Adolf Eichmann

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Adolf Eichmann
Adolf Eichmann år 1942.
SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann år 1942.
Information
Född 19 mars 1906
Solingen, Rhenprovinsen, Preussen, Tyskland
Död 31 maj 1962 (56 år)
Ramle, Israel
Begravningsplats Kroppen kremerad; askan strödd i Medelhavet, utanför israeliskt territorium.
I tjänst för Flag of the NSDAP (1920–1945).svg Nazityskland
Försvarsgren Flag Schutzstaffel.svg SS
Land Tyskland
Tjänstetid 1933–1945
Grad SS-Obersturmbannführer Collar Rank.svg SS-Obersturmbannführer
Befäl Reichssicherheitshauptamt (RSHA): Byrå IV:B4
Utmärkelser DEU KVK 1 Klasse swords BAR.svg Krigsförtjänstkorset av första klassen med svärd
SS-Ehrenring (Totenkopfring)
Relationer Hustru: Veronica ("Vera") Liebl (1909–1997; giftermål 21 mars 1935)
Barn: Klaus (född 1936), Horst Adolf (född 1940), Dieter Helmut (född 1942), Ricardo Francisco (född 1955)
Adolf Eichmann år 1916.
Eichmanns förfalskade pass.
Adolf Eichmann under rättegången i Jerusalem år 1961.
Nyhetsinslag från rättegången i Israel 1961.

Adolf Otto Eichmann, född 19 mars 1906 i Solingen, död 31 maj 1962 i Ramle, Israel, var en tysk SS-officer. Eichmann, som uppnådde tjänstegraden Obersturmbannführer år 1941, var chef för Amt IV:B4 inom Reichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium. Eichmann var från oktober 1939 i ledningen för Rikscentralen för judisk utvandring som organiserade emigrationen och deportationen av judar.[1]

Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, uppdrog åt Eichmann att organisera och övervaka deportationen av Europas judar till getton och förintelseläger belägna i det av Tyskland ockuperade östra Europa. Eichmann företog flera rundresor i Generalguvernementet, Baltikum och Ryssland för att avsyna hur den nazityska förintelsepolitiken praktiskt förbereddes och genomfördes. Bland annat inspekterade Eichmann uppförandet av förintelselägret i Bełżec, närvarade vid gasning av judar i Chełmno och bevittnade massarkebuseringar i Minsk. I januari 1942 var Eichmann protokollförare vid Wannseekonferensen, där det beslutades om hur Förintelsen i Europa byråkratiskt skulle samordnas och praktiskt implementeras. Eichmann organiserade år 1944 massdeportationen av omkring 440 000 ungerska judar till Auschwitz-Birkenau och andra förintelseläger.

Efter andra världskriget flydde Eichmann till Argentina, där han från mars 1959 arbetade som svetsare och mekaniker för Mercedes-Benz,[2] innan han i maj 1960 greps av Mossad-agenter och fördes till Israel. Han ställdes år 1961 inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten och dömdes till döden. Året därpå avrättades Eichmann genom hängning.

Tidigt liv[redigera | redigera wikitext]

Adolf Eichmann föddes i Solingen år 1906 som son till Adolf Karl Eichmann (1878–1960) och Maria, född Schefferling (död 1916, 32 år gammal). Han hade fyra syskon: Emil, Helmuth, Irmgard och Otto. Fadern skötte bokföringen i ett lokalt elföretag i Solingen. År 1913 flyttade familjen Eichmann till Linz, där fadern hade utsetts till marknadschef för Linz spårvagns- och elektricitetsbolag.[3] I Linz lärde sig Eichmann att spela violin och att fäkta. Han gick med i ungdomsrörelsen Wandervogel, som förespråkade friluftsliv och anordnade läger.[4] År 1921, när Eichmann gick sitt fjärde år på Kaiser-Franz-Josef-Staatsoberrealschule, tog Adolf Karl sin son ur denna skola och placerade honom i en yrkeshögskola för elektroteknik. Sonen gick endast fyra terminer, innan han började arbeta inom ett gruvföretag. Åren 1925–1927 var han försäljare för företaget Oberösterreichische Elektrobau AG inom elektroteknikbranschen och från 1927 till 1933 handelsresande för Vacuum Oil Company, ett dotterbolag till Standard Oil.[5][6]

