Leijonancker

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Leijonancker (även skrivet Lejonanker och ursprungligen Leyonancker) är svensk adlig ätt, adlad den 18 augusti 1666 och introducerad på Riddarhuset 1668 som ätt nummer 778.

Den från Skottland bördige Daniel Young (1627−1688) kom till Sverige på 1650-talet och adlades Leijonancker år 1666 för sina förtjänster som underleverantör till den kungliga svenska armén.

Young var först kramhandlare i Stockholm och kom att utgöra en del av tidens högre borgerskap tack vare sina affärskontakter med kungahuset. Redan år 1651 beviljades Daniel Young och köpmannen Caspar Kohl tobaksmonopol på handeln med tobak i Sverige och Finland mot ett årligt arrende. Han blev också delägare i Västerviks rederi som hade 14 handelsfartyg. Daniel Young drev senare ett vantmakeri i en större industribyggnad som kallades Malongen.[1] Den låg vid det som på den tiden kallades "Leijonanckers Tårg" (idag Nytorget 15) på Södermalm i Stockholm. Malongen finns kvar än idag och är Stockholms äldsta bevarade industrifastighet.

Daniel Leijonancker och affärskollegan Jakob Momma Reenstierna utökade verksamheten och dominerade vid tiden området kring Renstiernas gata och Nytorget på Södermalm. Det är troligt att de använde samma arkitekt – den från Sydtyskland inkallade Johan Tobias Albinus – som dokumentariskt kan bindas till Reenstiernas palats vid Wollmar Yxkullsgatan, uppfört vid mitten av 1660-talet.

Kommerserådet Daniel Young Leijonancker gifte om sig med Margareta (Magdalena) Granatenfelt, dotter till översten Pierre Boo Margalli (adlad Granatenfelt nr 483) och Catharina de Flon. Efter Margaretas död 11 september 1675 gifte sig Daniel för tredje gången 17 september med friherrinnan Catharina Gyldenhoff (Gyllenhåf), död 1703. Daniel Leijonancker fick med sina tre fruar 32 barn, varav 23 söner och 9 döttrar.

Den mest kände Leijonancker är landshövdingen Fredrik Wilhelm Leijonancker bland annat för att 1853 ha planerat och genomfört Stockholms första vattenverk, SkanstullsverketSödermalm.

Daniel Leijonancker erhöll år 1678 Ansta gods i Romfartuna socken i Västmanland vilket dock återtogs redan 1684 i och med den stora reduktionen. Ätten Leijonancker är utgången på svärdssidan 1972. Namnet Leijonancker lever vidare då Bengt Augustinsson (1922–2017)[2] antog namnet efter sin farmor. Han var således sonson till landshövdingen Fredrik Wilhelm Leijonanckers dotter Hedvig Maria Fredrika Wilhelmina Leijonancker i hennes äktenskap med bataljonsläkaren Ernst Augustinsson.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Riddarhuset (Stockholm)
  • University of St. Andrews (Skottland)
  • S. Adelns Ättartavlor, Gustaf Elgenstierna

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ “Om tillståndet af Commissarien Dan. Lejonankars klädesfabrik i Stockholm undersökte Comm. Collegium 1669.” (Ur Stockholms stads historia från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils LundequistZacharias Hæggströms förlag)
  2. ^ Dödsannons i Svenska Dagbladet 2 december 2017 sid.56