Adolf Eichmann

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Adolf Eichmann
WP Adolf Eichmann 1942.jpg
SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann, 1942.
Information
Född 19 mars 1906
Solingen, Westfalen, Tyskland
Död 31 maj 1962 (56 år)
Ramle, Israel
Begravningsplats Kroppen kremerad; askan strödd i Medelhavet.
I tjänst för Flag of the NSDAP (1920–1945).svg Nazityskland
Försvarsgren Flag Schutzstaffel.svg SS
Tjänstetid 1933–1945
Grad SS-Obersturmbannführer Collar Rank.svg SS-Obersturmbannführer
Befäl Reichssicherheitshauptamt (RSHA – Amt IV B4.
Utmärkelser DEU KVK 1 Klasse swords BAR.svg Krigsförtjänstkorset av första klassen med svärd
SS-Ehrenring (Totenkopfring)
Relationer Hustru: Veronica ("Vera") Liebl (giftermål 21 mars 1935)
Barn: Klaus (född 1936), Horst Adolf (född 1940), Dieter Helmut (född 1942), Ricardo Francisco (född 1955)
Adolf Eichmann, år 1916.
Eichmanns förfalskade pass.
Eichmann trial news story.ogg
Nyhetsinslag från rättegången i Israel 1961.

Adolf Otto Eichmann, född 19 mars 1906 i Solingen, Westfalen, Tyskland, död 31 maj 1962 i Ramle, Israel, var en tysk SS-officer. Eichmann, som uppnådde tjänstegraden SS-Obersturmbannführer (motsvarande överstelöjtnant i armén) 1941, var chef för Amt IV B4 inom Nazitysklands Reichssicherheitshauptamt. Eichmann var från oktober 1939 i ledningen för Rikscentralen för judisk utvandring (tyska: Reichszentrale für jüdische Auswanderung) som organiserade emigrationen och deportationen av judar.[1]

Eichmann företog flera rundresor i Generalguvernementet, Baltikum och Ryssland för att avsyna hur den nazityska förintelsepolitiken praktiskt förbereddes och genomfördes. Bland annat inspekterade Eichmann uppförandet av förintelselägret i Bełżec, närvarade vid gasning av judar i förintelselägret i Chełmno och bevittnade massarkebuseringar i Minsk. I januari 1942 var Eichmann protokollförare vid Wannseekonferensen, där det beslutades om hur Förintelsen i Europa skulle samordnas och praktiskt implementeras. Eichmann organiserade 1944 massdeportationen av omkring 440 000 ungerska judar till Auschwitz-Birkenau och andra förintelseläger.

Efter andra världskriget flydde Eichmann till Argentina, där han från mars 1959 arbetade som svetsare och mekaniker för Mercedes-Benz,[2] innan han i maj 1960 greps av Mossad-agenter och fördes till Israel. Han ställdes 1961 inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten och dömdes till döden. Året därpå avrättades Eichmann genom hängning.

Innehåll

[redigera] Biografi

Adolf Eichmann föddes 1906 i Solingen, Tyskland som son till Adolf Karl Eichmann (1878–1960) och Maria, född Schefferling (död 1916, 32 år gammal). Han hade fyra syskon, Emil, Helmuth, Irmgard och Otto. Fadern skötte bokföringen i ett lokalt elföretag i Solingen. 1913 flyttade familjen Eichmann till Linz, där fadern hade utsetts till marknadschef för Linz spårvagns- och elektricitetsbolag.[3] I Linz lärde sig Eichmann att spela violin och att fäkta. Han gick med i ungdomsrörelsen Wandervogel, som förespråkade friluftsliv och anordnade läger.[4] År 1921, när Eichmann gick sitt fjärde år på Kaiser-Franz-Josef-Staatsoberrealschule, tog Adolf Karl sin son ur denna skola och placerade honom i en yrkeshögskola för elektroteknik. Sonen gick endast fyra terminer, innan han började arbeta som affärsman i elektroteknikbranschen.[5]

