen från Spanien utvecklades nya nationella teman vilket kom att bli början på vad man kan anse som peruansk litteratur.[12]

Peruansk litteratur har, som alla kulturella och konstnärliga manifestationer, genomgått flera stadier, som påverkades av rörelser eller strömningar nationellt och internationellt. De omvälvande händelserna i historien blev till inspiration för konstnärer som speglade respektive epok i sina verk, där flera strömningar utmärker sig.

Den första boken om Anderna skrevs av Bartolomé Ruiz 1528. De första krönikorna om erövringen kom 1534, La conquista del Perú llamada la Nueva Castilla av Cristóbal de Mena, och La verdadera relación de la conquista del Perú av Pizarros sekreterare Francisco de Xerez.[12]

Det första boktryckeriet i Peru (Antonio Ricardo) startade 1584 och antalet tryckerier ökade sedan långsamt. Kostnaden för att trycka böcker var hög och många böcker kom att tryckas i Spanien (till exempel Vegas Comentarios Reales) och även i andra europeiska länder. Förutom tryckkostnader inverkade politisk och ideologisk kontroll samt påverkan från inkvisitionen. Böcker kom i många fall fortsätta att cirkulera som handskrifter.[12]

Senare under början av 1600-talet märks i första hand Inca Garcilaso de la Vega med sin Comentarios Reales de los Incas och Guaman Poma med Nueva Corónica y Buen Gobierno. Senare, framträdde Juan de Espinosa Medrano i den quechiska litteraturen och Caviedes, densamme Espinosa och Peralta i den kastilianska.

Från den republikanska eran finns flera representanter för den peruanska berättelsen som Felipe Pardo y Aliaga och Manuel Segura Ascencio, men den största författaren från artonhundratalet är Ricardo Palma med sina berömda Tradiciones Peruanas. Höjdpunkter under tjugonde århundradet är poeten César Vallejo tillsammans med många andra avantgardister som Martin Adán. Motsvarande namn för indigenism är Ciro Alegria och José Maria Arguedas och för stadsromanen Julio Ramón Ribeyro, Alfredo Bryce Echenique och Mario Vargas Llosa.

Gastronomi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Peruanska köket
Ceviche, en typisk rätt från det peruanska köket.

Det peruanska köket anses vara ett av de mest varierade och originella i världen. Tack vare det prekoloniala arvet från inkariket, Amazonköket, Spanska köket, Afrikanska köket såväl som det franska, kantonesiska, japanska och senare även italienska köket har här skett en stor blandning, tillsammans med la criolla, till en gastronomi från "fyra kontinenter i ett enda land". Den erbjuder en betydande variation av typiska och kulinariska peruanska rätter i ständig utveckling. Enligt franska tidningen Le Monde har gastronomin i Peru en mycket framträdande plats, på världsnivå ligger räknas det som ett av de tre stora köken i världen, vid sidan av Kina och Frankrike, medan det i internationella gastronomiska tävlingar även konkurrerar med det indiska köket.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Marinera från norra Peru.

Musiken i Peru är resultatet av influenser från många århundraden. Det finns många olika genrer av peruansk musik: den andinska, den creolska och afroperuanska musiken ("criolla") och musiken i den peruanska djungeln (Amazonas). Dessa kan i sin tur delas in i musik och danser från peruanska kusten, Anderna och den peruanska regnskogen. Criollamusiken vid kusten är mycket varierad, eftersom det är just denna region som haft och har störst andel mestiser, känd som música criolla, i vilken också återfinns de afroperuanska danserna.

Längs den mittersta kuststräckan, främst vid Lima, finns stadsmusiken från äldre tiders Lima, den peruanska valsen (vals criollo) (populär i andra länder, främst i Argentina bland de tangofrälsta). I Lima finns också den graciösa zamacueca eller marinera Limeña (ursprunget till andra cuecas och zambas). Bland dessa finns varianter och utvidgningar som canto de Jarana och la resbalosa. Södra centrala kustpartiet (Cañete, Chincha, Ica och Nasca erbjuder afroperuansk musik. De mest framträdande typerna är el festejo och el landó, andra exempel är toro mata och el panalivio.

