Ökenberglärka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ökenberglärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Temminck's Lark - Boumelne Marocco 07 2990 (16327387013).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLärkor
Alaudidae
SläkteEremophila
ArtÖkenberglärka
E. bilopha
Vetenskapligt namn
§ Eremophila bilopha
Auktor(Temminck, 1823)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ökenberglärka[2] (Eremophila bilopha) är en fågel i familjen lärkor inom ordningen tättingar.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Ökenberglärkan är mycket lik sin nära släkting berglärkan (Eremophila alpestris) med den för släktet unika huvudteckningen: svart mask som böjer av under ögat, svart bröstband samt framför allt de förlängda hjässfjädrarna som bildar två "horn". Ökenberglärkan är dock tydligt mindre (14–15 centimeter i kroppslängd jämfört med 16-19) och livligt rostbrun ovan utan mörka fjädercentra. Handpenneprojektionen är vidare kort och handpennespetsarna svarta.

Olikt geografiskt närliggande underarter av berglärka finns heller ingen förbindelse mellan den svarta kindfläcken och haklappen. Allra tydligast skiljer sig ungfågeln som är helt otecknat rostfärgad med vit buk.[4]

Läten[redigera | redigera wikitext]

Ökenberglärkan lockar fint gnisslande, liknande vid nycklar som rasslar. Sången anses vara något ljusare, kortare och pipigare än berglärkans.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer i öknar från norra Afrika till norra Arabien och sydvästra Irak.[3] Tillfälligt har den påträffats på Malta och Cypern.[5]

Ökenberglärkans utbredningsområde.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Ökenberglärkan behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. DNA-studier[6] visar att ökenberglärkan genetiskt är inbäddad i den vida spridda arten berglärka. Antingen bör alltså berglärkan delas in i flera arter, eller så bör ökenberglärkan betraktas som en underart bland många av ökenlärkan. Inga större taxonomiska auktoriteter har ännu agerat utifrån de nya forskningsresultaten.[3][7]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Ökenberglärkan trivs i halvöken, torr stäpp och i låga berg. Den beskrivs som oskygg och diskret.[4]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal baserat på studier i Israel på 1980-talet, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig eller ganska vanlig i större delen av utbredningsområdet, dock fåtalig i vissa områden och mycket vanlig i Västsahara.[8]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Eremophila bilopha Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 256. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 164. ISBN 978-84-941892-9-6 
  6. ^ Drovetski, S.V., Rakovic, M., Semenov, G., Fadeev, I.V. & Red’kin, Y.A. (2014) Limited phylogeographic signal in sex-linked and autosomal loci despite geographically, ecologically, and phenotypically concordant structure of mtDNA variation in the Holarctic avian genus Eremophila. PLoS ONE 9(1): e87570.
  7. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi :  10.14344/IOC.ML.8.1.
  8. ^ del Hoyo, J., Elliott, A. and Christie, D. 2004. Handbook of the Birds of the World, Vol. 9: Cotingas to Pipits and Wagtails. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]