Genom en vän introducerades Eichmann i den paramilitära nationalistiska och antisemitiska organisationen Deutsch-Österreichische Frontkämpfer-Vereinigung och gick med i dess ungdomssektion, i vars regi han lärde sig att marschera och skjuta.[6] En av Adolf Karl Eichmanns affärskolleger, advokaten Hugo Kaltenbrunner, kom att bli en nära vän till familjen Eichmann, och sonen Ernst Kaltenbrunner uppmanade Adolf Eichmann att inträda i NSDAP år 1932 efter att en tid ha varit ansluten till det österrikiska systerpartiet DNSAP, Deutsche Nationalsozialistische Arbeiterpartei. Senare samma år blev Eichmann medlem av SS och fick 1933 anställning inom Allgemeine-SS i Salzburg. Ett halvår efter Adolf Hitlers maktövertagande och utnämning till tysk rikskansler i slutet av januari 1933 flyttade Eichmann tillbaka till Tyskland. En anledning till att Eichmann återvände till Tyskland var, att den österrikiske förbundskanslern Engelbert Dollfuß 1933 hade förbjudit publicering av nazistiska tidningar och i lag förbjudit de paramilitära organisationerna att bära uniform.[7]

I september 1933 tilldelades Eichmann befälet för en liten motoriserad grupp män som vid den tysk-österrikiska gränsen tog hand om österrikiska nazister som hade tvingats i exil. Senare samma år tjänstgjorde han som SS-Scharführer i koncentrationslägret Dachau.[8] År 1934, vid 28 års ålder, blev Eichmanns ansökan om att gå med i Sicherheitspolizei (SiPo) beviljad; han förflyttades inom kort till Sicherheitsdienst (SD). Inom SD var han knuten till avdelning II:112, som handhade judefrågor och frågor rörande sionistorganisationer. Eichmann studerade hur sionismen var organiserad i Europa och tog lektioner i hebreiska och jiddisch.[8] Han blev med tiden expert på judefrågor. Reinhard Heydrich, chef för SiPo och SD, blev imponerad av Eichmanns kunskap och efterforskningar och förordade Eichmanns befordran till officersgraden SS-Untersturmführer.[9]

Eichmann blev i december 1939 chef för RSHA:s avdelning IV D4, som 1942 bytte namn till IV B4[10], en avdelning som bland annat handhade deportationer av judar.

[redigera] Deportation av judar

År 1940 började det tyska utrikesdepartementet och RSHA att på allvar överväga den så kallade Madagaskarplanen, vilken innebar att cirka 4 000 000 judar från Europa skulle deporteras till den franska kolonin Madagaskar, som lydde under Vichyfrankrike.[11] Frankrike skulle genom ett avtal överlåta ön till Tyskland, och Eichmann beräknade att alla judar i Tyskland, Österrike och Generalguvernementet våren 1941 skulle vara transporterade till Madagaskar. Adolf Hitler hade tänkt att kriget skulle kunna vinnas tämligen snabbt, men Tysklands invasion av Storbritannien, Operation Seelöwe, hade måst uppskjutas på obestämd tid, då Luftwaffe inte lyckats med att slå ut Royal Air Force. Möjligheten att under brinnande krig införskaffa fartyg som kunde föra judarna till Madagaskar var obefintlig. Madagaskarplanen övergavs helt och hållet i december 1941, och Reichsführer-SS Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich, chef för RSHA, inställde sig nu på den slutgiltiga lösningen, vilken innebar judarnas fysiska utrotning.

