The Wailers

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Bob Marley and The Wailers live i London 1980. The Summer of '80 Garden Party, Crystal Palace Concert Bowl.

The Wailers är namnet på en rad kända konstellationer av musikartister i Kingston, Jamaica från 1963 och en bit in på 1990-talet. Bob Marley ingick i alla dessa uppsättningar fram till sin död 1981, varefter hans kompband, under namnet The Wailers Band, fortsatte att ge konserter och spela in några album. Gruppen The Wailing Wailersvar på 1960-talet en sånggrupp som behövde musiker för att spela in eller framföra sina låtar. Ingen förutom Peter Tosh (gitarr) kunde spela något instrument särskilt bra. Först i slutet av 1960-talet tog Bob Marley gitarrlektioner medan Bunny Livingston/Wailer koncentrerade sig på percussion. The Wailers har spelat in en mycket stor mängd av låtar och det har släppts många album i med gamla låtar i Bob Marleys namn efter hans död. Många av låtarna är versioner med annan lyrik eller annan musikstil (skalåtar har blivit reggaelåtar), och under åren 1967 - 1972 hos den genialiske musikproducenten Lee "Scratch" Perry spelades över 200 låtar in, även om få släpptes på album vid den tidpunkten.


Innehåll

[redigera] Sånggruppen The Wailers

Vokalistgruppen The Wailing Wailers var verksam cirka 1963 och 1966 under den jamaicanska ska-eran. Gruppen kallade sig även för The Teenagers, The Wailing Rudeboys, The Wailing Wailers,, The Interns (en låt) och slutligen för The Wailers. Medlemmarna i denna sånggrupp var:

De två kvinnor som från 1965 oftast användes som körtjejer när The Wailers spelade in var Bobs blivande hustru Rita Anderson och Marlene Gifford från Soulettes.

De unga tonåringarna – som alla bodde i slummen i Trenchtown – tränades och fick lära sig harmoniteknik och stämmor av musikern och sångaren Joe Higgs hemma i dennes kök. Bob Marley var den enda av ungdomarna som hade fått sin musik inspelad tidigare: fyra singlar hos Leslie Kong. Han var också den som skrev flest låtar och hade vunnit några amatörtävlingar som anordnades av de mobila gathörnsdiskotek som kallades sound systems. Han hade bl.a. framfört sin låt Simmer Down två år innan den spelades in 1963. [1]

En vän till Joe Higgs – Alvin "Seeco" Patterson – hörde ungdomarna och arrangerade en audition hos Clement S. Dodd som hade startat Studio One 1962. The Wailers sjöng en eftermiddag i december 1963 fyra nyskrivna låtar för Clement "Coxsone" Dodd, som hade rykte om sig att direkt kunna avgöra som skulle bli en hit. Dodd såg nöjd ut, men inte alltför belåten ut. Bunny bad då Bob att han skulle sjunga låten Simmerdown som Bob hunnit tröttna på efter att ha sjungit den så ofta. Innan Bob hunnit protestera hade Peter börjat spela på sin akustiska gitarr och gruppen hade börjat köra, så Bob hade inget annat val än att börja sjunga. Han hade knappt hunnit till första refrängen innan en lycklig Dodd hejdade dem och bad dem komma tillbaka tidigt nästa morgon. Simmerdown spelades in nästa dag, och det band som Dodd anlitat var det bästa på Jamaica – The Skatalites. Singeln spelades på Dodds två sound system samma kväll och publiken älskade den. Låten var som alla andra i Jamaica på den tiden inspelad på ett enda band (sångaren och musikerna spelades in samtidigt) och inspelningsstudion kunde vara så dåligt isolerad att man kunde höra en motorcykel köra förbi. "One Love" (1965) var den första "two-track-inspelningen" med The Wailers, med sångarna på det ena bandet och musiken på den andra. Simmerdown låg etta i Jamaica fram till februari 1964. Tonåringarna anställdes av Dodd och fick veckolön mot att de med jämna mellanrum skrev nya låtar och uppträdde. Dodd gav dem även uppgiften att lyssna in sig på etablerade amerikanska grupper och gav dem album med bl.a. Highway QCs och The Drifters som studiematerial.[2]

