Anna Maria Engsten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Svensksund.

Anna Maria Jansdotter Engsten var en svensk piga som utmärkte sig under en räddningsaktion i samband med slaget vid Svensksund.

Anna Maria Engsten tilldelades av Gustav III den svenska medaljen För tapperhet till sjöss i silver för sin insats under det så kallade Viborgska gatloppet under det ryska kriget år 1790. Hon ska ha varit född 1762, men det har inte kunnat bekräftas i kyrkoböckerna av den uppgivna födelseförsamlingen Färnebo i Västmanland.[1] Hon har ibland blandats ihop med Brita Hagberg, som fick samma medalj för en drabbning samma år.

Officiellt var Engsten anställd som piga i Arméns flotta under kapten G.A. Leijonancker[1], men civilt var hon anställd hos dennes kaptenskollega Paul Henrik Scharff,[1] Det var också Scharffs tillhörigheter som Engsten var satt att vakta under den svenska reträtten från Viborg. Scharffs redogörelse för Engstens bragd återgavs tre år efter händelsen i ett lexikon över kända kvinnor.[2]

ENGSTEN, (Anna Maria) en Jungfru, född i Fernbo sockn i Westmanland, 28 år gammal, följde med sin husbonde, då warande Capitain och Ridd. wid Kongl. Armeens Flottas Swenska Eskader, nu mera Majoren Paul Henr. Scharff, under 1790 års Krigs-Expedition; har icke allenast genom ådagalagt prof af tapperhet, utan ock genom en utmärkt trohet mot sin husbonde, gjordt sig förtjänt till et hedrande minne. Under retraiten ifrån Wiborg och Björksund, d. 3 Julii nämde år, war hon tillika med fem Båtsmän på en af kronan upköpt Roslagsbåt, som utom Capitains saker hade om bord 40 T:r ärter och några får, för Kronans räkning; de woro ej wäl i sjelfwa genombrytningen af Keijserliga Ryska Flottan, förrän en fientlig stångkula träffade detta fartyg, och krossade i et ögnablick både sidorna af kajutan och gjorde tätt utmed wattenbrynet en ganska wid öpning på båda sidor, samt dödade ett får, som krupit dit in. Denna olyckshändelse, jemte Canonernas ouphörliga knallande, gaf desse en förskräckande synekrets, och beslöto båtsmännen, at rädda sig på en liten båt, fartyget tillhörigt; men denna oförskräckta flickan beslöt, ehuru båtsmännen tilbådo henne at följa med, at häldre blifwa et rof för fienden, än öfwergifwa sin Herres saker; hon blef således ensam på detta fartyg, som behöfde aldraminst twänne karlar til dess maneuvrerande, och hwilket dessutom hade en skada frammantill, hwarigenom mycket vatn inkastades af böljorna, och du drefs af wäder och wind, emedan karlarne hade strukit seglen; hon började nu at försöka alt, för at blifwa räddad; hon upletar under et ouphörligt kulregn, de tåg som tjente at uphissa seglen, men hennes styrka tillät henne ej högre hissa dem än på halfwa masten, hwilken war hennes lycka, ty i annor händelse hade båten kunnat kantra, emedan det började blåsa hårdt, och tog hon något af sina kläder och stoppade i båten, at watnet ej skulle för starkt inströmma, sätter sig sedan vid rodret, hwarifrån hon som oftast måste gå til pumpen; under detta hennes arbete ansätter er Rysk Fregatt henne med en ouphörlig eld, men lyckan stod dem djerfwom bi, i det denna Fregatt stötte på grund och måste med sin eld uphöra. Hon begynte nu i mörkret komma närmare til Swenska kusten, och ankrade sluteligen i granskapet af Swensksund, sen hon under mångfaldiga faror fört båten omtränt 7 á 8 mil. När högst Sal. Konung Gustaf III blef härom underrättad, täcktes han i Nåder gifwa henne et hedersteckn, bestående af en Silfwer-medalje, med Devise, för tapperhet til sjös, fästad i et blått band at bära på bröstet, tillika med en summa af 50 R:dal.

Meddelat af h. Majoren och Ridd. Paul H. Scharff.

När Gustav III underrättats om händelsen fick hon medaljen För tapperhet till sjöss i silver samt femtio riksdaler, dock uteblev betalning. Därför skickade hon en klagoskrift, och 15 mars 1791 fattades ett kungligt beslut om gratifikation. Engsten har inte kunnat hittas i Stockholms kyrkoböcker.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Warnstedt, Cristopher von (1974). ”Medaljerna för Tapperhet till Sjöss”. Forum navale 29. 
  2. ^ Westrin, Carl P. (1793). Försök til en Historia Öfwer Namnkunniga, Men i synnerhet Lärda Fruntimmer