I norr finns den nordliga criollamusiken. Från områdena La Libertad och Lambayeque kommer den kända marineran; som spelas i orkester med trummor och trumpeter. Denna marinera är, till skillnad från den tidigare nämnda, inte för salongen, utan är mycket färgstark och glad, och förekommer mycket när det gäller populära festivaler inklusive när man har tävlingar med den peruanska pasohästen. Längst från norr i Piura, Lambayeque och Tumbes kommer la cumanana (med inslag från mulatter och afroperuaner), vidare den känsliga agitanado tondero[13] från Piura och el triste som många gånger förekommer i ett uttryck typiskt för norra Peru: "triste con fuga de Tondero ("ledsen till en stycke tondero").

Områdena i sierra sur (dvs. de södra anderna i Peru) sin Huancavelica, Ayacucho, Apurimac, Cusco och Puno karakteriseras av huayno (detta gäller också den norra delen av bolivianska Altiplano). Från Cuscoområdet kommer muliza, el condor pasa och från Arequipa kommer yaraví arequipeña. Mellersta delen av Anderna som Cerro de Pasco, Ancash och Junín är kända för sin glada huayllas. Typiska representanter för denna genre är Pio Pio och Huylas Macho. Inom de andinska traditionella festivalerna, är den mest kända Inti Raymi, som vid Sacsayhuaman, i utkanten av Cusco, ihågkommer ceremonier och ritualer från Inkariket och hyllar guden Inti (inkafolkets solgud). Inti Raymi firas den 24 juni varje år.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Muralmålning, Señor de los Milagros.

I Peru är katolicismen den största religionen. Enligt folkräkningen 2007, bekänner sig 81,3% av befolkningen över 12 år till katolicismen, 12,5% till de evangeliska kyrkorna, 3,3% tillhör andra religioner och 2,9% angav ingen religiös tillhörighet.[14]

En av de viktigaste religiösa manifestationerna är Señor de los Milagros, vars bild från tiden för vicekungadömet Peru förs ut i procession på gatorna i Lima under oktober månad varje år. Denna helgonbild har fått hyllningar från påven Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Det är en av de största religiösa manifestationerna i världen. I Peru liksom i resten av Latinamerika finns ytterligare hyllningar till korset liksom till jungfru Maria och Virgin del Chapi, Virgen del Carmen, Virgen de la Puerta, och så vidare.

I Peru finns det 45 kyrkliga områden, däribland sju ärkestift. Kardinal och ärkebiskop i Lima är Juan Luis Cipriani.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Spanska är modersmål för 80,3% av peruaner äldre än 5 år och är det största språket i landet. Spanskan fungerar parallellt med flera olika modersmål, det viktigaste är quechua, som talas av 16,5% av befolkningen (1993). Andra inhemska språk talas av 3% och utländska språk av 0,2%[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 57 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 108 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 72 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 79 av 179

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kihlström, Staffan. "Förödelse efter skalv i Peru." I: Dagens Nyheter, 2007-08-17
  2. ^ 2003 fattades ett beslut att dela parlamentet i två kammare. Beslutet har ännu inte verkställts (2008).
  3. ^ Constitución Política del Perú, paragraf nr 146. (spanska)
  4. ^ Jeffrey Clark, Building on quicksand. (engelska)
  5. ^ http://www.inei.gob.pe
  6. ^ ”Engelskspråkiga Wikipedias artikel History of Peru 17 maj 2006”. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=History_of_Peru&oldid=50379400. 
  7. ^ Lindström, Bengt. "Peru fångar framtidstro i havet. Ökad export och privatiseringar inom fiskenäringen ska förstärka statskassan". I: Dagens Nyheter, 1995-01-07
  8. ^ Victor Andrés Belaunde, Peruanidad, s. 472. (spanska)
  9. ^ [a b] Gauvin Alexander Bailey, Art of colonial Latin America, sid. 72-74. (engelska)
  10. ^ Edward Lucie-Smith, Latin American art of the 20th century , pp. 76-77, 145-146. (engelska)
  11. ^ Damian Bayón, Art, c. 1920-c. 1980, pp. 425-428.
  12. ^ [a b c] Historia Visual del Perú, El Comercio, ISBN 9972-02-120-3, Lima, 2004, sid 112-113.
  13. ^ Tondero är en dans som påminner om marineran
  14. ^ Perus nationella institut för statistik och information Perfil sociodemográfico del Perú. Hämtad 11 september 2008(spanska)
  15. ^ Nationella institutet för statistik och information /Est/Lib0007/CAP0209.HTM Perfil sociodemográfico del Perú.(spanska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Peru, 17 maj 2006.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Peru, 9 september 2008.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från spanskspråkiga Wikipedia, Perú, 9 september 2008.