Amphicoelias

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Amphicoelias
Status i världen: Fossil
Stratigrafisk utbredning: Yngre jura
Copes illustration av Amphicoelias fragillimus-exemplaret
Copes illustration av
Amphicoelias fragillimus-exemplaret
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Kräldjur
Reptilia
Underklass Diapsider
Diapsida
Infraklass Härskarödlor
Archosauria
Överordning Dinosaurier
Dinosauria
Ordning Ödlehöftade dinosaurier
Saurischia
Underordning Sauropodomorpher
†Sauropodomorpha
Infraordning Sauropoder
†Sauropoda
Överfamilj Diplodocoider
†Diplodocoidea
Familj Diplodocider
†Diplodocidae
Släkte Amphicoelias
Vetenskapligt namn
§ Amphicoelias
Auktor Cope, 1877
Arter
Hitta fler artiklar om djur med

Amphicoelias ('dubbelt ihålig') är ett dåligt känt släkte av växtätande diplodocider som kan ha varit en av de största dinosaurierna som någonsin hittats. Släktet baseras bland annat på en kvarvarande beskrivning av ett enda fossilt ben. En av de två arterna, A. fragillimus, kan ha varit den längsta kända ryggradsdjuret någonsin med en beräknad längd av 40 – 60 meter, och den kan ha haft en vikt av upp till 122 ton. Detta konkurrerar med det tyngsta och längsta nu levande djuret, blåvalen. Men eftersom det avbildade benet försvann kort efter att ha studerats och beskrivits under 1870-talet finns beviset kvar enbart i form av en teckning och fältskisser. Namnet kommer från grekiskans αμφι/amphi, som betyder 'på båda sidor', samt κοιλος/koilos, med betydelsen 'ihålig' eller 'konkav'. Typarten heter A. altus.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Typarten av Amphicoelias, A. altus, namngavs av Edward Drinker Cope i december 1877 (fast beskrivningen publicerades inte förrän år 1878). Exemplaret var ett ej komplett skelett bestående av två kotor, ett blygdben och ett lårben[1]. År 1921 fastställde Osborn och Mook ytterligare ben till A. altus, det vill säga ett skulderblad, ett coracoidben (del av skulderbladet), ett armbågsben samt tänder. Dessa anses dock inte tillhöra arten. Osborn och Mook noterade den nära likheten mellan Amphicoelias och Diplodocus, jämte några viktiga skillnader som till exempel proportionellt längre armar hos den förstnämnde. Amphicoelias lårben är ovanligt långt, slankt och runt i genomskärning; medan man en gång i tiden trodde att denna rundhet var ett särskiljande drag hos Amphicoelias har den sedan dess hittats hos några arter av Diplodocus också[2]. A. altus var även ungefär lika stor som Diplodocus med en beräknad längd på runt 25 meter[3].

Den andra arten av Amphicoelias, A. fragillimus, är enbart känd från en enda, ej komplett, 1,5 meter hög ryggkota, antingen placerad som sist eller näst sist i ryggraden, D10 eller D9. Den kan ha mätt 2,7 meter då djuret levde. Enligt Copes noteringar kan denna enda kota högst troligt ha tillhört samma exemplar som ett annat ben, en "enorm distal ände av ett lårben", som kan ha påträffats bara några decimeter från den gigantiska kotan.[2].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Mittpartiet (av ryggkotorna) skiljer sig från de hos Camarasaurus i formen av deras articular-extremiteter [...] De är ojämnt ihåliga, och de bakre extremiteterna är mer konkava.
— Så formulerade sig paleontologen Edward Drinker Cope i sin beskrivning av det nya släktet, Amphicoelias.

