Trippelallianskriget

Trippelallianskriget
	;
Ägde rum	1864–1870
Plats	Sydamerika
Resultat	Allierad seger
Stridande
Paraguay	Uruguay,; Argentina,; Brasilien
Befälhavare och ledare
Francisco Solano López †; José E. Díaz †; Domingo Francisco Sánchez †	Venancio Florés; Bartolomé Mitre; Peter II; Hertigen av Caxias; Greven av Eu
Styrka
150 000 paraguayaner	164 173 brasilianare, ; 30 000 argentinare, ; 5 583 uruguayaner; Totalt:; 199 756 man
Förluster
ca. 300 000 soldater och civila	91 000-100 000 soldater och civila

Trippelallianskriget kallas kriget 1864-1870 mellan Paraguay och trippelalliansen Brasilien, Argentina och Uruguay. Kriget var det blodigaste i Sydamerikas historia och slutade med en total seger för alliansen. Paraguay förlorade två tredjedelar av sin befolkning, varav nästan hela sin manliga befolkning, 154 000 km² land och stod under brasiliansk ockupation fram till 1876.

Bakgrund och styrkeförhållanden

Paraguay hade 1864 Sydamerikas största stående armé på 30 000 man. En anmärkningsvärd storlek för ett land med cirka 450 000 invånare. Den paraguayanska armén var dessutom välutrustad och vältränad och med denna imponerande militärmakt ökade landets politiska inflytande på kontinenten. Grannländerna Brasilien och Argentina såg med stigande oro på Paraguays starka militärmakt. Brasilien och Argentina hade dock en befolkning på 11 miljoner och kontrollerade handelsvägarna till Paraguay, som därmed inte kunde räkna med tillförsel av vapen under ett krig.

Upptakt

När Brasilien i september 1864 blandade sig i Uruguays inrikespolitik genom att militärt stödja ett uppror (se Uruguayanska kriget) tolkade Paraguays president Francisco Solano López det som en rubbning av maktbalansen i Sydamerika och ett hot mot alla mindre länder. Han bestämde sig för att sätta in Paraguays militärmakt för att återställa ordningen. Han antog förmodligen att Argentina skulle förhålla sig neutralt eller stödja Paraguay, men i själva verket hade Argentina i hemlighet redan godkänt Brasiliens aggressiva politik i Uruguay och de två länderna var definitivt inte intresserade av ett ännu starkare Paraguay.

López krävde att Brasilien skulle sluta stödja rebellerna i Uruguay. Då inget svar inkommit inleddes krigshändelserna i november 1864 med att en brasiliansk ångare på Paraguayfloden bordades och guvernören i Mato Grosso som var ombord tillfångatogs. Därefter inleddes en offensiv in i Mato Grosso längs Paraguayfloden. Offensiven avstannade vid huvudstaden Cuiabá i mars 1865. En styrka från Paraguay trängde också in i Mato Grosso do Sul.

Argentina dras in

López' nästa drag var att undsätta Uruguays regering. För att nå dit behövde armén få tillstånd av Argentina att marschera igenom Corrientes. När Argentinas president Bartolomé Mitre svarade nej på begäran förklarade Paraguay krig den 18 mars 1865 och intog Corrientes dagen därefter. Provinserna Corrientes och Entre Rios deklarerades som anslutna till Paraguay. Lopez hade hoppats på stöd från provinsernas guvernör, Urquiza, som gjort sig känd som en av president Mitres allra mest högljudda kritiker, men av detta blev intet när denne lät meddela den paraguayanske presidenten att han visserligen inte stödde president Mitres regering, men inte hade för avsikt att för den sakens skull gå med på ett utträde ur Argentina.

Under tiden hade upprorsmännen i Uruguay segrat under ledning av Venancio Florés och slöt ett fördrag med Argentina mot Paraguay. Den 1 maj anslöt sig Brasilien till fördraget, därmed var den s.k. "Trippelalliansen" komplett. Det nya fördraget innehöll bland annat en hemlig överenskommelse mellan de tre länderna att inte sluta fred förrän den paraguayanska regeringen var störtad och inte hade militär förmåga. De tre länderna såg nu sin chans att knäcka Paraguay och president Solano Lopez en gång för alla. Storbritannien stödde trippelalliansen finansiellt emedan Paraguay inte var öppet för frihandel.

Den mäktiga brasilianska flottan under amiral Barroso seglade upp för Paranáfloden för att skydda allierade trupptransporter. President Solano López bestämde sig då för att anfalla och den 11 juni 1865 drabbade flottorna samman i slaget vid Riachuelo. Paraguays flotta ledd av amiral Meza hade planerat att anfalla i gryningen för att maximera överraskningseffekten, men på grund av maskinfel kom de inte fram förrän det hade hunnit bli dagsljus. De hade dock inledande framgångar men den större eldkraften från de brasilianska fartygen tog ut sin rätt. Paraguay förlorade 3 av sina 8 ångfartyg och Brasilien 1 av sina 9. Den paraguayanska flottan tvingades till reträtt och därmed kontrollerade alliansen de viktiga flodvägarna och Paraguay kunde inte fortsätta offensiven i Argentina. Solano Lopez beordrade reträtt och Paraguays armé drevs ut ur Argentina.