På baksidan av Studio ones gårdsplan stod en rostig lastbil uppallad på två cementblock. Här brukade The Wailers sitta och komponera, skriva låttexter och öva dag ut och dag in i den obeskrivliga hettan. Låtarna brukade vanligen spelas in sent på kvällarna och ungdomarna sov därför över i ett gårdsrum där de byggt sig provisoriska sängar genom att sätta plankor sågbockar. [3]. Wailers spelade in över hundra låtar för Coxsone mellan december 1963 och augusti 1966. De uppträdde ofta, kortklippta och klädda i glänsande kostymer, och då gjorde de även covers på amerikanska soullåtar, traditionella mentolåtar, gospels, julpsalmer och till och med några Bob Dylan-låtar. [4] De hade i det långa loppet egentligen bara konkurrens av Toots and The Maytals, även om artister som Millie Small, Desmond Dekker och Jimmy Cliff blixtrade till. Stora hitar för Wailers var bl.a. "One Love" (som Marley senare gjorde en världskänd reggaeversion av), "It Hurts To Be Alone", Dancing Shoes Lonesome Feeling, "Hooligan", "Rude Boy", "Ska Jerk", "Jailhouse", "Put It On, och "I'm Still Waiting". [5], [6]

Den 13-årige Junior Braithwaite, som många ansåg hade den bästa rösten,[7], ref>Pierson, L. & Steffens, R. (1991) The Wailers: an Appreciation. Artikel publicerad i CD-boxen Bob Marley & The Wailers One Love: Bob Marley, Peter Tosh, Bunny Wailer at At Studio One.</ref> var ledsångare i låtar som "Habits", "Straight and Narrow Way", "Don't Ever Leave Me", och "It Hurts To Be Alone" lämnade The Wailers redan efter åtta månader för att flytta till USA och där försöka läsa medicin.Beverly Kelso lämnade gruppen under hösten 1965. Bob Marley gifte sig med Rita Anderson i början av 1966 och på festen spelades den nya ska-singeln Put It On om och om igen, en låt som Marley och även Bunny Wailer senare spelade in flera reggaeversioner av. Marley lämnade därefter Jamaica för att arbeta i USA under åtta månader för att få pengar till inspelningsutrustning eller en skivbutik. Peter och Bunny rekryterade Constantine "Dream" Walker och fick under året flera stora hits, bl.a. "Let Him Go", "I'm The Toughest", Who Feels It Knows It "Mellow Mood" och "Dancing Shoes".

Ofta, men inte alltid, var det den som skrivit låten som fick vara ledsångare medan de andra körade bakom. Många av dessa låtar från 1960-talet tog Marley, Tosh och Livingstone/Wailer med sig i sina respektive reggaekarriärer. Listan här under visar vem under åren 1963 - 1969 som skrev respektive låt:

