Trippelallianskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Trippelallianskriget
War of the Triple Alliance composite.jpg
Ägde rum 1864–1870
Plats Sydamerika
Resultat Allierad seger
Stridande
 Paraguay  Uruguay,
 Argentina,
 Brasilien
Befälhavare/ledare
Paraguay Francisco Solano López  
Paraguay José E. Díaz  
Uruguay Venancio Flores
Argentina Bartolomé Mitre
Kejsardömet Brasilien Peter II
Kejsardömet Brasilien Hertigen av Caxias
Kejsardömet Brasilien Greven av Eu
Styrka
150 000 paraguayaner 164 173 brasilianare,
30 000 argentinare,
5 583 uruguayaner
Totalt:
199 756 man
Förluster
ca. 300 000 soldater och civila 91 000-100 000 soldater och civila

Trippelallianskriget kallas kriget 1864-1870 mellan Paraguay mot trippelalliansen Brasilien, Argentina och Uruguay. Kriget var det blodigaste i Sydamerikas historia och slutade med en total seger för alliansen. Paraguay förlorade två tredjedelar av sin befolkning, varav nästan hela sin manliga befolkning, 154 000 km² land och stod under brasiliansk ockupation fram till 1876.

Bakgrund och styrkeförhållanden[redigera | redigera wikitext]

Paraguay hade 1864 Sydamerikas största stående armé på 30 000 man. En anmärkningsvärd storlek för ett land med cirka 450 000 invånare. Den paraguayanska armén var dessutom välutrustad och vältränad och med denna imponerande militärmakt ökade landets politiska inflytande på kontinenten. Grannländerna Brasilien och Argentina såg med stigande oro på Paraguays starka militärmakt. Brasilien och Argentina hade dock en befolkning på 11 miljoner och kontrollerade handelsvägarna till Paraguay, som därmed inte kunde räkna med tillförsel av vapen under ett krig.

Upptakt[redigera | redigera wikitext]

När Brasilien i september 1864 grep in i Uruguays politiska liv genom att militärt stödja ett uppror (se Uruguayanska kriget) tolkade Paraguays president Francisco Solano López det som en rubbning av maktbalansen i Sydamerika och ett hot mot alla mindre länder. Han bestämde sig för att sätta in Paraguays militärmakt för att återställa ordningen. Han antog antagligen att Argentina skulle förhålla sig neutralt eller stödja Paraguay, men i själva verket hade Argentina i hemlighet redan godkänt Brasiliens aggressiva politik i Uruguay och de två länderna var definitivt inte intresserade av ett starkt Paraguay.

López krävde att Brasilien skulle sluta stödja rebellerna i Uruguay. Då inget svar inkommit inleddes krigshändelserna i november 1864 med att en brasiliansk ångare på Paraguayfloden bordades och guvernören i Mato Grosso som var ombord tillfångatogs. Därefter inleddes en offensiv in i Mato Grosso längs Paraguayfloden. Offensiven avstannade vid huvudstaden Cuiabá i mars 1865. En styrka från Paraguay trängde också in i Mato Grosso do Sul.

Argentina dras in[redigera | redigera wikitext]

López' nästa drag var att undsätta Uruguays regering. För att nå dit behövde armén få tillstånd av Argentina att marschera igenom Corrientes. När Argentinas president Bartolomé Mitre svarade nej på begäran förklarade Paraguay krig den 18 mars 1865 och intog Corrientes dagen därefter. Provinserna Corrientes och Entre Rios deklarerades som anslutna till Paraguay. Lopez hade hoppats på stöd från provinsernas guvernör, Urquiza, som gjort sig känd som en av president Mitres allra mest högljudda kritiker, men av detta blev intet när denne lät meddela att han visserligen inte stödde president Mitres regering, men inte hade för avsikt att för den sakens skull gå med på ett utträdande ur Argentina.

Under tiden hade upprorsmännen i Uruguay under ledning av Venancio Florés segrat och slöt ett fördrag med Argentina mot Paraguay. Den 1 maj anslöt sig Brasilien till fördraget, därmed var den sk. "Trippelalliansen" komplett. Det nya fördraget innehöll bland annat en hemlig överenskommelse mellan de tre länderna att inte sluta fred förrän den paraguyanska regeringen var störtad och inte hade militär förmåga. De tre länderna såg nu sin chans att knäcka Paraguay och president Solano Lopez en gång för alla. Storbritannien stödde trippelalliansen finansiellt emedan Paraguay inte var öppet för frihandel.

Slaget vid Riachuelo.

Den mäktiga brasilianska flottan under amiral Barroso seglade upp för Paranáfloden för att skydda allierade trupptarnsporter. President Solano López bestämde sig då för att anfalla och den 11 juni 1865 drabbade flottorna samman i slaget vid Riachuelo. Paraguays flotta ledd av amiral Meza hade planerat att anfalla i gryningen för att maximera överraskningseffekten, men på grund av maskinfel kom de inte fram förrän det hade hunit bli dagsljus. De hade dock inledande framgångar men den större eldkraften från de brailianska fartygen tog ut sin rätt. Paraguay förlorade 3 av sina 8 ångfartyg och Brasilien 1 av sina 9. Den paraguayanska flottan tvingades till reträtt och därmed kontrollerade alliansen de viktiga flodvägarna och Paraguay kunde inte fortsätta offensiven i Argentina. Solano Lopez beordrade reträtt och Paraguays armé drevs ut ur Argentina.