NSDAP[redigera | redigera wikitext]

Genom en vän introducerades Eichmann i den paramilitära nationalistiska och antisemitiska organisationen Deutsch-Österreichische Frontkämpfer-Vereinigung och gick med i dess ungdomssektion, i vars regi han lärde sig att marschera och skjuta.[7] En av Adolf Karl Eichmanns affärskolleger, advokaten Hugo Kaltenbrunner, kom att bli en nära vän till familjen Eichmann, och sonen Ernst Kaltenbrunner uppmanade Adolf Eichmann att inträda i NSDAP år 1932 efter att en tid ha varit ansluten till det österrikiska systerpartiet DNSAP, Deutsche Nationalsozialistische Arbeiterpartei. Senare samma år blev Eichmann medlem av SS och fick år 1933 anställning inom Allgemeine-SS i Salzburg. Ett halvår efter Adolf Hitlers maktövertagande och utnämning till tysk rikskansler i slutet av januari 1933 flyttade Eichmann tillbaka till Tyskland. En anledning till att Eichmann återvände till Tyskland var att den österrikiske förbundskanslern Engelbert Dollfuss år 1933 hade förbjudit publicering av nazistiska tidningar och i lag förbjudit de paramilitära organisationerna att bära uniform.[8]

I september 1933 tilldelades Eichmann befälet för en liten motoriserad grupp män som vid den tysk-österrikiska gränsen tog hand om österrikiska nazister som hade tvingats i exil. Senare samma år tjänstgjorde han som Scharführer i koncentrationslägret Dachau.[9] År 1934, vid 28 års ålder, blev Eichmanns ansökan till Sicherheitspolizei (SiPo) beviljad; han förflyttades inom kort till Sicherheitsdienst (SD). Inom SD var han knuten till avdelning II:112, som handhade judefrågor och frågor rörande sionistorganisationer. Eichmann studerade hur sionismen var organiserad i Europa och tog lektioner i hebreiska och jiddisch.[9] Han blev med tiden expert på judefrågor. Reinhard Heydrich, chef för SiPo och SD, imponeradas av Eichmanns kunskap och efterforskningar och förordade Eichmanns befordran till den lägsta officersgraden, Untersturmführer.[10] I slutet av år 1937 företog Eichmann med sin överordnade Herbert Hagen en inspektionsresa till Brittiska Palestinamandatet för att sondera möjligheterna för en judisk massutvandring från Tyskland till Palestina. De reste under täckmantel; Eichmann som journalist och Hagen som student.[11] De båda SD-männen anlände sjövägen till Haifa, men fick endast gå iland i 24 timmar och reste vidare till Alexandria och sedan till Kairo. I Kairo hade Eichmann och Hagen ett möte med Franz Reichert, korrespondent för Deutsches Nachrichtenbüro, och Feivel Polkes, en palestinsk jude, som var en av Reicherts informatörer. Polkes föreslog, att Tyskland skulle låta 50 000 judar om året emigrera till Palestina.[12] Eichmann och Hagen förkastade dock detta förslag med hänvisning till emigrationens enorma kostnader och att upprättandet av en oberoende judisk stat i Palestina på intet sätt låg i Tysklands intresse.[13]

Eichmann blev i december 1939 chef för RSHA:s avdelning IV:D4, som år 1942 bytte namn till IV:B4[14], en avdelning som bland annat handhade deportationer av judar.

Deportation av judar[redigera | redigera wikitext]

År 1940 började det tyska utrikesdepartementet och RSHA att på allvar överväga den så kallade Madagaskarplanen, vilken innebar att cirka 4 000 000 judar från Europa skulle deporteras till den franska kolonin Madagaskar, som lydde under Vichyfrankrike.[15] Frankrike skulle genom ett avtal överlåta ön till Tyskland, och Eichmann beräknade att alla judar i Tyskland, Österrike och Generalguvernementet våren 1941 skulle vara transporterade till Madagaskar. Adolf Hitler hade tänkt att kriget skulle kunna vinnas tämligen snabbt, men Tysklands invasion av Storbritannien, Operation Seelöwe, måste uppskjutas på obestämd tid, då Luftwaffe inte lyckats med att slå ut Royal Air Force. Möjligheten att under brinnande krig införskaffa fartyg som kunde föra judarna till Madagaskar var obefintlig. Madagaskarplanen övergavs helt och hållet i december 1941, och Reichsführer-SS Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich, chef för RSHA, inställde sig nu på den slutgiltiga lösningen, vilken innebar judarnas fysiska utrotning.

