Arsinoitherium

Från Wikipedia
Arsinoitherium
Status i världen: Fossil
Stratigrafisk utbredning: eocen - oligocen
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Placentalia
OrdningEmbrithopoda
FamiljArsinoitheriidae
SläkteArsinoitherium
Vetenskapligt namn
§ Arsinoitherium
AuktorBeadnell, 1902
Hitta fler artiklar om djur med

Arsinoitherium är ett släkte av paenungulata däggdjur som tillhör den utdöda ordningen Embrithopoda. Arsinoitherierna såg ut som norshörningslika växtätare och levde i norra Afrika för 36 till 30 miljoner år sedan, under sen Eocen och tidig Oligocen i områden med tropisk regnskog och vid kanten av mangroveträsk. En art som beskrivits från Etiopien, A. giganteum, levde dock så sent som för 27 miljoner år sedan.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Anisoitherium har fått namnet från drottning Arsinoe I (vars namn användes för Fayyum, där fossilen hittades, i ptolemeisk tid) och grekiska θηρίον (therion), "best". Typartens artnamn, zitteli, hedrar den tyske paleontologen Karl Alfred von Zittel.[1]

Upptäckt och besläktade fossil[redigera | redigera wikitext]

Den bäst kända, och först upptäckta, arten är A. zitteli. En annan art, A. giganteum, vars tänder är betydligt större än de hos A. zitteli upptäcktes i höglandet i Chilga-distriktet, Etiopien år 2003 och levde för 27-28 miljoner år sedan.[2] Medan Fayyum är den enda plats där fullständiga arsinoitheriumskelett påträffats, har andra arsinoitherider hittats i östra medelhavsområdet, som Crivadiatherium från Rumänien, samt Hypsamasia och Palaeoamasia båda från Turkiet.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Rekonstruktion av A. zitteli

De bör när de levde ha sett ut ungefär som noshörningar. Vuxna exemplar av A. zitteli hade en mankhöjd på ungefär 1,75 meter och en längd kring tre meter.[3][4] Det mest framträdande draget hos Arsinoitherium var ett par jättelika horn på nosen och två mindre knölar över ögonen. Skelettet var robust, benen var pelarlika som hos dagens elefanter och även höftpartiet var elefantliknande.[3] De hade 44 tänder.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.