Aspishuggorm
| Aspishuggorm | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Underklass | Diapsider Diapsida |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning | Ormar Serpentes |
| Familj | Huggormar Viperidae |
| Underfamilj | Egentliga huggormar Viperinae |
| Släkte | Vipera |
| Art | Aspishuggorm V. aspis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Vipera aspis | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområdet för V. aspis.[1] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Aspishuggorm (Vipera aspis) är en giftig ormart i familjen huggormar (Viperidae). Det är en medelstor huggorm med en medellängd på 60-65 centimeter. Hanar når en maxlängd på 85 centimeter, honor är sällan längre än 75 centimeter.[2]
Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]
Aspishuggormen förekommer i Frankrike, Andorra, nordöstra Spanien, i Tysklands allra sydvästligaste gränstrakter mot Frankrike, Schweiz, Monaco, öarna Elba och Montecristo, Sicilien, Italien, San Marino och nordvästra Slovenien och även på den kroatiska delen av Istrien.
Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]
Aspishuggormen jagar genom att lägga sig i bakhåll. Dess byten innefattar ödlor, små fåglar och små däggdjur. Själv kan den bli byte för exempelvis ormvråk.
Giftighet[redigera | redigera wikitext]
Aspishuggormen är giftig och dess bett har orsakat dödsfall. Ungefär 4 procent av alla obehandlade fall där en aspishuggorm har bitit en människa uppskattas ha orsakat dödsfall (1971). Arten ligger bakom cirka 90 procent av ormbetten i Italien (1974).[3]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Kwet A. 2005. Reptilien und Amphibien Europas. Stuttgart: Franck'sche Verlagsbuchhandlung. 252 pp. ISBN 3-440-10237-8.
- ^ Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
- ^ Street D. 1979. The Reptiles of Northern and Central Europe. London: B.T. Batsford Ltd. 268 pp. ISBN 0-7134-1374-3.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Aspishuggorm.