Hermann Göring gav den 31 juli 1941 Heydrich order att vidta alla nödvändiga förberedelser beträffande organisatoriska, praktiska och ekonomiska aspekter vad gällde en allomfattande lösning av den judiska frågan inom den tyska inflytandesfären i Europa.[16] Heydrich gav Eichmann fullmakt att genomföra Görings direktiv. I och med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, Operation Barbarossa, i juni 1941 hade Eichmanns avdelning IV:B4 inom RSHA utökats och erhållit status som statligt departement.[17] Avdelning IV:B4 fick ansvaret för den judiska frågan i alla länder som hade ockuperats av Nazityskland; Eichmanns makt ökade således från mitten av 1941. En av Eichmanns första uppgifter var att inrätta ett getto i Theresienstadt, från vilket de tjeckiska judarna senare skulle deporteras till Auschwitz. Theresienstadt öppnades i november 1941. Eichmann sände en av sina medarbetare, Dieter Wisliceny, till Slovakien för att organisera deportationen av landets judar. I Slovakien var en fascistisk milis, Hlinkagardet, uppkallad efter Andrej Hlinka, verksam. Situationen för Slovakiens judar blev alltmer allvarlig efter det att den självständiga slovakiska republiken hade utropats år 1939. Hlinkagardet började att trakassera och förfölja judar och år 1941 tvingades Slovakiens judar att bära judestjärnan.[18]

Wannseekonferensen[redigera | redigera wikitext]

Heydrich hade ursprungligen kallat till en konferens i Wannsee i Berlin den 9 december 1941, men den fick senareläggas på grund av den japanska flottans attack mot Pearl Harbor och USA:s inträde i kriget.[19] Konferensen hölls istället den 20 januari 1942. Eichmann, som representerade Gestapo, var protokollförare.

Förintelsen[redigera | redigera wikitext]

Eichmann kom att spela en central roll i "den slutgiltiga lösningen". Han var ansvarig för deportationerna av miljontals judar från Europas alla hörn till förintelseläger som till exempel Auschwitz, Treblinka och Chełmno. Han besökte dessa läger ett flertal gånger. Eichmann beskriver besöket i Chełmno hösten 1942:

Jag körde efter lastbilen med en av soldaterna som kände till vägen, och där [skog nära Chelmno i Polen] såg jag de mest skrämmande saker jag sett i hela mitt liv. Bilen körde fram till ett ganska långt dike, dörrarna öppnades och kroppar kastades ut, som om de var levande – så böjliga var de. Man bara slängde ner dem. Jag såg, jag kan fortfarande se framför mig hur en civilist drog ut tänder med en tång, och då åkte jag hem. Jag satte mig i bilen och åkte därifrån och sa ingenting mer.
— Förhör med Adolf Eichmann, Camp Iyar, Israel, den 30 maj 1960.[20]

Förintelsen i Ungern[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Förintelsen i Ungern

Då Ungern hotade att lämna axelmakterna och sluta en separatfred, valde Adolf Hitler att besätta landet. Efter Tysklands inmarsch i Ungern den 19 mars 1944 organiserade Eichmann från den 15 maj till den 8 juli deportationen av omkring 440 000[5] ungerska judar till Auschwitz-Birkenau. Av dessa mördades 90 procent i gaskamrarna, medan de övriga utnyttjades som slavarbetare.[21] Detta skedde i samarbete med de uttalat antisemitiska politikerna László Baky och László Endre, statssekreterare under inrikesminister Andor Jaross. Den 6 juli 1944 aviserade den ungerske riksföreståndaren Miklós Horthy att han ämnade avbryta deportationerna av judar. Horthy krävde att all SS- och Gestapo-personal skulle lämna Ungern och att den protyske premiärministern Döme Sztójay skulle avgå. Hitler uttryckte sitt höga missnöje och skickade ytterligare två pansarenheter till Budapest. Eichmann fortsatte likväl med sina deportationsplaner och sände 1 700 judar från ett läger utanför Budapest till Auschwitz. Horthy fick emellertid av Budapests juderåd kännedom om detta och stoppade tåget vid gränsen och judarna transporterades tillbaka. Eichmann lät då hålla samtliga medlemmar av juderådet som gisslan i sitt högkvarter, medan de 1 700 judarna kördes i lastbilar till Rákoscsaba, där de per tåg transporterades tillbaka till den österrikiska gränsen och vidare till Auschwitz.[22]

