Insekter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Insekter
Plumpollen0060.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djurriket
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Insekter
Insecta
Vetenskapligt namn
§ Insecta
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med

Insekter (insecta) är en klass inom leddjuren och utgör den artrikaste djurgruppen bland landdjuren. Det vetenskapliga namnet, insecta, kommer från latin och betyder “uppdelat” [i tre delar], ett översättningslån från gr. ἔντομον, éntomon. Vetenskapen som ägnar sig åt insekter kallas för entomologi och en forskare som studerar insekter kallas för entomolog.

Insekter har existerat i miljontals år och av jordens idag omkring 1,335 miljoner kända djurarter utgör insekterna cirka 0,9 miljoner.[1] De flesta är bevingade och tillhör underklassen Pterygota, men det förekommer också primitiva vinglösa insekter, underklassen Apterygota. Vikten mellan olika arter varierar från omkring 1 mikrogram till 20 gram.[2]

Insekternas artrikedom beror till stor del på deras förmåga att utnyttja och anpassa sig till många olika slags nischer, vilket bland annat underlättats av deras flygfärdighet, fortplantningskapacitet och deras mindre storlek. Att insekter är växelvarma gör dessutom att de inte behöver lika mycket föda som om de hade varit jämnvarma.

Anatomi[redigera | redigera wikitext]

Insekternas hud är täckt med ett mer eller mindre förhårdnat hudskelett (kutikula) som består av kitin. Kroppen är sammansatt av tre tydligt skilda avdelningar: huvud, mellankropp (thorax) och bakkropp (abdomen). Extremiteterna, som i antal aldrig överstiger tre par hos fullbildade insekter, men kan vara färre, genom att ett benpar förkrympt, sitter bara på mellankroppen. Sällan finns förkrympta extremiteter på bakkroppen.

Insektsplansch ur A history of the earth and animated nature (1848).

Huvudet, som består av flera sammanvuxna leder, bär antenner, munverktyg och ögon. Munverktygen utgörs av den opariga överläppen, ett par överkäkar, ett par underkäkar samt den av ett tredje par, i midlinjen sammanvuxna käkar bildade underläppen. Överläppen är ett litet kitinstycke, som upptill begränsar munöppningen och underläppens midstycke bär den så kallade tungan. Underkäkar och underläpp bär dessutom var sitt par trådlika och ledade bihang, som tjänstgör som känselorgan. Hos bitande insekter är det ofta lätt att urskilja alla mundelar medan mundelarna hos sugande insekter är mest sammanvuxna. Ögonen är antingen fasettögon eller punktögon. Ett flertal insekter har också en förlängd underkäke som kallas snabel men som inte har något med andning att göra utan används bara för att inta föda.

De flesta fullvuxna insekter är utrustade med ett eller två par vingar. De främre sitter alltid på andra leden av mellankroppen och de bakre på tredje leden. Ibland är ett eller bägge vingpar förkrympt och ibland finns inga vingar alls, till exempel hos arbetsmyror. Varje vinge består av två med varandra sammanvuxna kitinhinnor, som hålls utspända av förgrenade kitinlister.

Bakkroppen utgörs av mot varandra fritt rörliga leder som består av en ryggplåt och en bukplåt. Den tunna hud, som förenar dessa plåtar, bildar ett instjälpt veck. Denna anordning möjliggör pumpande andningsrörelser genom bakkroppens rytmiska förlängning och förkortning samt tillåter en stundom enorm utvidgning av bakkroppen vid upptagandet av en större mängd föda samt vid äggstockarnas ansvällning under mognaden av äggen. Bakkroppens sista leder bär ofta olika bihang, som ledade analspröt, griporgan, kopulationsorgan och äggläggningsrör. I baktarmens yttersta del finns ofta stinkkörtlar, ur vilka insekten till sitt försvar avsöndrar illaluktande och sveda orsakande vätskor.

Andningsorgan[redigera | redigera wikitext]

Insekter nyttjar generellt inte aktiv anding[3] utan låter luften gå in och ut passivt genom öppningar på kroppen. Det finns olika andningssytem bland insekter. Ett kallas för trakéer och består av rörformiga gångar som fylls med luft. Ett annat system kallas för boklungor och består av ihåliga blodfyllda lameller som ligger parallellt, som sidorna i en bok. Mellan dessa lameller finns luft så att gasutbytet kan ske mellan luften och blodet. Merparten av insekterna har muskler som kan stänga andningshålen för att minska luftinflödet. Som beskrivet ovan kan vissa insekter utvidga bakkroppen för att öka lufttillflödet i kroppen. Hos vissa i vattenlevande insektlarver saknas andhål, och i detta fall finns ofta blad- eller trådlika så kallade trakégälar på bakkroppens sidor, genom vilka det i vattnet lösta syret kan upptas genom diffusion.

Eftersom insekter inte har ett aktivt andningsorgan har de inte heller någon näsa.