Hermann Göring gav den 31 juli 1941 Heydrich order att vidta alla nödvändiga förberedelser beträffande organisatoriska, praktiska och ekonomiska aspekter vad gällde en allomfattande lösning av den judiska frågan inom den tyska inflytandesfären i Europa.[12] Heydrich gav Eichmann fullmakt att genomföra Görings direktiv. I och med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, Operation Barbarossa, i slutet av juni 1941 hade Eichmanns avdelning IV B4 inom RSHA utökats och erhållit status som statligt departement.[13] Avdelning IV B4 fick ansvaret för den judiska frågan i alla länder som hade ockuperats av Nazityskland; Eichmanns makt ökade således från mitten av 1941. En av Eichmanns första uppgifter var att inrätta ett getto i Theresienstadt, från vilket de tjeckiska judarna senare skulle deporteras till Auschwitz. Theresienstadt öppnades i november 1941. Eichmann sände en av sina medarbetare, Dieter Wisliceny, till Slovakien för att organisera deportationen av landets judar. I Slovakien var en fascistisk milis, Hlinkagardet, uppkallad efter Andrej Hlinka, verksam. Situationen för Slovakiens judar blev alltmer allvarlig efter det att den självständiga slovakiska republiken hade utropats 1939. Hlinkagardet började att trakassera och förfölja judar, och 1941 tvingades Slovakiens judar att bära judestjärnan.[14]

[redigera] Wannseekonferensen

Heydrich hade ursprungligen kallat till en konferens i Wannsee i Berlin den 9 december 1941, men den fick senareläggas på grund av den japanska flottans attack mot Pearl Harbor och USA:s inträde i kriget.[15] Konferensen hölls istället den 20 januari 1942. Eichmann, som representerade Gestapo, var protokollförare.

[redigera] Förintelsen

Eichmann kom att spela en central roll i den slutgiltiga lösningen. Han var ansvarig för deportationerna av miljontals judar från Europas alla hörn till förintelseläger som till exempel Auschwitz, Treblinka och Chełmno. Han besökte dessa läger ett flertal gånger. Eichmann beskriver besöket i Chełmno hösten 1942:

” Jag körde efter lastbilen med en av soldaterna som kände till vägen, och där [skog nära Chelmno i Polen] såg jag de mest skrämmande saker jag sett i hela mitt liv. Bilen körde fram till ett ganska långt dike, dörrarna öppnades och kroppar kastades ut, som om de var levande – så böjliga var de. Man bara slängde ner dem. Jag såg, jag kan fortfarande se framför mig hur en civilist drog ut tänder med en tång, och då åkte jag hem. Jag satte mig i bilen och åkte därifrån och sa ingenting mer. „
— Förhör med Adolf Eichman, Camp Iyar, Israel, den 30 maj 1960.[16]

Efter Tysklands inmarsch i Ungern den 19 mars 1944 organiserade Eichmann från den 15 maj till den 8 juli deportationen av omkring 440 000[5] ungerska judar till Auschwitz-Birkenau. De ungerska politikerna László Baky och László Endre, statssekreterare under inrikesminister Andor Jaross, bistod Eichmann villigt.

Efter andra världskriget flydde Eichmann och anlände 1950 till Argentina med ett falskt pass utfärdat av Internationella Rödakorskommittén[17] i Genève.

[redigera] Tillfångatagande

Eichmann tillfångatogs i maj 1960 av israeliska Mossad- och Shin Bet-agenter i Argentina där han levt under namnet "Ricardo Klement" och fördes till Israel.

År 1948 utropades staten Israel, och följande år bildades underrättelsetjänsten Mossad. En av Mossads huvudsakliga uppgifter var att spåra och gripa misstänkta krigsförbrytare.[18] Under 1950-talet ägnade sig en rad personer åt att spåra Eichmann och andra nazister. Simon Wiesenthal fick under 1950-talets andra hälft reda på att Eichmann var i livet och bodde i en av Buenos Aires förorter, San Fernando. Informationen kom från en av Wiesenthals bekanta, som hade visat Wiesenthal ett brev från en kollega, som nu bodde i Argentina. Kollegan hade bland annat skrivit att han hade sett "det där eländiga svinet Eichmann".[19]