Den 18 oktober 1944 krävde Eichmann, med tyska utrikesministeriets goda minne, att den nyutnämnde premiärministern, pilkorsledaren Ferenc Szálasi, skulle sända 50 000 judar från Budapest till tvångsarbete i Tredje riket. Szálasi var initialt motvillig att efterkomma dessa krav, då han ansåg att den ungerska regeringen behövde dessa judar som arbetskraft, men han pressades att ge med sig. Då Eichmann inte kunde uppbåda tågtransporter för dessa människor, tvingades de gå till Hegyeshalom vid gränsen mot Österrike. I november upprättade tyskarna och pilkorsarna Budapests getto för de judar som fanns kvar i staden.

Flykt[redigera | redigera wikitext]

Eichmann flydde från Budapest i slutet av december 1944, då Röda armén stod i begrepp att inta staden. Han fick senare kännedom om att chefen för Reichssicherheitshauptamt, Ernst Kaltenbrunner, befann sig i Altaussee i Österrike och bestämde sig för att söka upp honom. Kaltenbrunner var själv ointresserad av att strida, men han uppmanade Eichmann att bilda en partisanstyrka. I trakten kring Altaussee rekryterade Eichmann officerare och manskap ur Sicherheitsdienst och Sicherheitspolizei och tillsammans vandrade de till Rettenbach-Alm där de installerade sig i några bergshyddor. Inom kort nåddes de dock av en order från Himmler: De fick inte beskjuta amerikanska eller brittiska trupper.[23]

Eichmann beslutade då att upplösa sin styrka och han och hans adjutant, Obersturmführer Rudolf Jänisch, begav sig till fots mot Tyskland. De gjorde sig av med sina identitetshandlingar och SS-uniformer och Eichmann satte på sig en Luftwaffe-uniform och kallade sig Obergefreiter Bart. I närheten av Ulm greps de av amerikanska trupper och fördes till ett krigsfångeläger i Weiden in der Oberpfalz. Eichmann insåg, att det var fruktlöst att neka till att ha tillhört SS, då alla medlemmar hade sin blodgrupp tatuerad på vänster arm. Han ändrade identitet från Obergefreiter Bart till Oberscharführer Bart, men då han såg att officerare slapp tvångsarbete blev han istället Untersturmführer, den lägsta officersgraden. Han valde även ett annat namn, Otto Eckmann, ett efternamn som liknade hans riktiga, ifall någon bekant skulle känna igen honom och ropa "Eichmann". Eichmann var internerad i Weiden från maj till augusti 1945, då han överflyttades till ett större läger, beläget i Oberdachstetten. I november 1945 inleddes Nürnbergprocessen mot de främsta nazistiska krigsförbrytarna och Eichmann anade att ett avslöjande kunde vara nära. I början av januari 1946 vittnade Dieter Wisliceny inför domstolen och gav den information om Eichmann. När Eichmann fick veta om Wislicenys vittnesmål, tog han kontakt med de högre SS-officerarna i lägret, avslöjade sin rätta identitet och bad dem att hjälpa honom att fly. Den 5 februari 1946 rymde Eichmann ur lägret i Oberdachstetten och begav sig söderut till Prien.[24]

Eichmann anlände år 1950 till Argentina med ett falskt pass utfärdat av Internationella Rödakorskommittén i Genève; han hade antagit det falska namnet "Ricardo Klement".[25]

Gripande och förhör[redigera | redigera wikitext]

