Tom Bell

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tom Bell, Thomas George Bell, född 2 augusti 1933 i Liverpool, Merseyside, död 4 oktober 2006 i Brighton, East Sussex, var en brittisk skådespelare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bell var en mångsidig skådespelare inom film, television och teater. Han tillhörde den unga brittiska teatergeneration som fick epitetet "Angry Young Men" och på 1960-talet förde fram "diskbänksrealismen" i England, både på scen och på film (här räknades Bell tillsammans med skådespelare som Albert Finney, Alan Bates och Tom Courtenay i spetsen).

Han var på 1940- och 50-talet med i uppmärksammade Esme Church teaterkompani där han fick sin "skolning" som skådespelare tillsammans med skådespelare som Billie Whitelaw och Robert Stephens. Teaterdebuten skedde redan 1948. En av sina första riktigt stora framgångar fick han 1960 i Alun Owens pjäs Progress to the Park mot Billie Whitelaw.

Han medverkade sedan under 1960-, 70- och 80-talet återkommande i Armchair Theatre, Play of the Month, ITV Playhouse och Play for Today; brittiska TV-teater-ensembler som alla var pionjärer inom brittiskproducerad TV-teater (för tv-bolagen BBC och ITV), och där Bell framträdde i huvudroller i en rad uppmärksammade iscensättningar: Bl.a Harold Pinters A Night Out (1960), Ibsens Hedda Gabler (1972), Dennis Potters Angels Are So Few (1970) och Stephen Poliakoffs Stronger Than the Sun (1977).

En av hans största teaterframgångar på scen var rollen som Horst i originaluppsättningen av den omtalade pjäsen Bent (Royal National Theatre; 1979) mot Ian McKellen (Max); en pjäs om två homosexuella fångar som inleder en kärleksaffär i nazisternas koncentrationsläger Dachau. Bell gjorde även rollen som James Joyce i succé-uppsättningen av Tom Stoppards Travesties 1974 mot bl.a John Wood och John Hurt (Royal Shakespeare Company; Aldwych Theatre).

Tom Bell filmdebuterade 1958 och var sedan en av Englands hetaste unga skådespelare på 1960-talet med huvudroller i flertalet filmer, bl.a The Kitchen (1960), The L-Shaped Room (1962) och He Who Rides a Tiger (1965). Han jämfördes i unga år med skådespelare som Paul Newman och Jack Palance ifråga om utstrålning och karisma.

Inte sällan spelade han annars karaktärer med mörka och otäcka personlighetsdrag, framför allt senare i karriären. Han gjorde exempelvis rollen som Adolf Eichmann i den Emmy-belönade miniserien Förintelsen (1978), den skrupelfria bekant till familjen som inleder en affär med den kärlekstörstande tonårsflickan Lynda (spelad av Emily Lloyd) i David Lelands film Om du ändå vore här (1987), smågangstern Jack "The Hat" McVitie i Peter Medaks The Krays (1990), samt Jane Tennisons (Helen Mirrens) sexistiske poliskollega Bill Otley i TV-serien I mördarens spår (Prime Suspect); del 1, 3 och 7, 1991–2006. Han gör även starka birollsprestationer i filmerna Julipassionen (1995) och Crime Kingdom (2001).

BAFTA-nominerad för sin insats i I mördarens spår (1992) och för sin roll i tv-serien Out (1979).

Levde sedan flera år tillsammans med kostymören Frances Tempest, med vilken han hade dottern Polly och styvdottern Nellie. Hade sonen Aran Bell (också skådespelare) från ett tidigare äktenskap.

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]