Anna-Lena Laurén
| Anna-Lena Laurén | |
 Anna-Lena Laurén på Bokmässan i Göteborg 2013. | |
| Född | 4 april 1976 (46 år) Pargas, Finland |
|---|---|
| Medborgarskap | Finland |
| Utbildad vid | Åbo Akademi  |
| Sysselsättning | Författare, journalist |
| Utmärkelser | |
| Topeliuspriset (2003) Statens pris för informationsspridning (2010) Hugo Bergroth-priset (2014) Stora Journalistpriset (2020)[1][2] | |
| Redigera Wikidata | |
Anna-Lena Laurén, född 4 april 1976 i Pargas i Finland,[3] är en finlandssvensk journalist och författare. Hon har arbetat som redaktör och korrespondent för nyhetsmedia i både Finland och Sverige. Hennes journalistiska värv har distinkt fokus på Ryssland, varifrån hon verkar som korrespondent för Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter. Laurén har skrivit flera böcker med östeuropeiska teman. För sina artiklar från Ryssland tilldelades hon priset som årets journalist i Finland 2020.[4] 2021 utsågs hon av Journalisten till Årets stilist.[5] 2022 tilldelades hon Jolopriset för sin journalistik.[6]
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Anna-Lena Laurén studerade statsvetenskap och ryska vid Åbo Akademi.
Som politisk korrespondent för Hufvudstadsbladet och Helsingforskorrespondent för Svenska Dagbladet utmärktes hon av ett personligt anslag och stort engagemang. Hon tilldelades 2003 det finlandssvenska publicistpriset Topeliuspriset, som yngsta journalist någonsin.[7]
Åren 2006–2010 bodde hon i Moskva. Där arbetade hon som korrespondent för Finlands Rundradio och kolumnist, medarbetare eller korrespondent för Göteborgs-Posten, Hufvudstadsbladet, och Eskilstunakuriren.[7] Hon skrev också tre böcker om Ryssland, Kaukasien och sitt liv i Ryssland. Efter hemkomsten återgick hon till sitt arbete på Hufvudstadsbladet som ledarskribent. Därefter återvände hon till Moskva, där hon sedan oktober 2011 arbetar som Hufvudstadsbladets Rysslandskorrespondent. Mellan 2013 och 2015 var hon Svenska Dagbladets Rysslandskorrespondent,[8] och från 2016 är hon Dagens Nyheters Rysslandskorrespondent.[9]
Laurén bor i Sankt Petersburg med sin dotter.[3]
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
- "De är inte kloka, de där ryssarna" – ögonblicksbilder från Ryssland. Söderströms, Helsingfors 2008. ISBN 978-951-52-2659-4
- I bergen finns inga herrar – om Kaukasien och dess folk. Söderströms, Helsingfors 2009. ISBN 978-951-52-2618-1
- Sedan jag kom till Moskva. Söderströms, Helsingfors 2010. ISBN 978-951-52-2731-7
- Frihetens pris är okänt. Helsingfors: Schildts & Söderströms. 2013. Libris 14217467. ISBN 978-951-52-3227-4
- Ukraina – gränslandet (med Peter Lodenius). Atlantis, Stockholm 2015. ISBN 978-91-7353787-2
- Sammetsdiktaturen: motstånd och medlöpare i dagens Ryssland. Helsingfors: Förlaget. 2021. Libris 9ng2blwz7km13p0t. ISBN 978-952-333-367-3
Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
- 2003 – Topeliuspriset, från Svenska folkskolans vänner (SFV) och Finlands svenska publicistförbund[10]
- 2009 – Svenska litteratursällskapet i Finland, Hedvig Lovisa Falckens testamentsfond
- 2009 – Vuoden matkakirja (Årets resebok) för I bergen finns inga herrar: Om Kaukasien och dess folk[10]
- 2010 – Statens pris för informationsspridning utdelat av Undervisnings- och kulturministeriet[10]
- 2012 – Vuoden Kellokas, utdelat av Naistoimittajat ry (Kvinnliga journalisters förening)[11]
- 2013 – Suomen Kuvalehtis journalistpris(fi), Suomen Kuvalehti[12]
- 2014 – Hugo Bergroth-priset, Hugo Bergroth-sällskapet[13]
- 2015 – Publicistklubbens pris Guldpennan, "För engagerande rapportering med lyskraft och språklig rikedom från ett minerat fält"[14]
- 2016 – Karin Gierows pris, Svenska Akademien
- 2020 – Årets journalist, Stora journalistpriset i Finland[15]
- 2020 – Årets stilist
- 2022 – Jolopriset
- 2022 – Tom Alandhs berättarpris
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ läs online, suurijournalistipalkinto.fi.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, svenska.yle.fi.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Sirén, Bille (23 juni 2022). ”I Pargas får Anna-Lena Laurén balsam för själen”. Hufvudstadsbladet: s. 18–20. http://www.hbl.fi/artikel/64dd9d4c-22ca-4048-8926-52beeeb0876f.
- ^ Bjon, Sylvia (11 mars 2021). ”HBL-journalisten Anna-Lena Laurén är Årets journalist”. Hufvudstadsbladet: s. 25. http://www.hbl.fi/artikel/hbl-journalisten-anna-lena-lauren-ar-arets-journalist/.
- ^ ”DN:s Anna-Lena Laurén utsedd till Årets stilist: ”Språket är otroligt viktigt””. DN.SE. 24 maj 2021. https://www.dn.se/kultur/dns-anna-lena-lauren-utsedd-till-arets-stilist-spraket-ar-otroligt-viktigt/. Läst 25 maj 2021.
- ^ ”DN:s Anna-Lena Laurén får Jolopriset/”. DN.SE. 7 mars 2022. https://www.dn.se/kultur/dns-anna-lena-lauren-far-jolopriset/. Läst 7 mars 2022.
- ^ [a b] Söderströms: Förlagspresentation
- ^ Anna-Lena Laurén tacklar livet i Ryssland med humor
- ^ DN 2016-01-07: Anna-Lena Laurén är DN:s nya Rysslandskorrespondent
- ^ [a b c] ”Anna-Lena Laurén” (på finska). Teos. https://www.teos.fi/Lauren+Anna-Lena. Läst 7 maj 2022.
- ^ ”Anna-Lena Laurén on vuoden 2012 Kellokas” (på finska). Kansan Uutiset. 21 februari 2013. https://www.kansanuutiset.fi/artikkeli/2956908-anna-lena-lauren-on-vuoden-2012-kellokas. Läst 27 februari 2021.
- ^ ”Anna-Lena Laurénille SK:n journalistipalkinto”. 27 november 2013. https://yle.fi/uutiset/3-6956047. Läst 30 oktober 2014.
- ^ ”Anna-Lena Laurén fick Hugo Bergroth-priset”. Språkbruk. https://www.sprakbruk.fi/-/anna-lena-lauren-fick-hugo-bergroth-priset. Läst 25 juni 2021.
- ^ ”Guldpennan till Anna-Lena Laurén”. Publicistklubben. http://www.publicistklubben.se/2015/12/03/guldpennan-till-anna-lena-lauren/. Läst 3 december 2015.
- ^ ”Palkitut 2020” (på finska). Suuri Journalistipalkinto. 10 mars 2021. https://suurijournalistipalkinto.fi/palkitut/palkitut-vuosittain/palkitut-2020/8074194. Läst 10 mars 2021.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- Förlagspresentation
- Laurén, Anna-Lena i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
|