År 1948 utropades staten Israel och följande år bildades underrättelsetjänsten Mossad. En av Mossads huvudsakliga uppgifter var att spåra och gripa misstänkta krigsförbrytare.[26] Under 1950-talet ägnade sig en rad personer åt att spåra Eichmann och andra nazister. Simon Wiesenthal fick under 1950-talets andra hälft reda på att Eichmann var i livet och bodde i en av Buenos Aires förorter, San Fernando. Informationen kom från en av Wiesenthals bekanta, som hade visat Wiesenthal ett brev från en kollega, som nu bodde i Argentina. Kollegan hade bland annat skrivit att han hade sett "det där eländiga svinet Eichmann".[27] Även Lothar Hermann, en tysk-judisk advokat, bidrog till att Eichmann avslöjades. Hermann hade flytt från koncentrationslägret Dachau, där Eichmann hade tjänstgjort i början av år 1934.[28] Lothar Hermanns dotter Sylvia började år 1956 umgås med Eichmanns äldste son Klaus. Denne hade vid flera tillfällen skrutit för Sylvia om sin faders nazistiska förflutna. När Lothar Hermann fick kännedom om detta kontaktade han Fritz Bauer, riksåklagare i Hessen,[29] som i sin tur vidarebefordrade upplysningarna till Mossad. Sylvia Hermann fick i uppdrag att besöka Eichmanns bostad på Chacabucogatan i norra delen av Buenos Aires och när hon knackade på dörren möttes hon av Adolf Eichmann, som påstod sig vara Klaus farbror. Inom kort dök Klaus upp och kallade Eichmann för "far".[30]

Efter ytterligare spaningsarbeten fastslog företrädare för Mossad att mannen som bodde på Chacabucogatan var den eftersökte Eichmann. Israels regering tillät att Mossad genom en hemlig operation skulle gripa Eichmann och föra honom till Israel. När man anlände till den utpekade bostaden på Chacabucogatan var huset emellertid tomt; det visade sig att Eichmann och hans familj hade flyttat till Garibaldigatan, belägen i närheten. Mossad inledde noggranna spaningsarbeten och den 11 maj 1960 kidnappade fyra agenter Eichmann när han steg av bussen i närheten av bostaden.[31] Eichmann fördes till ett så kallat säkert hus, i vilket Mossad hade byggt en cell för honom. Den tillfångatagne Eichmann fördes den 20 maj på ett El Al-plan från Argentina till Israel. Planet mellanlandade i Dakar och tidigt på morgonen den 22 maj anlände Eichmann till Israel. Eichmann fördes till "Camp Iyar", kodnamnet för en polisstation i norra Israel som hade iordningställts för att hysa honom i avvaktan på rättegång.[32] Den 23 maj tillkännagav Israels premiärminister David Ben-Gurion officiellt i Knesset att Eichmann hade gripits och förts till Israel.[33]

Förhören med Eichmann leddes av poliskapten Avner Less och inleddes den 29 maj 1960. Less beskrev sitt första möte med Eichmann: Han var inte någon "djävul med klumpfot och horn", utan en helt vanlig människa. Enligt Less var Eichmann initialt ett "nervknippe".[34] Under förhören, som varade i åtta månader, försvarade sig Eichmann med att han varit bunden vid sin ed till Adolf Hitler och därmed varit tvungen att lyda order. Eichmann sökte även framställa sig själv som en obetydlig kugge i det byråkratiska maskineriet.[35] Enligt Less var Eichmann helt känslolös och saknade minsta känsla av ånger.[36] Eichmann angav, att tjänstenit och karriärism, inte i första hand antisemitism, hade föranlett hans gärningar under andra världskriget. Eichmann sade sig vara mycket besviken över att han endast uppnått tjänstegraden Obersturmbannführer (motsvarande överstelöjtnant), men förklarade att hans formella position som sektionschef inom Reichssicherheitshauptamt inte medgav ytterligare befordran.[37]

Rättegång och dom[redigera | redigera wikitext]

Domarna vid rättegången: Benjamin Halevi, Moshe Landau (huvuddomare) och Yitzhak Raveh.