Till följd av andningsorganens vidsträckta utbredning i alla delar av kroppen är utvecklade anordningar för blodcirkulationen onödiga. Blodkärlssystemet utgörs bara av ett enda, längs kroppens ryggsida genom muskelknippen fäst i flera kamrar avdelad, pulserande ryggkärl, som driver den färglösa blodvätskan framåt, till närheten av huvudet. Där hör blodbanorna upp och blodet sprider sig fritt i mellanrummen mellan kroppens organ.

I nära samband med andningsorganen står ett för insekterna särskilt organ, den så kallade fettkroppen. Den består av massvis samlade fettceller, mellan vilka ytterst talrika och fina trakégrenar intränger. Fettkroppen tjänstgör huvudsakligen som näringsmagasin.

Nervsystemet[redigera | redigera wikitext]

Insekternas nervsystem (A - termit, B - dykare, C - fluga), 1 - övre svalgganglion, 2 - undre svalgganglion, 3 - nervknut

Nervsystemet utgörs, som hos andra leddjur, av en bukgangliekedja samt en i huvudet belägen nervsvalgring, bestående av ett övre och ett undre svalgganglion, båda förenade med en kort nervsträng (kommissur) på vardera sidan om svalget. Bukgangliekedjan består av ett antal (högst 11) med dubbla nervsträngar förenade nervknutar. Av dessa är dock hos fullbildade insekter flera sammansmälta med varandra, och hos en del arter är de till och med förenade till en enda i mellankroppen belägen gangliemassa, till exempel hos flugorna. Utom nämnda nervsystem finns hos insekterna ett annat, det så kallade sympatiska nervsystemet, som utgörs av smärre, pariga eller opariga ganglier, förenade med längsgående nervsträngar och stående i samband med dels övre svalggangliet, dels med bukgangliekedjan.

Sinnesorgan[redigera | redigera wikitext]

Av insekternas sinnesorgan har de två slagen ögon ovan omnämnts. Hörsel låter sig påvisas hos många insekter. Det finns till exempel om trumhinnor erinrande inrättningar hos vissa insekter, bland annat på vardera sidan om första bakkroppsleden hos gräshoppor, i övre delen av de främsta skenbenen hos vårtbitare och syrsor, men likheten med de högre djurens hörselorgan är bara ytlig. Detsamma kan sägas om antennerna, som också ansetts delvis vara hörselorgan. Det ser snarare ut som om hela kroppsytan hos insekterna skulle vara ljuduppfångande och genom sina vibrationer påverka de i huden i borst, stift eller i andra bildningar ändande nerverna. Som speciella känselorgan är palper och antenner att betrakta, och de senare är med ganska stor visshet även säte för luktsinnet.

Fortplantningsorgan[redigera | redigera wikitext]

De flesta insekter har inre befruktning, men det finns även de insekter som har yttre befruktning.

Anatomisk bild[redigera | redigera wikitext]

A- Huvud, B- Mellankropp, C- Bakkropp

1. antenner
2. nedre punktöga (ocellus)
3. övre punktögon (ocelli)
4. fasettöga
5. hjärna (cerebralganglier)
6. prothorax
7. ryggkärlets främre del ("aorta")
8. trakéer
9. mesothorax
10. metathorax
11. främre vinge
12. bakre vinge
13. mellantarm
14. ryggkärlets bakre muskulära del ("hjärta")
15. äggstockar
16. baktarm (ileum och rectum)

17. anus
18. äggledare
19. bukgangliekedjans bakkroppsdel
20. malpighiska kärl
21. tarsaldynor
22. klor
23. tars
24. skenben (tibia)
25. lår (femur)
26. lårring (trochanter)
27. framtarm
28. bukgangliekedjans mellankroppsdel
29. höft (coxa)
30. salivkörtlar
31. svalgring
32. mundelar

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Med undantag av oceaner finns insekter i nästan alla regioner på jorden. De flesta finns i regioner med tropiskt klimat. Högt specialiserade arter lever även i Antarktis och på höga bergskedjor. Några insekter har med människans hjälp spridits till världens alla hörn.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Det råder delade meningar om exakt hur insekterna är släkt med kräftdjur och landlevande leddjur som mångfotingar, skorpioner och spindlar. De äldsta kända insektsfossilen är omkring 400 miljoner år gamla, från tidsperioden devon, men möjligen utvecklades de första insekterna redan under silur. Flygförmågan utvecklades tidigt och gjorde insekterna framgångsrika. Under slutet av karbon och början av perm fanns storvuxna trollslände-liknande former med vingspann på upp till 70 centimeter. Att de blev så stora kan ha berott på högre syrekoncentration i jordens atmosfär och på frånvaron av flygande ryggradsdjur. Tidsperioden perm (från 270 till 252 miljoner år sedan) var en storhetstid för insekter, men många grupper dog ut under övergången till trias. Steklarna uppstod under trias och bland dem utvecklades de första samhällsbyggande insekterna under krita. De har fortsatt att utvecklas tillsammans (samevolution) med blomväxterna. Många nutida insekter har utvecklats under tertiär och kvartär. Man hittar dem ofta välbevarade i bärnsten. Studiet av insektsfossil kallas paleoentomologi.