  • Peter Tosh: "Maga Dog", "Amen", "I'm The Thoughest", "No Sympathy", "400 Years", "Stop The Train", "Soon Come", "Brand New Second Hand", "Can't You See", "I Am Going Home", "Tell It On The Mountain", "Rude Boy Ska" (tillsammans med de andra), "Sinner Man" (tillsammans med Livingston), "When The Well Runs Dry" (tillsammans med Livingston), "Give Me A Ticket", "Love", "Soul Captives"
  • Bunny Livingston/Wailer: "Let Him Go", "Love And Affection" (tillsammans med Marley), "Lonesome Feeling" (tillsammans med Marley), "Who Feels IT" (eller "Who Feelt It Know It"), "Dancing Shoes", "Lonesome Track", "Hooligan", "Rude Boy Ska" (tillsammans med de andra), "Let Him Go", "Sinner Man" (tillsammans med Tosh), "Jailhouse", "When The Well Runs Dry" (tillsamans med Tosh), "What Am I Supposed To Do", "Rolling Stone", "Tread Oh", "Mellow Mood"
  • Bob Marley: "Simmer Down", "It Hurts To Be Alone", "Diamond Baby", "Where's The Girl For Me", "I'm Still Waiting", "Rude Boy Ska" (tillsammans med de andra), "The Jerk", "Ska Jerk", "Jerk In Time", "(I'm Gonna) Put It On", "Cry To Me", "Bend Down Low", "Rocking Steady", "Chances Are", "Rock To The Rock", "Touch Me", "Feel Alright", "Thank You Lord,

Att gruppen under en period lade in "rudeboys" i sitt namn hade att göra med den slags "gangsterpopulärkultur" som började framträda i mitten av 1960-talet och som även styrde lyssnarnas preferenser avseende låttitlar och lyrik under ett par år. När rude boys och rude girls från Trenchtown, Jonestown, Denham Town och Rema hörde att Wailers sjöng om dem i låtar som "Rude Boy", "Good Good Rudie", "Rude Boy Ska", "Jailhouse", "Let Him Go" och "I'm The Thoughest" kom de att betrakta gruppen som slummens hjältar. De senaste singlarna efterfrågades i så stor utsträckning att en rad nya skivbutiker öppnades, och Det fanns ett äkta gangsterliv i Kingstons innerstad och antalet vapen och dödsskjutningar ökade markant i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, men musikartisterna gav sig inte in i detta bokstavligt. I stället kunde de agera tuffa rude boys när de uppträdde eller ses med pistolattrapper i händerna på omslagen till sina LP-album – något som många av artisterna ångrade några år senare när rastafaritron, som kraftigt fördömer mord och våld "afrikaner" emellan, spred sig till allt fler reggaeartister. [8] Det var åren 1966 – 1972 som Trenchtown och andra ghetton i Kingston influerades influerades som mest av rude boy-modet och detta tog sig uttryck i låtar som Desmond Dekkers "007 Shanty Town" och Jimmy Cliffs långfilm och låt The Harder They Come.

När Marley kom tillbaka från USA i slutet av 1966 had mycket förändrats. Den 21 april hade Etiopiens kejsare Haile Selassie anlänt till Jamaica för ett statsbesök. Över 50.000 rastafarianer, som såg Selassie som en svart Messias, fanns i de folkmassor som mötte den etiopiske kejsaren på Kingstons flygplats Palisadoes Airport och som kantade gatorna där kortegen passerade. Det var första gången så många rastafarianer samlats på en plats, och många av de yngre jamaicanerna kom att betrakta dessa dittills marginaliserade och hånade "dreads" med respekt. [9] Bland dem som stod längs kortegevägen fanns Bobs hustru Rita, och hon har upprepade gånger berättat att den etiopiske kejsaren såg henne rakt i ögonen när han passerade i den öppna bilen, och att hon såg märken efter spikar i Selassies handflator när han vinkade till folkmassorna. Detta fick henne omedelbart att konvertera från kristendomen till rastafaritron, och snart hade även vänner och bekanta som Marcia Griffiths, Peter Tosh och Bunny Wailer också omvänt sig. [10], [11]