Rättegången mot Eichmann inleddes den 11 april 1961 och varade till den 15 december samma år. Anklagelseakten bestod av femton åtalspunkter, vilka delades upp i 1) brott mot det judiska folket, 2) brott mot mänskligheten, 3) krigsförbrytelser och 4) medlemskap i en brottslig organisation. Eichmann anklagades för att aktivt ha deltagit i "den slutgiltiga lösningen av judefrågan", det vill säga judarnas fysiska förintelse.[38] Anklagelseakten gjorde gällande att Eichmann hade sett till att Zyklon B levererades till Auschwitz. Eichmann anklagades för att ha organiserat fördrivning, deportation och mord på judar. Eichmann skall även ha tagit aktiv del i att judar fördes till nyinrättade getton i öst, bland annat i Generalguvernementet.[38] Anklagelserna innehöll även förintandet av omkring en halv miljon ungerska judar, slavarbete, massteriliseringar och misshandel. Allt detta hade Eichmann genomfört i syfte att förinta det judiska folket.[38]

Eichmanns tyske försvarsadvokat, Robert Servatius, hävdade att hans klients brott huvudsakligen bestod i lydnad inför sina överordnade. Ansvaret hade legat hos de politiska ledarna. Servatius menade, att Eichmann inte ensam kunde ställas till svars för de förbrytelser som Tredje riket hade begått. Eichmann uppgav inför domstolen, att han endast hade utfört order och varit helt bunden vid den ed han hade avlagt till Führern. Eichmann beskrev sin sinnesstämning beträffande Wannseekonferensens resultat:

Jag kände något av Pilatus' tillfredsställelse, därför att jag kände mig helt fri från synd. Tysklands ledare vid den tiden hade yttrat sig vid Wannseekonferensen. "Påvarna" hade gett sina order, det var min sak att lyda, och det var vad jag hade i minnet de kommande åren.
— Adolf Eichmann, den 26 juni 1961.[39][40]

Eichmann försäkrade inför rätten: ”Jag är inte det odjur jag utmålats som. Jag är ett offer för en felaktig bedömning.”[41] Den tysk-judiska författaren Hannah Arendt, som var närvarande vid rättegången, framställde Eichmann som tämligen intetsägande, "skrämmande normal" samt likgiltig inför de brott han beskylldes för.[42] Den brittiske historikern David Cesarani hävdar dock, att detta var en del i försvarets strategi. Han menar, att Eichmann medvetet undvek att ådagalägga sitt våldsamma temperament och att han entusiastiskt hade utfört sitt arbete under andra världskriget.[43] Som organisatör av förintelsen i Ungern drevs Eichmann av en fanatisk strävan att helt och hållet utplåna de ungerska judarna. Under rättegången maskerade han denna fanatism och sökte framställa sig som en slätstruken byråkrat.[44]

Den brittiske historikern Guy Walters avfärdar åsikten att Eichmann skulle ha varit den oförarglige gestalt som uppträdde inför rätten. Walters hänvisar till en formulering i det edliga vittnesmål som avgavs av Dieter Wisliceny, en av Eichmanns medhjälpare, inför Den internationella militärtribunalen i Nürnberg i januari 1946. Wisliceny hade i februari 1945 träffat Eichmann och denne skall då ha sagt: ”Jag kommer att skratta när jag väl hamnar i graven på grund av känslan att jag har dödat fem miljoner judar. Det skänker mig djup tillfredsställelse och glädje.”[45]

Eichmann befanns i december 1961 skyldig till folkmord och brott mot mänskligheten och dömdes den 15 december 1961 till döden genom hängning. Servatius lämnade inom kort in ett överklagande å sin klients vägnar. Servatius ifrågasatte domstolens opartiskhet och förnekade att den hade behörighet att döma i fallet Eichmann.[46] I april och maj 1962 samtalade Eichmann regelbundet med den kanadensiske protestantiske prästen William Hull. Enligt Hull avslöjade Eichmann en påtaglig avsky för sig själv; han ansåg sig inte vara värd att någon skulle vilja frälsa honom. Eichmann hemföll åt fatalism då han ansåg sig vara maktlös och utlämnad åt krafter han inte förmådde påverka själv.[47]

