Hoppa till innehållet

Aspishuggorm

Från Wikipedia
Aspishuggorm
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
UnderklassDiapsider
Diapsida
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
UnderordningOrmar
Serpentes
FamiljHuggormar
Viperidae
UnderfamiljEgentliga huggormar
Viperinae
SläkteVipera
ArtAspishuggorm
V. aspis
Vetenskapligt namn
§ Vipera aspis
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Utbredningsområdet för V. aspis.[1]
Hitta fler artiklar om djur med

Aspishuggorm (Vipera aspis) är en giftig ormart i familjen huggormar (Viperidae). Det är en medelstor huggorm med en medellängd på 60-65 centimeter. Hanar når en maxlängd på 85 centimeter, honor är sällan längre än 75 centimeter.[2]

Utbredning och habitat

[redigera | redigera wikitext]

Aspishuggormen förekommer i Frankrike, Andorra, nordöstra Spanien, i Tysklands allra sydvästligaste gränstrakter mot Frankrike, Schweiz, Monaco, öarna Elba och Montecristo, Sicilien, Italien, San Marino och nordvästra Slovenien och även på den kroatiska delen av Istrien.

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

Aspishuggormen jagar genom att lägga sig i bakhåll. Dess byten innefattar ödlor, små fåglar och små däggdjur. Själv kan den bli byte för exempelvis ormvråk.

Aspishuggormen är giftig och dess bett har orsakat dödsfall. Ungefär 4 procent av alla obehandlade fall där en aspishuggorm har bitit en människa uppskattas ha orsakat dödsfall (1971). Arten ligger bakom cirka 90 procent av ormbetten i Italien (1974).[3]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ Kwet A. 2005. Reptilien und Amphibien Europas. Stuttgart: Franck'sche Verlagsbuchhandlung. 252 pp. ISBN 3-440-10237-8.
  2. ^ Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
  3. ^ Street D. 1979. The Reptiles of Northern and Central Europe. London: B.T. Batsford Ltd. 268 pp. ISBN 0-7134-1374-3.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]