Ormvråk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ormvråk
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Buteo buteo 2 (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Rovfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Släkte Buteo
Art Ormvråk
B. buteo
Vetenskapligt namn
§ Buteo buteo
Auktor (Linnaeus, 1758)
Utbredning
Ljusgrönt - häckningsområdeBlått - vinterkvarterMörkgrönt - året runt
Ljusgrönt - häckningsområde
Blått - vinterkvarter
Mörkgrönt - året runt
Underarter
Se text
Synonymer
Falco buteo, Linnaeus 1758 (protonym)
Buteo vulgaris, Leach 1816
BörringevråkEn juvenil ljus morf av ormvråk.
Börringevråk
En juvenil ljus morf av ormvråk.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor hökfågel som häckar i palearktiska regionen.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Ormvråken har breda vingar och en satt kroppsbyggnad med kort hals och medellång stjärt. Längden är 45 … 58 cm, vingspannet 110 … 132 cm och vikten ungefär 1 kg.

Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt.

Det förekommer extremt ljusa former som kallas börringevråk. Dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Ormvråken har ett stort utbredningsområde i palearktiska regionen som sträcker sig från Azorerna i väst till Mongoliet i öst. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar med vinterkvarter i främst sydöstra Afrika, norra Afrika, Främre Orienten och Indien, medan merparten av Europas population (buteo) är stannfåglar. De häckar på högst 2 500 m ö h.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Typisk silhuett av en kretsande fågel
Breda vingar, vardera med fem spretande handpennor och med solfjäderformad stjärt.

Ormvråken är jämte sparvhöken Sveriges vanligaste rovfågel och häckar i stora delar av den trädklädda delen av Sverige och saknas i fjällen.[2] Den svenska populationen består av omkring 35 000 par.[2] Merparten av Sveriges ormvråkar är kortflyttande flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, men i södra Sverige och särskilt i Skåne övervintrar ormvråken. Vid milda vintrar förekommer den även på västkusten.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Följande systematik följer Clements et al. (2016) som delar upp ormvråken i sex underarter i fem underartgrupper.[3]

Tidigare fördes arterna kapverdevråk, sokotravråk, orientvråk och himalayavråk till ormvråken.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ormvråken ses ofta cirkla i termikvind på måttlig höjd eller ryttla över öppna ytor, men spanar också gärna från trädstammar eller stolpar intill vägar där den söker trafikdödat vilt. Vanan att söka föda vid vägrenen kostar många ormvråkar livet. Under flytten ses ormvråkar ofta i stora flockar som korsar vatten på mycket hög höjd. Fåglarna undviker så mycket som möjligt att flyga över vatten. Detta innebär att flyttstråken koncentreras kring halvöar.

Flytten söderut till vintervistet äger rum augusti – – november, och återflytt till häckningsområdet sker februari – – maj.

Medellivslängd är 10,1 år.[4] Högsta kända ålder är 28 år och 9 månader.[2]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Ormvråken föredrar skogens randområden, det vill säga skog som gränsar till exempelvis åkrar, sjöar, hyggen eller myrar. Vanligast förekommer ormvråken i uppbrutet landskap med spridda träddungar.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Två ormvråkungar i boet

Ormvråken bygger sitt plattformslika bo, som ofta mäter cirka en meter i diameter, i ett större träd, oftast gran, och honan lägger i april / maj 2 à 4 ägg. Omrvråksparet ruvar sedan äggen gemensamt i 33 … 38 dygn och tar sedan tillsammans hand om ungarna, som är flygfärdiga efter 45 … 55 dygn.

Kannibalism. Om det råder brist på föda, kan, precis som hos många andra rovfåglar, den svagaste ungen dödas, för att fungera som föda åt den starkare ungen. Annars är det i allmänhet så, att rovdjur inte ger sig på sin egen art.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Ormvråken är opportunistisk och anpassar sig väl till en varierad diet. Främst består dieten av smågnagare, som sorkar och möss. Den äter även fåglar – främst ungar men i storlek upp till fasan –, reptiler, groddjur och kaniner. Ormvråken kan ofta ses på nyplöjda åkrar när den letar efter mask och insekter. Den jagar främst genom att spana ifrån en utsiktsplats och sedan snabbt slå sitt byte, men det förekommer också att den ryttlar. Den uppsöker också as, speciellt vintertid.[5]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

  • Orm kommer av att man i gamla tider trott att denna fågel gärna jagar ormar, men den föreställningen anses numera felaktig.[6]
  • Ordet vråk härstammar från germanska "wrekan," som betyder förfölja.[6]
  • Carl von Linné, som först beskrev fågeln med det vetenskapliga namnet Falco Buteo, kallade arten 1748 för kvidfågel.[7] Ernst Rietz förklarar kvid med att fågelns läte låter som om den klagande kvider.[8]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Äldsta kända källan som nämner trivialnamnet ormvråk är från 1786.

I äldre källor används ibland trivialnamnen ormvråk eller ormvråka även om glador.[9]

Namn Trakt Referens Förklaring

Kvidfågel Hälsingland Kvidföglar (av kvidla = jämra sig) sägs i detta landskap om både ormvråkar och glador så sent som åtminstone på 1800-talet.[8] Lätet har också liknats vid en katts jamande.[10]
Musvråk [11]
Musvåg [12]
Ormkråka [6] Redan 1611 nämns arten med namnet ormkråka.
Namnet refererar till den felaktiga föreställningen att denna fågel skulle vara en stor ormjägare.

Ormråk [10]
Ormvåk
Råk

Råttvråk [11]

Snokvåg [10]
Svihök
Vanlig vråk
Vråk

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2013 Buteo buteo Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c] Naturhistoriska riksmuseet Arkiverad 8 april 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, & C. L. Wood (2016): The eBird/Clements checklist of birds of the world, version 2016 [1], läst 2016–08–11
  4. ^ IUCN Red list 2927-1
  5. ^ Staav, R. & Fransson, T. (2000) Nordens fåglar, tredje upplagan, sida 124, Prisma, ISBN 91-518-3827-3
  6. ^ [a b c] Gustaf Rudebeck (Red.) (1962–63) Våra svenska fåglar i färg, vol 1–2
  7. ^ Svenska Akademien (1938) KVID-FÅGEL, SAOB, spalt K3405
  8. ^ [a b] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 371 [2] Gleerups, Lund 1862 – – 1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  9. ^ Svenska Akademien (1950) ORM-VRÅK, SAOB, spalt O1297
  10. ^ [a b c] Reinhold Ericson (1922): Fågelkåserier, sida 98, 99
  11. ^ [a b] Svenska Akademien (1961) RÅTT-VRÅK, SAOB, spalt R3654
  12. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sida 253

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]