Bob, Peter och Bunny fann snart en rastafarilärare i trumslagaren och rastafariäldsten Mortimo Planno (1929 - 2006).[12] Som nyomvända började medlemmarna i Wailers nu att skriva låtar med rastafaribudskap, vilket Coxsone Dodd av främst ekonomiska skäl vägrade att spela in. Låtar som med budskapet att Haile Selassie var Gud eller sånger som var starkt kritiska mot samhället skulle aldrig tillåtas att spelas i Jamaicansk radio, resonerade Dodd. [13] Gruppen använde räckte det Marley sparat ihop i USA tillsammans med gruppens royalties för att starta det egna skivmärket Wail 'N Soul 'M. Bob Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer hade inget distributionsnät utan cyklade runt i Kingston och lyckades sälja så många som 50.000 exemplar av sina fyra första singlar. För pengarna kunde de öppna en egen skivaffär. [14]. I längden höll dock inte denna affärsidé, och åren fram till 1970 och 1971 tvingades The Wailers att spela in de låtar de blev erbjudna: White Christmas, What's New Pussycat. Gruppmedlemmarna försörjde sig även på att skriva låtar åt andra artister. En av de mer kända var den amerikanske sångaren Johnny Nash, som fick en hit med Marleys sång "Stir It Up", som handlade om sex och inte om religion.[15].


[redigera] Reggaebandet The Wailers

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet studerade trion rastafariideologin, lärde sig spela instrument och inledde ett samarbetade med producenten Lee "Scratch" Perry. Åren hos Perry var gruppmedlemmarna oerhört produktiva. Hos Perry träffade de bröderna Aston "Family Man" Barrett (bas) och Carlton Barrett (trummor), som därefter kom att tillhöra The Wailers. Gruppen lämnade hastigt Perry i samband med en tvist om royalties och ersättningar, och fick 1972 låna en större summa pengar av skivbolaget Island Records ägare Chris Blackwell för att spela in en LP. Tanken var att lansera The Wailers som en svart rockgrupp. Resultatet blev det historiska reggaealbumet Catch a Fire 1973, som följdes upp av albumet Burnin' samma år. På detta album medverkar även Earl "Wire" Lindo (keyboard, orgel, gitarr), och han har stannat i Wailers sedan dess. Låten I Shot The Sheriff från LP:n Burnin' blev en internationell jättehit som följdes av Get Up, Stand Up och The Wailers började sälja många album i framför allt Västeuropa.

Gruppen splittrades 1974 och Tosh, Livinstone och Marley påbörjade varsin solokarriär. McIntosh bytte namn till Peter Tosh och Livingstone blev Bunny Wailer, medan Marley fortsatte som ledarfigur i bandet som döptes om till Bob Marley & The Wailers. För att ersätta Tosh och Livingstone föreslog representanter för Island Records Al Patterson (percussion) och Tyrone Downie (keyboards), vilket Marley, Lindo och bröderna Barrett accepterade. På LP:n Natty Dread (1974) hade även vokalisttrion The I-Threes – Marcia Griffiths, Judy Mowatt och Rita Marley – anslutit sig till The Wailers.

Nästa musiker som kom att ingå i Marleys kompband var amerikanen Al Anderson, och i honom fick gruppen för första gången en gitarrspecialist. Han medverkade på LP-skivorna Natty Dread och Rastaman Vibration (1976), på livealbumen Live! (1975) och Babylon By Bus (1978) och på flertalet av bandets turnéer. Anderson ingick även i Peter Tosh grupp Word, Sound and Power och spelade på Tosh-albumen Legalize It (1976) och Equal Rights (1977). På studioalbumen Exodus (1977) Kaya (1978), Survival (1979), Uprising, 1980 och Confrontation (1983) samt på de livespelningar som gjordes i Europa, Afrika och Asien är det Junior Marvin som är bandets frontgitarrist. [16]