Samtidigt fortsatte en Paraguaystyrka på cirka 10 000 man avancemanget i Rio Grande do Sul. Staden São Borja intogs 12 juni 1865, Uruguaiana 5 augusti. 3 200 man fortsatte framryckandet mot Uruguay men besegrades 17 augusti vid Jataí av en mångdubbelt större allierad styrka under ledning av Florés. Under de följande månaderna drevs Paraguay ut från Rio Grande do Sul utan större slag. Vid slutet av 1865 var alliansen på offensiven med armé på över 50 000 man.

Paraguay invaderas och ockuperas

Den paraguayanska armén tog upp mycket starka defensiva positioner i området där Paraná- och Paraguayfloden flyter ihop. Alliansen var dock vid det här laget säkra på att segern var nära men hade underskattat situationen, det skulle krävas ytterligare två år av mycket sega och blodiga strider för att knäcka Paraguay. Efter inledande strider 1866 drabbade huvudstyrkorna samman i slaget vid Tuyutí 24 maj. Ungefär 23 000 paraguayaner anföll de allierades styrka på ungefär 34 000, detta var ett desperat försök från Solano López att bryta alliansens offensiv och återta initiativet. Detta var det största slaget i Sydamerika sedan Inkariket föll. Det blodiga slaget slutade med en allierad seger och tusentals döda, segern blev dock dyrköpt för alliansen, som inte hade styrkor nog kvar för att kunna utnyttja Paraguays reträtt till att bryta igenom försvarslinjerna.

De allierade fortsatte att anfalla och intog batterierna vid Curuzu men vid Curupaity segrade Paraguays armé under ledning av general Díaz. De allierade förlorade 5000 soldater på en dag, och det skulle visa sig bli Paraguays och Solano López sista större seger i kriget. Förlusten ledde till omfattande ommöbleringar i krigsledningen hos alliansen. Bland annat kom den brasilianske generalen Luís Alves de Lima e Silva (senare hertig av Caixas) att få befälet för Brasiliens trupper. Mitre anföll dock på samma sätt igen utan att lyckas. Från och med hösten 1867 skulle Brasilien bli ledande i de militära operationerna. Samtidigt hopade sig motgångarna för Solano Lopez. I februari 1867 avled general Díaz, en av hans främsta befälhavare, och det folkliga missnöjet mot kriget började växa i Paraguay. Solano Lopez hade förlorat mer än halva sin armé, och hans regim var nu helt isolerad från omvärlden. I januari 1868 utsågs de Lima e Silva till alliansens överbefälhavare och genomförde en krigsmanöver som innebar att brasilianska trupper genom en lång kringgående rörelse kunde attackera Solano Lopez trupper i ryggen. De paraguayanska försvarslinjerna kollapsade. De krigströtta och utmärglade soldaterna som fortfarande levde i vad som återstod av den paraguayanska armén antingen deserterade eller gav sig utan strid. Solano Lopez lyckades dock samla sina anhängare till ett organiserat motstånd, på detta sätt lyckades han bromsa alliansens framfart men efter en lång rad strider kunde de allierade inta Asunción den 1 januari 1869. Alliansen erbjöd Solano López att kapitulera, men denne vägrade och flydde upp i bergen med en liten skara anhängare för att fortsätta kampen. Ett års strider följde under vilka Paraguay mer eller mindre jämnades med marken. Solano López försökte utnyttja alliansens mycket brutala ockupation av Paraguay till att få folkopinionen med sig och starta ett massivt folkuppror, men utan större framgång och hans dagar var räknade. Fransico Solano López stupade slutligen i strid vid Cerro Cora och därmed var kriget över. Paraguay förblev dock under alliansens ockupation fram till 1874.

Krigets följder

För Paraguay blev kriget en katastrof. Omkring halva landets befolkning dog antingen i kriget eller i de umbäranden som följde. Landet tvingades avträda nära halva sitt territorium till Argentina, och blev även här av med stora delar av sin befolkning. Folkräkningen 1871 gav 221 000 invånare varav endast 28 000 män. Det innebar att det nästan bara fanns barn, kvinnor och äldre män kvar. Det var nära att Paraguay upphörde helt att existera som stat efter kriget, då Argentinas president Mitre erbjöd den brasilianska regeringen att annektera den del av Paraguay som återstod sedan man själv tagit en stor del av dess territorium. Brasilien avböjde dock eftersom man föredrog att ha kvar landet som en buffertstat mot Argentina. Paraguay var utmattat, bankrutt och i ruiner och skulle under lång plågas av stagnation, korruption, fattigdom och politiskt kaos. Situationen i landet skulle inte på allvar börja stabiliseras förrän i samband med Alfredo Stroessners maktövertagande 1954. Landet hade förlorat sin starka militärmakt och sitt politiska inflytande i Sydamerika för alltid.

Även Brasilien gick försvagat ur kriget. Landet hade tvingats låna stora summor pengar för att finansiera kriget som försämrat ekonomin avsevärt, och kriget kom i mångt och mycket även att markera början på slutet för Kejsardömet Brasilien eftersom landet under 1870-talet skulle komma att präglas av inre politiska oroligheter som ett resultat av den försämrade ekonomin, vilket på sikt skulle leda till kejsardömets upplösning. Argentina kom att bli den stora vinnaren på kriget, med Paraguay krossat och ett Brasilien som var starkt ekonomiskt försvagat och plågat av inre oroligheter av kriget kunde landet öka både sitt militära, ekonomiska och politiska inflytande på den sydamerikanska kontinenten, en dominant position som man skulle inneha fram till 1930-talet. Särskilt påtagligt kom Argentinas inflytande att bli över Uruguay, som under mycket lång tid framöver skulle styras av en lång rad extremt Argentinavänliga regeringar.