[redigera] Rättegång och dom

Rättegången mot Eichmann inleddes den 11 april 1961 och varade till den 15 december samma år. Anklagelseakten bestod av femton åtalspunkter, vilka delades upp i 1) brott mot det judiska folket, 2) brott mot mänskligheten, 3) krigsförbrytelser och 4) medlemskap i en brottslig organisation. Eichmann anklagades för att aktivt ha deltagit i "den slutgiltiga lösningen av judefrågan", d.v.s. judarnas fysiska förintelse.[20] Anklagelseakten gjorde gällande att Eichmann hade sett till att Zyklon B levererades till Auschwitz. Eichmann anklagades för att ha organiserat fördrivning, deportation och mord på judar. Eichmann skall även ha tagit aktiv del i att judar fördes till nyinrättade getton i öst, bland annat i Generalguvernementet.[20] Anklagelserna innehöll även förintandet av omkring en halv miljon ungerska judar, slavarbete, massteriliseringar och misshandel. Allt detta hade Eichmann genomfört i syfte att förinta det judiska folket.[20]

Eichmanns tyske försvarsadvokat, Robert Servatius, hävdade att hans klients brott huvudsakligen bestod i lydnad inför sina överordnade. Ansvaret hade legat hos de politiska ledarna. Servatius menade, att Eichmann inte ensam kunde ställas till svars för de förbrytelser som staten Nazityskland begått. Eichmann försäkrade inför rätten: ”Jag är inte det odjur jag utmålats som. Jag är ett offer för en felaktig bedömning.”[21] Den tyska judiska författaren Hannah Arendt, som var närvarande vid rättegången, framställde Eichmann som tämligen intetsägande, "skrämmande normal" samt likgiltig inför de brott han beskylldes för.[22] Den brittiske historikern David Cesarani hävdar dock, att detta var en del i försvarets strategi. Han menar, att Eichmann medvetet undvek att ådagalägga sitt våldsamma temperament och att han entusiastiskt hade utfört sitt arbete under andra världskriget.[23] Den brittiske historikern Guy Walters avfärdar åsikten att Eichmann skulle ha varit den oförarglige gestalt som uppträdde inför rätten. Walters hänvisar till en formulering i det edliga vittnesmål som avgavs av Dieter Wisliceny, en av Eichmanns medhjälpare, inför Den internationella militärtribunalen i Nürnberg i januari 1946. Wisliceny hade i februari 1945 träffat Eichmann och denne skall då ha sagt: ”Jag kommer att skratta när jag väl hamnar i graven på grund av känslan att jag har dödat fem miljoner judar. Det skänker mig djup tillfredsställelse och glädje.”[24]

Eichmann befanns i december 1961 vara skyldig till folkmord och brott mot mänskligheten och dömdes till döden genom hängning. Vid midnatt den 31 maj 1962 hängdes Eichmann och hans kropp kremerades. Natten till den 1 juni spreds hans aska i internationellt vatten över Medelhavet. Eichmann är en av två personer i staten Israels historia som fått sitt dödsstraff verkställt (den andre var Meir Tobianski).