Den 29 maj 1962 tillkännagav appellationsdomstolen sitt utslag. Den avvisade Servatius juridiska argument och fastställde dödsdomen. Servatius lämnade omgående in en nådesansökan till Yitzhak Ben-Zvi, Israels president. På kvällen den 31 maj 1962 underrättades Eichmann om att hans ansökan hade avslagits och att dödsstraffet skulle gå i verkställighet vid midnatt. Eichmanns sista ord vid galgen var:

Länge leve Tyskland, länge leve Argentina, länge leve Österrike. Detta är de tre länder jag har haft mest kontakt med, och som jag inte kommer att glömma. Jag hälsar min hustru, min familj och mina vänner. Jag är redo. Vi kommer snart att mötas igen, det är alla människors öde. Jag dör i tron på Gud.[48]

Avrättningen ombesörjdes av den 23-årige Shalom Nagar. Tidigt på morgonen den 1 juni kremerades Eichmanns kropp och askan spreds därefter i internationellt vatten i Medelhavet. Eichmann är en av två personer i staten Israels historia vars dödsstraff har verkställts (den andre är Meir Tobianski).[49]

Befordringar inom SS[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cesarani 2005, s. 92
  2. ^ Cesarani 2005, s. 259
  3. ^ Cesarani 2005, s. 29
  4. ^ Cesarani 2005, s. 31
  5. ^ [a b] Klee 2007, s. 129f
  6. ^ Cesarani 2005, s. 32
  7. ^ Cesarani 2005, s. 39
  8. ^ Cesarani 2005, s. 46
  9. ^ [a b] Butler 2007, s. 66
  10. ^ Butler 2007, s. 67
  11. ^ Cesarani 2005, s. 69
  12. ^ Cesarani 2005, s. 70
  13. ^ Cesarani 2005, s. 71
  14. ^ Inom RSHA stod "IV" för Gestapo, "B" för Efterforskning och bekämpning av rikets fiender och "4" för Judeangelägenheter och deportationsfrågor. Avdelning IV:B4 kallas emellanåt "Eichmannreferat".
  15. ^ Butler 2007, s. 87
  16. ^ Browning & Matthäus 2004, s. 315
  17. ^ Butler 2007, s. 89
  18. ^ Butler 2007, s. 90
  19. ^ Fritzsche 2008, s. 207
  20. ^ Cesarani 2005, s. 113 "Ich fuhr dann dem Wagen nach, sicher mit einem der Leute dort, die den Weg gewusst haben, und da sah ich das Entsetzlichste, was ich in meinem Leben bis dahin gesehen hatte. Der fuhr an eine längliche Grube, die Türen wurden aufgemacht, und heraus wurden Leichen geworfen, als ob sie noch lebten, so geschmeidig waren die Glieder. Wurden reingeworfen, ich sehe da noch, wie ein Zivilist mit einer Zange Zähne rauszieht, und dann bin ich abgehauen. Bin in den Wagen und bin weg und habe nichts mehr gesprochen."
  21. ^ Burleigh 2000, s. 773
  22. ^ Burleigh 2000, s. 773–774
  23. ^ Cesarani 2005, s. 238
  24. ^ Cesarani 2005, s. 242ff
  25. ^ ”Argentina uncovers Eichmann pass” (på engelska). BBC News. 29 maj 2007. Arkiverad från originalet den 24 november 2011. http://www.webcitation.org/63RZV2tCO. Läst 24 november 2011. 
  26. ^ ”Mossad files on hunt for Nazi criminals must be opened” (på engelska). Haaretz. 1 maj 2011. Arkiverad från originalet den 24 november 2011. http://www.webcitation.org/63RZc6XsX. Läst 24 november 2011. 
  27. ^ Cole 2000, s. 52f
  28. ^ Lipstadt 2011, s. 11
  29. ^ Cesarani 2005, s. 265
  30. ^ Lipstadt 2011, s. 12
  31. ^ Cesarani 2005, s. 274–275
  32. ^ Cesarani 2005, s. 281–282
  33. ^ Cesarani 2005, s. 282
  34. ^ Lang 1983, s. 282
  35. ^ Lang 1983, s. 283
  36. ^ Lang 1983, s. 285
  37. ^ Lang 1983, s. 279
  38. ^ [a b c] Cesarani 2005, s. 301
  39. ^ ”The Trial of Adolf Eichmann: Session 79” (på engelska). The Nizkor Project. Arkiverad från originalet den 26 juli 2012. http://www.webcitation.org/69SEHmThm. Läst 26 juli 2012. 
