Antikens Karthago

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karthago och dess underlydande områden 264 f.Kr.

Antikens Karthago (från feniciskan Qart-ḥadašt[1]) var en semitisk civilisation centrerad i den feniciska stadsstaten Karthago, som ligger i Nordafrika i Tunisbukten, utanför vad som nu är Tunis, Tunisien.

Karthago grundades ursprungligen omkring år 814 f.Kr. i Nordafrika av fenicier från Tyrus. Kring grundläggningen har åtskilliga myter spunnits, vilka överlevt i grekisk och latinsk litteratur. Traditionen håller för att staden grundades av drottning Dido som flytt Tyrus sedan hennes makthungrige broder Pygmalion mördat hennes make. Medförande stadsguden Melqart slog hon först läger i Byrsa. Staten blev en stormakt och en framstående handelsstat, som dominerade västra delen av Medelhavet redan innan Rom blivit en stad.

Karthago kom att överleva sin fenikiska moderstad Tyrus, som erövrades av Alexander den store 332 f.kr.. Under det tidiga 200-talet f.kr. hamnade Kartago i konflikt med de grekiska stadsstaternaSicilien, och Pyrrhus, kung av Epirus, anlände till ön för att försvara de grekiska stadsstaterna där. Detta krig, det Pyrriska kriget, slutade oavgjort. Karthago hamnade efter detta på kollisionskurs med Rom, vars makt ökat på den italienska halvön, och en serie krig bröt ut mellan Rom och Karthago. Dessa krig med Rom kallas de puniska krigen.

Det karthagiska handelsväldet sträckte sig från Gibraltar sund i väster, längs Afrikas Medelhavskust ända till nuvarande Libyen i öster. Även nuvarande Spaniens sydkust, Mallorca och delar av Sicilien låg under Karthago. Konflikterna som uppstod med den romerska republiken kom att resultera i de tre puniska krigen (puner är den romerska benämningen för fenicier). Den mest kände av de kartagiska ledarna var Hannibal som blev Roms huvudfiende i det Andra puniska kriget.

Den romerske politikern Cato d.ä. brukade avsluta många av sina anföranden i senaten med "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras" (latin: "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam"). Till slut kom detta att bli något av en introduktion till det Tredje puniska kriget 149-146 f.Kr. Staden förstördes fullständigt och enligt legenden spreds salt ut på de omkringliggande åkrarna för att göra området obeboeligt. Detta är dock omstritt, då salt var en mycket dyrbar vara på den tiden och området i sig var mycket omfattande.

År 44 f.Kr. återuppbyggdes Karthago som romersk koloni av Caesar och blev huvudstad i provinsen Africa terra. Med tiden blev det västra Medelhavsregionens största stad efter Rom. Kulturlivet var rikt och staden var tillfälligt högkvarter för romerska kejsare (som Gordianus I). Märkligt nog syns vissa traditioner ha levt kvar från det feniciska Karthago, som titulaturen på lokala styresmän. Under folkvandringstiden intogs Nordafrika av den germanska vandalstammen, som gjorde Kartago till sin huvudstad. Från Karthago gick ett krigståg. Fjärde puniska kriget, där Rom intogs och plundrades. Under den östromerske kejsaren Justinianus I krossades Vandalriket, och Kartago blev ånyo en romersk besittning. Staden förstördes åter år 698 då araberna slutligen erövrade Nordafrika från bysantinska riket.


Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Martín Lillo Carpio (1992) (på engelska). Historia de Cartagena: De Qart-Ḥadašt a Carthago Nova / colaboradores: Martín Lillo Carpio .... Ed. Mediterráneo. https://books.google.com/books?id=mEH6PgAACAAJ. Läst 12 februari 2013