Amphicoelias fragillimus samlades in av Oramel Lucas, en fossilsamlare anställd av Cope, kort efter att han anlitats av den sistnämnde år 1877. Lucas fann en fragmentarisk ryggkota efter ett nytt släkte av sauropoder i Garden Park, norr om Cañon City, Colorado, nära stenbrottet där man hittat Camarasaurus. Ryggkotan var i ett dåligt skick, men ändå slående stor; den mätte 1,5 meter (upp till runt 2,7 meter hög som komplett)[2]. Lucas fraktade exemplaret till Cope under våren eller försommaren år 1878, och Cope publicerade den som holotypen till en ny art (katalognummer AMNH 5777), A. altus, den augustimånaden[4]. Så som det avslöjas i Copes anteckningsböcker (vilka han upptecknade baserat på Lucas' rapport från fyndplatsen år 1879) kom exemplaret från kullen söder om Camarasaurus-stenbrottet, som är känt som "Copes bröstvårta". Medan Cope ursprungligen skrev att platsen tillhörde Dakota-formationen (som beräknas vara från mellersta krita), pekar närvaron av dinosaurier som Camarasaurus i samma klippor på att de troligen tillhör Morrison-formationen. Man beräknar att denna geologiska formation är 154-151 miljoner år gammal och stammar från yngre delen av juraperioden (tithonianskedet)[5]. Ett gigantiskt fossiliserat lårben grävdes även fram i närheten av ryggkotan och kan också ha tillhört Amphicoelias. Cope placerade släktet i en egen familj som han döpte till Amphicoeliidae, men Marsh bestred detta år 1881.

Den vittrade giganten[redigera | redigera wikitext]

De gigantiska benen som tillskrivs Amphicoelias fragilimus har ofta ignorerats i sammanfattningar om de största dinosaurierna dels beroende på att fyndplatsen av både kotan och låret är okända – enligt olika efterföljande rapporter – och att alla försök att lokalisera den har misslyckats[6][4]. År 2006 presenterade Carpenter ett möjligt scenario för försvinnandet av exemplaret efter A. fragillimus. Så som Cope noterade i sina beskrivningar var materialet av kotan väldigt ömtåligt och den teknik som idag används för att härda och bevara fossila ben hade ännu inte uppfunnits (Copes rival, paleontologen Othniel Charles Marsh, var den förste att använda medlen liknande de som används nu för tiden. Detta gjorde han under tidigt 1880-tal). Carpenter observerade att fossila ben som är kända från A. fragillimus stenbrott kan ha bevarats i klippor som bildats av lera. Denna sorts klippor har en tendens att lätt vittra sönder och fragmenteras till små, oregelbundna kuber. Därför kan benen ha befunnit sig långt in i ett stadium av vittring och sedan kastats bort av Cope efter att han illustrerat dem sedda bakifrån på papperet (Carpenter föreslog att detta kan förklara varför Cope bara ritade kotan från ett håll i stället från olika vinklar som han gjorde med sina andra fynd).

Förlegad illustration av Amphicoelias utförd av Carl Dahlgren 1892 för Californian Magazine.

År 1994 gjordes ett försök att åter lokalisera det ursprungliga stenbrottet där A. fragilimus och andra dinosaurie-arter hittats. Detta gjorde man med hjälp av en radar som skulle visa om det fortfarande fanns ben begravda i marken. Försöket misslyckades eftersom de fossiliserade lerbenen var av samma densitet som det omliggande berget. Detta gjorde det omöjligt att särskilja ben från berg. En studie av den lokala topografin visade också att de fossilfyllda klippornas lagren var hårt eroderade, och tydligen var de också det under den tiden Lucas gjorde sitt fynd av Amphicoelias. Detta antyder att majoriteten av skeletten eroderats bort då kotan och låret grävts fram[2].

Carpenter (2006) noterade också att trots fossilets enastående storlek och mystiska försvinnande, har Copes beskrivning av Amphicoelias mötts med skepsis, speciellt sedan det visade sig finnas flera typografiska fel i hans mätningar. Carpenter argumenterar dock för att man borde ta Copes ord på allvar. Fyndet gjordes under Benkriget, och Copes rival Marsh, som alltid var redo att förödmjuka Cope, betvivlade aldrig dess existens. Marsh var känd för att ha anställt spioner som skulle övervaka Copes fynd, och han kan till och med ha varit intygad om storleken på Amphicoelias ben. Osborn, Mook (1921) och McIntosh (1998) accepterade också Copes information utan tvivel.

Storlek[redigera | redigera wikitext]

Amphicoelias fragillimus jämfört med en människa.

För att kunna göra en någorlunda bedömning av Amphicoelias storlek måste man läsa benen hos bättre kända diplodocider (en familj bestående av extremt långa och slanka sauropoder) med bildläsare, förutsatt att måttförhållandena arterna emellan inom släktet är lika. I sin ursprungliga uppsats gjorde Cope en spekulation av storleken med hjälp av ett hypotetiskt lårben av Amphicoelias fragillimus. Cope lade märke till att hos andra sauropoder (särskilt hos Amphicoelias och Camarasaurus supremus) var lårbenet alltid dubbelt så högt som de högsta ryggkotorna. Han kunde då bestämma storleken av Amphicoelias' lårben till en längd av 3,6 meter[7]. År 1994 fastställde Gregory S Paul lårbenets längd till 3,1-4 meter genom att använda den närbesläktade Diplodocus som referens[3].