  40. ^ Cesarani 2005, s. 330 "In dem Augenblick hatte ich eine Art Pilatus'sche Zufriedenheit in mir verspürt, denn ich fühlte mich bar jeder Schuld. Hier auf der Wannsee-Konferenz sprachen nun die Prominenz des damaligen Reiches, es befallen die Päpste. Ich hatte zu gehorchen, und daran dachte ich in all den kommenden Jahren.
  41. ^ Cesarani 2005, s. 373
  42. ^ Arendt 1996, s. 262
  43. ^ Cesarani 2005, s. 307
  44. ^ Agrell 2005, s. 162
  45. ^ Walters 2010, s. 81
  46. ^ Cesarani 2005, s. 374
  47. ^ Cesarani 2005, s. 377
  48. ^ Cesarani 2005, s. 382–383 "Es lebe Deutschland, es lebe Argentinien, es lebe Österreich. Dies sind die Länder mit denen mich am meisten verbindet und die ich nie vergessen will. Ich grüße meine Frau, meine Familie und meine Freunde. Ich bin soweit. Wir werden uns bald wiedersehen, das ist das Schicksal der Menschheit. Ich sterbe im Glauben an Gott."
  49. ^ Cesarani 2005, s. 381–384
  50. ^ I och med "de långa knivarnas natt" år 1934 reviderades SS:s tjänstegradssystem och gavs nya titlar. Eichmanns egentliga tjänstegrad ändrades inte, endast benämningen.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Agrell, Wilhelm (2005). Skuggor runt Wallenberg: uppdrag i Ungern 1943–1945. Lund: Historiska Media. ISBN 91-85377-59-7 
  • Arendt, Hannah (1996). Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem. Göteborg: Daidalos. ISBN 91-7173-052-4 
  • Braham, Randolph L. (2000) (på engelska). The Politics of Genocide: the Holocaust in Hungary. Detroit, Michigan: Wayne State University Press. ISBN 0-8143-2690-0 
  • Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0 
  • Burleigh, Michael (2000) (på engelska). The Third Reich: A New History. London: Macmillan. ISBN 0-333-64487-5 
  • Butler, Rupert (2007). Gestapo: Hitlers hemliga polis 1933–1945. Hallstavik: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. ISBN 978-91-85789-06-1 
  • Cesarani, David (2005). Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-20118-1 
  • Cole, Tim (2000) (på engelska). Selling the Holocaust: from Auschwitz to Schindler: How History is Bought, Packaged, and Sold. London: Routledge. ISBN 0-415-92813-3 
  • Friedman, Tuvia (1961). Jagad: hur en av världskrigets största krigsförbrytare fångades. Stockholm: Tiden 
  • Fritzsche, Peter (2008) (på engelska). Life and Death in the Third Reich (1). Cambridge, Massachusetts: Belknap Press of Harvard University Press. ISBN 978-0-674-02793-0 
  • Harel, Isser (1976). Huset vid Garibaldigatan (2). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-753262-0 
  • Hull, William L. (1965). Mannen i dödscellen: fjorton samtal om Gud med Adolf Eichmann. Helsingfors: Församlingsförbundet 
  • Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2. Aufl.). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8 
  • Lang, Jochen von (1983). Förhören med Eichmann: utskrifter från den israeliska polisens bandupptagningar. Stockholm: Tiden. ISBN 91-550-2846-0 
  • Lipstadt, Deborah E. (2011) (på engelska). The Eichmann Trial. New York: Nextbook/Schocken. ISBN 0-8052-4260-0 
  • Walters, Guy (2010). Jakten på ondskan: de nazistiska krigsförbrytarnas försök att undkomma rättvisan. Stockholm: Forum. Libris 11809398. ISBN 978-91-37-13222-8 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Stangneth, Bettina (2014) (på engelska). Eichmann before Jerusalem: The Unexamined Life of a Mass Murderer. New York: Knopf. ISBN 978-0-307-95967-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]