Artur Adson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den litterära gruppen Siriu, 1917.
Artur Adsons och makans grav på Skogskyrkogården.

Artur Adson, född 3 februari 1889 i Tartu och död 5 januari 1977 i Stockholm, var en estnisk poet, dramatiker och teaterkritiker. Han tillhörde den estniska litterära gruppen Siuru och var gift med poeten Marie Under.[1] Från 1944 och fram till sin död var han bosatt i Sverige. Artur Adson är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Utvalda verk[redigera | redigera wikitext]

Diktsamlingar[redigera | redigera wikitext]

  • Själens eldar (Henge palango) 1917
  • Den gamla lyktan (Vana laterna) 1919
  • Rosenkransen (Roosikrants) 1920
  • Pärlfloden (Pärlijõgi) 1931
  • Versask (Värsivakk) 1959
  • Fridbackens kantele (Rahumäe kannel) 1973

Minnesromaner[redigera | redigera wikitext]

  • Handkvarnen (Käsikivi) 1922
  • Fyra kvarnar (Neli veskit) 1946
  • Småstadsmusikanten (Väikelinna moosekant) 1946
  • Siuru-boken (Siuru-raamat) 1949
  • En svunnen värld (Kadunud maailm) 1954

Pjäser[redigera | redigera wikitext]

  • Sankt Tomasdagen (Toomapäev) 1928
  • Fyra konungar (Neli kuningat) 1931
  • Levande kapital (Elav kapital) 1934
  • En duva flyger till havs (Üks tuvi lendab merele) 1937

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kolk, Raimond. Artur Adsoni mälestades. Tulimuld 28 (1977), s. 16-18.
  • Kronberg, Janika. Estland i Sverige: Från Forselius till Lena Lilleste. Estonian Literary Magazine, specialnummer för Bok & Bibliotek i Göteborg 2007.
  • Ristikivi, Karl. Sänna trubaduuri maine matk on lõppend. Eesti Päevaleht (Stockholm) 15.1.1977.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kangro, Bernard (1976). Eestlased Rootsis. Lund: Eesti Kirjanike Kooperatiiv, s. 24.