[redigera] Befordringar inom SS

[redigera] Utmärkelser

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ Cesarani, David (2005). Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 92. ISBN 91-46-20118-1 
  2. ^ Cesarani, s. 259.
  3. ^ Cesarani, s. 29.
  4. ^ Cesarani, s. 31.
  5. ^ [a b] Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (utgåva 2. Aufl.). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. sid. 129f. ISBN 978-3-596-16048-8 
  6. ^ Cesarani, s. 39.
  7. ^ Cesarani, s. 46.
  8. ^ [a b] Butler, Rupert (2007). Gestapo: Hitlers hemliga polis 1933–1945. Hallstavik: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. sid. 66. ISBN 978-91-85789-06-1 
  9. ^ Butler, s. 67.
  10. ^ Inom RSHA stod "IV" för Gestapo, "B" för Efterforskning och bekämpning av rikets fiender och "4" för Judeangelägenheter och deportationsfrågor. Avdelning IV B4 kallas emellanåt "Eichmannreferat".
  11. ^ Butler, s. 87.
  12. ^ Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. sid. 315. ISBN 0-434-01227-0 
  13. ^ Butler, s. 89.
  14. ^ Butler, s. 90.
  15. ^ Fritzsche, Peter (2008) (på engelska). Life and Death in the Third Reich. Cambridge, Massachusetts: Belknap Press of Harvard University Press. sid. 207. ISBN 978-0-674-02793-0 
  16. ^ Cesarani, sid. 113.
  17. ^ ”Argentina uncovers Eichmann pass” (på engelska). BBC News. 29 maj 2007. Arkiverad från originalet den 24 november 2011. http://www.webcitation.org/63RZV2tCO. Läst 24 november 2011. 
  18. ^ ”Mossad files on hunt for Nazi criminals must be opened” (på engelska). Haaretz. 1 maj 2011. Arkiverad från originalet den 24 november 2011. http://www.webcitation.org/63RZc6XsX. Läst 24 november 2011. 
  19. ^ Cole, Tim (2000) (på engelska). Selling the Holocaust: from Auschwitz to Schindler: how history is bought, packaged, and sold. London: Routledge. sid. 52f. ISBN 0-415-92813-3. ”"that miserable swine Eichmann"” 
  20. ^ [a b c] Cesarani, s. 301.
  21. ^ Cesarani, s. 373.
  22. ^ Arendt, Hannah (1996). Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem. Göteborg: Daidalos. sid. 262. ISBN 91-7173-052-4 
  23. ^ Cesarani, s. 307.
  24. ^ Walters, Guy (2010). Jakten på ondskan: de nazistiska krigsförbrytarnas försök att undkomma rättvisan. Stockholm: Forum. sid. 81. Libris 11809398. ISBN 978-91-37-13222-8 
  25. ^ I och med "de långa knivarnas natt" 1934 reviderades SS:s tjänstegradssystem och gavs nya titlar. Eichmanns egentliga tjänstegrad ändrades inte, endast benämningen.

[redigera] Tryckta källor

  • Arendt, Hannah (1996). Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem. Göteborg: Daidalos. ISBN 91-7173-052-4 
  • Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0 
  • Butler, Rupert (2007). Gestapo: Hitlers hemliga polis 1933–1945. Hallstavik: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. ISBN 978-91-85789-06-1 
  • Cesarani, David (2005). Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-20118-1 
  • Cole, Tim (2000) (på engelska). Selling the Holocaust: from Auschwitz to Schindler: How History is Bought, Packaged, and Sold. London: Routledge. ISBN 0-415-92813-3 
  • Friedman, Tuvia (1961). Jagad: hur en av världskrigets största krigsförbrytare fångades. Stockholm: Tiden 
  • Fritzsche, Peter (2008) (på engelska). Life and Death in the Third Reich. Cambridge, Massachusetts: Belknap Press of Harvard University Press. ISBN 978-0-674-02793-0 
  • Harel, Isser (1976). Huset vid Garibaldigatan. Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-753262-0 
  • Hull, William L. (1965). Mannen i dödscellen: fjorton samtal om Gud med Adolf Eichmann. Helsingfors: Församlingsförbundet 
  • Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (utgåva 2. Aufl.). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8 
  • Walters, Guy (2010). Jakten på ondskan: de nazistiska krigsförbrytarnas försök att undkomma rättvisan. Stockholm: Forum. Libris 11809398. ISBN 978-91-37-13222-8 

[redigera] Filmatiseringar

[redigera] Se även

[redigera] Externa länkar

Wikimedia Commons logotyp
 Wikimedia Commons har media som rör Adolf Eichmann.


Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Adolf_Eichmann&oldid=15396544"
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk