Alfred Dahlqvist
 |
Den här artikeln omfattas av Wikipedias policy om biografier. Den behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
 |
Den här artikeln eller avsnittet lever inte upp till Wikipedias artikelstandard och behöver städas upp. (2023-03) Motivering: På tok för mycket kuriosa Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Alfred Dahlqvist | ||
| Längdåkning, herrar | ||
Nation:  Sverige
| ||
|---|---|---|
| Världsmästerskap | ||
| Silver | Lahtis 1938 | 18 km |
| Svenska mästerskap | ||
| Silver | Luleå 1936 | 30 km |
| Silver | Örnsköldsvik 1937 | 30 km |
| Guld | Sollefteå 1938 | 15 km |
| Brons | Sollefteå 1938 | 30 km |
| Guld | Filipstad 1939 | 15 km |
| Guld | Sundsvall 1940 | 15 km |
| Guld | Sundsvall 1940 | 30 km |
| Guld | Umeå 1941 | 15 km |
| Guld | Umeå 1941 | 30 km |
| Guld | Hudiksvall 1942 | 30 km |
| Silver | Hudiksvall 1942 | 15 km |
| Silver | Östersund 1943 | 50 km |
| Guld | Östersund 1943 | 3 x 10 km |
Alfred "Håsjö" Dahlqvist, född 31 maj 1914 i Håsjö församling, Jämtland, död 21 oktober 1983, var en svensk skidåkare.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Alfred Dahlqvist föddes i Håsjö, östra Jämtland, 1914. Redan tidigt började barnen att åka skidor och Alfred tillhörde de som fick skidor på fötterna innan han kunde tala rent. De boende i Håsjöbygden blev allt mer intresserade av skidåkning. Nästan alla åkte skidor och duktiga skidlöpare fanns det gott om i alla byar. Mellan byarna rådde rivalitet om vilken by som var mest framgångsrik. För boende i Håsjö gällde det i första hand Kälarne.
I början på 1930-talet blev det hårdare tider för de som skulle försörja sig på skogsarbete. Priserna pressades nedåt för både huggare och körare i den mån det fanns något arbete. Många bönder som hitintills lyckades behålla sina gårdar kunde nu inte längre klara räntor och skatter. Gårdarna såldes till skogsbolagen mot löfte att få bo kvar som arrendatorer med företrädesrätt till det arbete som kunde yppa sig i bolagsskogarna. De självägande böndernas antal minskade ytterligare och bolagens makt över skogsbygdens folk ökade i samma grad. Rena nöden grinade i de gistna gårdarna.
Den vintern, 1931, låg Dahlqvist på avverkning i böleskogarna och bodde i en koja nära två mil från hembyn. Han åkte skidor till och från hygget. På helgerna åkte han mest hem och sedan åter i skogen på måndag. Någon riktig skidträning blev det sällan frågan om. Styrkan övades upp med arbetet men snabbheten blev eftersatt.
Det var först i samband med mönstring som Dahlqvist planerade att satsa på skidåkning. Han ville komma till Skidlöparkåren i Boden, men mönstringsgubbarna ansåg honom för vek. Han hamnade då på I 5 i Östersund.
På somrarna växlade arbetet för Dahlqvist mellan skogen och sysslorna med sådd och skörd hemma på gården. Sen timmerhuggningen var slut i snölossningen började flottningen och efter det vårbruket. Efter sådden blev det mest att hugga kolved några veckor innan slåttern började. Slåttern och höbärgningen räckte mest fram till den tiden då rågen och kornet skulle skäras. Sedan blev det kolvedhuggning igen tills marken frös och snön kom.
Det började åter bli gott om arbete i skogarna och bättre betalt för huggare och körare. Nu började en mer intensiv träning för Dahlqvist med att springa på gungmyrarna nedanför ett berg om kvällarna. Det var något av det mest påfrestande för höfter och ben. Efter att helt ha tagit ut sig löpte han uppför berget och sen sakta lunka nedför till andhämtningen blev normal.
När vintern kom spände Dahlqvist på sig skidorna fast besluten att fullborda den hårdaste träning han någonsin ålagt sig. Skogshuggning 4–5 timmar och sedan skidåkning. Förtjänsten blev klen och det var nätt och jämnt det räckte till provianten. Hans far var bekymrad och med blicken full av förebråelse för all den försummelse av arbete Dahlqvists skidåkning innebar.
Karriär[redigera | redigera wikitext]
Eldprovet kom den 6 januari 1936 då Kälarne IF anordnat en tvåmilstävling, där bland annat två svenska mästare skulle delta. De två mest fruktade namnen var Alfred Lif från Orsa och Kalle Lindberg. De två var uttagna för att senare åka olympiaden i Ga-Pa. Den tävlingen vann Dahlqvist över Lit med över sju minuter. Det var då namnet Håsjökometen myntades. Det namnet följde sedan med honom under alla tävlingsåren.
Förutom Svenska Dagbladets guldmedalj blev han genom sin VM-seger på 18 km i Cortina den första världsmästaren för Sverige sedan VM instiftades. Samma sträcka vann han i Lahtis fyra veckor senare. I Umeå segrade han på de båda sprintersträckorna, 15 och 30 kilometer.
Dahlqvist utvecklade diagonalstilen och ansågs vara Sveriges dittills bäste "klättrare" på skidor.[1] Han vann 18 km och tog ytterligare två medaljer i världsmästerskapen, 1941, ett mästerskap som dock annullerades efter andra världskriget. Han tog silver i världsmästerskapen 1938 och vann i skidspelen i Lahtis 1941. Han vann sammanlagt sju individuella svenska mästerskap 1938-1942 samt ingick i Östersunds SK:s guldlag i stafetten 1943.[2]
Resultat[redigera | redigera wikitext]
- 1941: Alfred "Håsjö" Dahlqvist (1914–1983) fick Svenska Dagbladets guldmedalj för årets största idrottsbragd.
- Inofficiellt VM-guld på 18 km 1941 i Cortina
- Inofficiellt VM-brons på 50 km 1941 i Cortina
- VM-silver 1938 i Lahtis på 18 km.
- Seger 1941 i Lathtis på 18 km
- Sju individuella svenska mästerskapstitlar åren 1938–1942
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ http://www.hasjo.com/hd.pdf[död länk]
- ^ ”Längd herrar”. Svenska Skidförbundet. Arkiverad från originalet den 9 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150309083750/http://www.skidor.com/Foljoss/Historikochstatistik/Svenskamastare/Langdherrar/. Läst 6 april 2014.
| Företrädare: Henry Kälarne och Håkan Lidman |
Svenska Dagbladets guldmedalj Alfred Dahlqvist 1941 |
Efterträdare: Gunder Hägg |