Vid Marleys död 1981 bestod bandet således av Bob Marley (sång, rytmgitarr), Aston Barrett (basgitarr), Carlton Barrett (trummor), Junior Marvin (lead guitar), Tyrone Downie (keyboard) och Al Patterson (percussion) samt av The I-Threes. För några av de djupt religiösa bandmedlemmarna kom det som en chock att någon av dem kunde dö, och Tyrone Downie förlorade balansen fullständigt och fick snart svåra drogproblem. [17] Bandmedlemmarna har fått kämpa för att hitta sin identitet utan Bob Marley, och det första albumet som The Wailers Band släppte hade karaktäristiskt nog namnet I.D. Sedan Marleys död har bandmedlemmarna processat om royalties, rättigheter och ersättningar med både Island Records och Marleys dödsbo och änka Rita Marley. Bandet har fortsatt att spela, men har inte haft några större framgångar. En domstol har fastslagit att upphovsrätten till namnet "The Wailers" tillhör Marleys dödsbo, och bandet har därför kallat sig "The Wailers Band". Trots tvisterna har bandmedlemmarna utan problem kunnat samarbeta med Marleys söner, som alla med något undantag har följt i faderns fotspår. Trummisen Carlton Barrett, som bl.a. har skrivit låtarna "Talkin' Blues" och "War" sköts ihjäl utanför sitt hus den 17 april 1987. Peter Tosh sköts ihjäl av inbrottstjuvar i sitt hem den 11 september samma år.

[redigera] Diskografi

[redigera] Konstellationen Marley-Tosh-Livingstone

För Clement Coxsone Dodd, Studio One 
För Lee "Scratch" Perry, Black Ark 

[redigera] Konstellationen Marley-Tosh-Livingstone-bröderna Aston och Carlton Barrett-Earl Lindo

På skivbolaget Island Records 

[redigera] Bob Marley & The Wailers

På skivbolaget Island Records 

[redigera] The Wailers Band


som kompband 

[redigera] Källor

  1. ^ Pierson, L. & Steffens, R. (1991) The Wailers: an Appreciation. Artikel publicerad i CD-boxen Bob Marley & The Wailers One Love: Bob Marley, Peter Tosh, Bunny Wailer at At Studio One.
  2. ^ ibid
  3. ^ ibid
  4. ^ ibid
  5. ^ ibid
  6. ^ Steffens, R. (1985) Junior BraithWaite Telephone Interviewed.
  7. ^ Geoties.com (1999): Junior Braithwaite Biography
  8. ^ På baksidan av LP:n Rasta Revolution med Bob Marley & The Wailers finns fotografier där Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer rycker fram med pistoler i båda händerna. Albumet är utgivet på Trojan år 1977, men även om avsikten var att tjäna pengar på Marley, som då var på väg att bli en internationell superstjärna, så har fotografierna bevisligen tagits.
  9. ^ Owens, Joseph (1979) Dread: the Rastafarians of Jamaica. London: Heninemann Educational Books.
  10. ^ Detta berättar Rita Marley i dokumentärer som Rebel Music. The Story of Bob Marley. Island & Tuff Gong (2000)
  11. ^ oHennes bok tar också upp händelsen – Marley, Rita & Jones, Hettie (2004) No Woman No Cry: My Life With Bob Marley. Hyperion Books.
  12. ^ The Jamaica Observer: Rastafari icon Martimo Planno passes on. Basil Walers 8 mars 2006.
  13. ^ Partridge, Rob (1992) biografi i häfte som medföljer 4CD-boxen Bob Marley. Songs of Freedom.
  14. ^ Pierson, L. & Steffens, R. (1991) The Wailers: an Appreciation. Artikel publicerad i CD-boxen Bob Marley & The Wailers One Love: Bob Marley, Peter Tosh, Bunny Wailer at At Studio One
  15. ^ Partridge, Rob (1992) biografi i häfte som medföljer 4CD-boxen Bob Marley. Songs of Freedom. Låten fanns emellertid också med på Wailers första LP på Island Records, Catsh A Fire
  16. ^ Larkin, Colin (1998) The Virgin Encyclopedia of Reggae. London: Virgin Books.
  17. ^ Walters, Basil (2004) Tyrone Downie – Former Wailer now producing, kicking drug addiction. The Jamaica Observer, 5 mars 2004
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Wailers"
Personliga verktyg
Skapa en bok