Anamorfos (konst och arkitektur)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den kinesiska terracottaarmén som anamorfos på ett torg i Hong Kong.
HK TST East Hong Kong Museum of History square view Terracotta Army Aug-2012.JPG

En anamorfos (från grekiska anamorfosis, ombildning eller återskapande) är en bild eller ett objekt som måste betraktas från en speciell blickpunkt, ur en särskild vinkel eller med en särskild sorts spegel för att bli igenkännlig eller framstå som naturlig. Den första sorten kallas optisk anamorfos och innefattar bland annat olika skenperspektiv inom arkitekturen. Alternativet med spegel brukar kallas katoptrisk anamorfos efter det grekiska ordet för spegel.

Historik[redigera | redigera wikitext]

En sorts anamorfos förekom redan i den antika grekiska arkitekturen och skulpturen. Grekiska tempelbyggnader kunde byggas med optiska förhandskorrigeringar för att det avsedda visuella intrycket skulle uppnås, för att de skulle se ”naturliga” ut. Skulpturer som skulle betraktas nedifrån fick proportioner därefter. Bildhuggare arbetade intuitivt, inte efter några kända optiska lagar.

Det är först under renässansen och framförallt under barocken som perspektiviska anamorfoser blir vanliga. Man utforskade olika perspektiv. Den anamorfiska varianten tillkom som ett slags biprodukt till utvecklingen av centralperspektivet. De äldsta kända bilderna är ett par enkla skisser av Leonardo da Vinci från 1487. I sin Traktat om måleriet beskrev han ett sätt att skapa en väggmålning som är avsedd att betraktas snett från sidan, exempelvis en gallerivägg. Teoretiska arbeten och praktiska handledningar började utkomma på 1500-talet. Det viktigaste verket skrevs av Jean-François Niceron, La perspective curieuse (1638)[1].

På 1600- och 1700-talet skapades många anamorfoser, ibland mest för att roa betraktaren men också i mer seriösa sammanhang. Inom arkitekturen kunde tekniken användas för att dekorera komplicerade bildplan som undersidan av valv och kupoler eller i korridorer där man inte kan få överblick över en vanlig bild. Teaterdekorationer kunde använda tekniken för att skapa en illusion av en annan verklighet. På 1800-talet avtog intresset men också under 1900-talet och 2000-talet har konstnärer skapat olika slag av anamorfoser, exempelvis Marcel Duchamp och Salvador Dalí[2]. I Sverige har framförallt Hans Hamngren använt tekniken. ”För en initierad, internationell konstpublik är Hans Hamngren idag den främste anamorfoskonstnären i världen!” skriver Gunilla Gunnarsson[3].

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Optisk anamorfos[redigera | redigera wikitext]

Arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Katoptrisk anamorfos[redigera | redigera wikitext]

Nutida varianter[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hamngren, Hans (1992). Anamorfoser. Stockholm: Carlsson. sid. 5-17. Libris 7666179. ISBN 91 7798 603 2
  • Thelaus, Erik (1987). ”I anamorfosernas värld”. Artes (1987:4): sid. 80-92.
  1. ^ The Oxford companion to western art. 2001. Libris 8278013. ISBN 0198662033 
  2. ^ Collins, Daniel L. (1992). ”Anamorphosis and the Eccentric Observer”. Leonardo Vol. 25 (1992:2): sid. 179-187. https://www.jstor.org/stable/1575710. 
  3. ^ Hamngren 1992, förord av Gunilla Gunnarsson.
  4. ^ Cabezos Bernal, Pedro (2014). ”Anamorphosis, its history and evolution”. EGA Vol 19 (23): sid. 148-161. doi:10.4995/ega.2014.2184. 

Se även[redigera | redigera wikitext]