Trilobiter
| Trilobiter (proetus) | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djurriket Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Trilobiter Trilobitomopha |
| Vetenskapligt namn | |
| § Trilobita | |
| Ordningar | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Trilobiter är en utdöd djurgrupp som fanns under den tidsperiod i jordens historia som sträcker sig från kambrium till slutet av perm. Det enda spåret av trilobiter som finns i dag är i form av fossil och spårfossil. Trilobita är en klass under leddjuren och är således nära släkt med dagens kräftdjur och insekter. Trilobiterna var en mycket artrik grupp, det finns omkring 4 500 släkten beskrivna, med uppskattningsvis 50 000 arter. Sannolikt är detta aningen för många, antalet kommer antagligen att minska med ny forskning.[1][2][3]
Trilobiter är viktiga zonfossil och används för att datera bland annat kambriska bergarter.
Morfologi
En trilobit har fått sitt namn av att ryggsidans skal delas in i tre lober, en välvd mittlob (rachis) och två sidolober (pleurallober) på vardera sidan. Kroppen delas också upp i tre olika kroppssegment: cephalon, thorax och pygidium. Cephalon är trilobitens huvud och sitter längst fram. Dess mittdel är försedd med fåror och kallas glabella. Fårorna motsvaras av utskott (apodemer) på insidan av skalet, vilka fungerat som muskelfästen. På sidan av glabellan sitter kinderna där trilobiternas fasettögon vanligen var placerade. Vissa arter, särskilt de mindre hade mycket stora ögon medan andra hade ögonen nästan helt tillbakabildade. Kinden var hos de flesta arter delad av en facialsutur, utifrån vilken skelettet öppnade sig vid hudömsning.[4]
Här hittar man även på dess undersida hypostomet.
Thorax utgör mellankroppen och består av ett antal segment, mellan 2 och 61 varje med ett benpar. Det främsta utgörs av ett par ledade antenner, därefter följer de tvågrenade benen. Det inre benparet är ofta format som ett gångben medan det yttre är fjäderliknande och kan ha fungerat som gräv- eller simorgan. Bevarade extremiteter är mycket sällsynta och det dröjde till 1970-talet innan man med röntgenteknik började kunna få en bild av dessa delar av trilobiterna. Hittills är bevarade benrester endast kända från ett 10-tal arter.[4]
Pygidium är trilobitens stjärtdel. Det är av varierad storlek beroende på vilken sorts trilobit det är.
Paleobiologi
Trilobiternas levnadsstrategier var mycket olika. Det fanns arter som kunde simma medan andra kröp omkring på havsbotten. Vissa former kunde även gräva ned sig i bottensedimentet.
Man har idag påträffat fossil av larver som kan klarlägga utvecklingen hos en del arter. Larverna var ofta mycket små, ungefär 1 millimeter långa och flöt fritt i vattnet. Under en serie hudömsningar utvecklades trilobitens kroppssegment efterhand, dess slutliga stadium inföll då alla mellankroppssegmenten var utvecklade.[4]
Nutida släktingar
Dolksvans är ett nu levande primitivt leddjur som till utseendet och förmodligen även levnadssättet liknar trilobiter. Dolksvansen tillhör dock inte trilobiterna utan en annan grupp, merostomaterna.
Referenser
- ^ Sepkoski, J.J. Jr. 2002. A compendium of fossil marine animal genera. D.J. Jablonski & M.L. Foote (eds.). Bulletins of American Paleontology 363: 1–560.
- ^ Jell, P.A. & J.M. Adrain 2003. Available generic names for trilobites
- ^ Hüseyin Özdikmen (2006), "Nomenclatural changes for fourteen Trilobites genera"
- ^ [a b c] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Trilobiter)