Klassisk systematik[redigera | redigera wikitext]

Anm: En grupp kallas parafyletisk om den inte innehåller alla ättlingar till sin närmaste gemensamma stamfader.

För den nyupptäckta ordningen Mantophasmatodea har föreslagits det svenska namnet gladiatorer. Ingen praxis har dock ännu uppnåtts. Det finns ett par olika svenska namn som används för Mantophasmatodea. Det ena är rovsyrsor[4] och det andra är gladiatorer som är en förkortad form av gladiatorrätvingar.[5][6]

Fylogenetisk systematik[redigera | redigera wikitext]

Fylogenetisk systematik försöker bygga ett system som återger verklig släktskap. Den skiljer sig från den klassiska systematiken framför allt i behandlingen av s.k. parafyletiska grupper, grupper som baseras på ålderdomliga symplesiomorfier men inte innehåller alla avkomlingar till en gemensam stamform.

Föreslagna fylogenetiska system vilar i regel på en kombination av morfologiska och molekylära stamträd. Den viktigaste metoden är noggrann undersökning av anatomi och morfologi (inkl. fossil), men molekylära data har också mycket stor betydelse. Dessa baseras på jämförelser mellan homologa DNA-avsnitt, som kopieras med PCR, sekvenseras och ordnas till ett stamträd med statistiska metoder. Gener som ofta används för sådana studier av insekterna är ribosomalt RNA, Histon H3, EF1α1 och olika mitokondriegener som t.ex. cytokromoxidas 1 (mt-CO1) och numera allt oftare hela mitokondrie-DNA. Ett problem är att många insektsgrupper tycks ha uppstått vid korta radiationer och sedan utvecklat sig vidare under kanske mer än 300 miljoner år, varvid informationen om den ursprungliga radiationen är svår att tolka.

Fylogenetiska system anger inte de nivåer som finns i klassisk systematik. I allmänhet behålls dock de traditionella insektsordningarna, även om man vet att dessa varken har samma ålder eller samma nivå. Vissa ordningar anses dessutom parafyletiska; det gäller kackerlackor, stövsländor och näbbsländor.

Den fylogeni som visas i nedanstående kladogram är osäker och på flera ställen omstridd och kommer troligen att ändras de närmaste åren, men den återger någorlunda vad man anser idag. [7]


Insekter 

 Hoppborstsvansar


 Dicondylia 

 Silverborstsvansar


 Bevingade insekter 

 Dagsländor


 Metapterygota 

 Trollsländor


 Neoptera 
 Polyneoptera 

 Bäcksländor



 Tvestjärtar



 Jordlöss


 Dictyoptera 

 Bönsyrsor



 Kackerlackor och Termiter



 N.N. 

 Syrsborstsvansar



  Mantophasmatodea



 N.N. 

 Spinnfotingar



 Spökskräckor



 Rätvingar 

 Långhornsrätvingar



 Gräshoppor




 Eumetabola 
 Paraneoptera 

 Stövsländor och Djurlöss



 Tripsar



 Skinnbaggar



  Holometabola 

 Steklar


 N.N. 
 Neuropteriforma 
  Neuropteroidea 

 Nätvingar


 N.N. 

 Vattennätvingar



 Halssländor




 Coleopteroidea 

 Skalbaggar



 Vridvingar




 Mecopteroidea 
 Amphiesmenoptera 

 Nattsländor



 Fjärilar



 Antliophora 

 Näbbsländor


 N.N. 

 Tvåvingar



 Loppor














Förhållande till människan[redigera | redigera wikitext]

Insekter som pollinerar är en förutsättning för fruktodling världen över och exempelvis honungsproducerande bin och silkesmask är insekter som används som nyttodjur. Andra insekter betraktas som skadedjur, exempelvis parasiter som löss och vägglöss, sjukdomsbärare som myggor och flugor, och insekter som förstör eller försämrar jordbruksproduktion som exempelvis gräshoppor.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Claes Bernes (2011) Biologisk mångfald i Sverige. Monitor 22. Naturvårdsverket. ISBN 978-91-620-1290-8. ISSN 1100-231X.
  2. ^ Ulla M Norberg. Hur fåglar blev fåglar och varför de ser så olika ut, i Jan Ekman & Arne Lundberg (1997) Fåglarnas ekologi. ISBN 91-88124-13-4.
  3. ^ Tom Turpin, Agricultural Communication Coulms 23 januari 2003
  4. ^ Nationalencyklopedin uppslagsord Mantophasmatodea, läst 21 augusti 2008
  5. ^ Forskning och framsteg 8/03 sid 20-23, läst 21 augusti 2008
  6. ^ Nationalencyklopedin, sökning på gladiatorrätvingar 21 augusti 2008
  7. ^ Avsnittet om fylogenetisk systematik är baserat på motsvarande avsnitt i tyskspråkiga Wikipedia.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Insekter, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]