Samtidigt fortsatte en Paraguaystyrka på cirka 10000 man avancemangent i Rio Grande do Sul. Staden São Borja intogs 12 juni 1865, Uruguaiana 5 augusti. 3200 man fortsatte avanceringen mot Uruguay men besegrades 17 augusti vid Jataí av en mågdubbelt allierad styrka under ledning av Florés. Under de följande månaderna drevs Paraguay ut från Rio Grande do Sul utan större slag. Vid slutet av 1865 var alliansen på offensiven med armé på över 50 000 man.

Paraguay invaderas och ockuperas[redigera | redigera wikitext]

Likhögar efter slaget vid Tuyutí.
Paraguayanska krigsfångar.

Den paraguayanska armén tog upp mycket starka defensiva positioner i området där Paraná- och Paraguayfloden flyter ihop. Alliansen var dock vid det här laget säkra på att segern var nära men hade underskattat situationen, det skulle krävas ytterligare två år av mycket sega och blodiga strider för att knäcka Paraguay. Efter inledande strider 1866 drabbade huvudstyrkorna samman i slaget vid Tuyutí 24 maj. Ungefär 23 000 paraguayaner anföll de allierades styrka på ungefär 34 000, detta var ett desperat försök från Solano López att bryta alliansens offensiv och återta initiativet. Detta var det största slaget i Sydamerika sedan Inkariket föll. Det blodiga slaget slutade med en allierad seger och tusentals döda, segern blev dock dyrköpt för alliansen, som inte hade styrkor nog kvar för att kunna uttnyttja Paraguays reträtt till att bryta igenom försvarslinjerna.

De allierade fortsatte att anfalla och intog batterierna vid Curuzu men vid Curupaity segrade Paraguays armé. De allierade förlorade 5000 soldater på en dag, det skulle visa sig bli Paraguays och Solano López sista större seger i kriget. Förlusten ledde till omfattande ommöbleringar i krigsledningen hos alliansen. Bland annat kom den brasilianske generalen Luís Alves de Lima e Silva (senare hertig av Caixas) att få befälet för Brasiliens trupper. Mitre anföll dock på samma sätt igen utan att lyckas. Från och med hösten 1867 skulle Brasilien bli ledande i de militära operationerna. I januari 1868 utsågs de Lima e Silva alliansens överbefälhavare och genomförde en krigsmanöver som innebar att brasilianska trupper genom en lång kringgående rörelse kunde han attackera Solano Lopez' trupper i ryggen. De paraguayanska försvarslinjerna kollapsade och efter en lång rad strider kunde de allierade inta Asunción den 1 januari 1869. De erbjöd Solano López att kapitulera men denne vägrade flydde upp i bergen med en liten skara anhängare för att fortsätta kampen. Ett års strider följde under vilka Paraguay mer eller mindre jämnades med marken, Solano López försökte utnyttja alliansens mycket brutala ockupation av Paraguay till att få folkoppinionen med sig och starta ett massivt folkuppror, men utan större resultat och hans dagar var räknade. Fransico Solano López stupade slutligen i strid vid Cerro Cora och därmed var kriget över.

Krigets följder[redigera | redigera wikitext]

För Paraguay blev kriget en katatastrof. Omkring halva landets befolkning dog antingen i kriget eller i de umbäranden som följde. Landet tvingades avträda nära halva sitt territorium till Argentina, och blev även här av med stora delar av sin befolkning. Folkräkningen 1871 gav 221 000 invånare varav endast 28 000 män. Det innebar att det nästan bara fanns barn, kvinnor och äldre män kvar. Det var nära att Paraguay upphörde helt att existera som stat efter kriget, då Argentinas president Mitre erbjöd den brasilianska regeringen att annektera den del av Paraguay som återstod sedan man själv tagit en stor del av dess territorium. Brasilien avböjde dock eftersom man föredrog att ha kvar landet som en buffertstat mot Argentina. Paraguay var utmattat, bankrutt och i ruiner och skulle under de kommande 50 åren plågas av stagnation, korruption, fattigdom och politiskt kaos. Landet hade förlorat sin starka militärmakt och sitt politiska inflytande i Sydamerika för alltid.

Även Brasilien gick försvagat ur kriget. Landet hade tvingats låna stora summor pengar för att finansiera kriget som försämrat ekonomin avsevärt, och kriget kom i mångt och mycket även att markera början på slutet för Kejsardömet Brasilien eftersom landet under 1870-talet skulle komma att präglas av inre politiska oroligheter som ett resultat av den försämrade ekonomin, vilket på sikt skulle leda till kejsardömets upplösning. Argentina kom att bli den stora vinnaren på kriget, med Paraguay krossat och ett Brasilien som var starkt ekonomiskt försvagat och plågat av inre oroligheter av kriget kunde landet öka både sitt militära, ekonomiska och politiska inflytande på den sydamerikanska kontinenten. Särskilt påtagligt kom Argentinas inflytande att bli över Uruguay, som under mycket lång tid framöver skulle styras av en lång rad extremt Argentinavänliga regeringar.

Porträttgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Trippelallianskriget.