Ytterligare en utvärdering av A. fragillimus gjordes så sent som år 2006. Den utfördes av Ken Carpenter som också han använde Diplodocus som en vägvisare till skalan. Analysen visar att lårbenet blev 4,3-4,6 meter långt[2]. Carpenter fortsatte att göra en beräkning av Amphicoelias, fast han tog hänsyn till att relativa storleksförhållanden hos diplodociderna kunde växla från art till art. Genom att förutsätta samma proportioner hos en välkänd Diplodocus presenterade Carpenter en beräkning av en totallängd på 58 meter, vilket han noterade hamnade inom räckvidden som presenterats av Paul år 1994 (40-60 meter). Carpenter påpekade att även de kortaste längdberäkningarna hos Amphicoelias var högre än de hos andra enorma sauropoder så som diplodociden Supersaurus viviane (32,5 meter), brachiosauriden Sauroposeidon (34 meter) och titanosauriden Argentinosaurus huinculensis (30 meter). Carpenter presenterade mer spekulativa måttförhållanden för olika kroppsdelar hos Amphicoelias (återigen baserade på en Diplodocus skala), inkluderat en längd av halsen på 16,75 meter, en kroppslängd på 9,25 meter och en svans med en längd av 32 meter. Han uppskattade armarnas totala längd till 5,75 meter och benens till 7,5 meter. Den totala höjden (vid den högsta punkten på ryggen) beräknade han till 9,25 meter[2]. Detta är större jämfört med blåvalen, som är det nu levande längsta djuret med en längd på runt 30-33 meter.

Trots att Amphicoelias var relativt mager jämfört med andra sauropoder gjorde dess storlek den ändock väldigt massiv. Vikten är mycket svårare att fastlägga än längden hos sauropoder, eftersom proportionerna mellan artena och individerna kan variera. Carpenter använde Pauls beräkning från 1994 (då den sistnämnde räknade ur massan hos Diplodocus carnegii till 11,5 ton) och spekulerade i att Amphicoelias kunde ha vägt upp till hela 122,4 ton[2]. Den tyngsta nedtecknade blåvalen någonsin vägde runt 195 ton, och den tyngsta dinosaurie som man känner till från rimligtvis goda kvarlevor, Argentinosaurus, vägde runt 80-100 ton. Fast om storleksbedömningar kan bekräftas vore Amphicoelias fortfarande lättare än Bruhathkayosaurus, vilken har uppskattats vägt mellan 175-220 ton (baserat på en knapp beskrivning av ett fragmentariskt fossil).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cope, E.D. (1878a). "On the Vertebrata of the Dakota Epoch of Colorado." Proceedings of the American Philosophical Society, 17: 233-247.
  2. ^ [a b c d e f g] Carpenter, K. (2006). "Biggest of the big: a critical re-evaluation of the mega-sauropod Amphicoelias fragillimus." In Foster, J.R. and Lucas, S.G., eds., 2006, Paleontology and Geology of the Upper Jurassic Morrison Formation. New Mexico Museum of Natural History and Science Bulletin 36: 131-138.[1]
  3. ^ [a b] Paul, G.S. (1994a). "Big sauropods - really, really big sauropods." The Dinosaur Report, The Dinosaur Society, Fall, p. 12-13.
  4. ^ [a b] McIntosh, J.S. (1998) "New information about the Cope collection of sauropods from Garden Park, Colorado." In Carpenter, K., Chure, D. and Kirkland, J.I., eds., The Morrison Formation: an interdisciplinary study: Modern Geology, 23: 481-506.
  5. ^ Turner, C.E., and Peterson, F. (1999) "Biostratigraphy of dinosaurs in the Upper Jurassic Morrison Formation of the Western Interior, U.S.A." In. Gillette, D., ed., Vertebrate Paleontology in Utah: Utah Geological Survey Miscellaneous Publication, 99(1): 77-114.
  6. ^ Osborn, H.F., and Mook, C. C. (1921). "Camarasaurus, Amphicoelias and other sauropods of Cope." Memoirs of the American Museum of Natural History NS, 3(3): 249-387.
  7. ^ Cope, E.D. (1878b). "A new species of Amphicoelias." American Naturalist, XII: 563-563.[2]