Atlantica

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Atlantica (olika betydelser).
Titelblad till Olof Rudbecks Atlantica

Atlantica, eg. "Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro", med motsvarande latinsk titel ("Olavi Rudbeckii Atlantica sive Manheim...(etc)"), verk utgivet från 1677 (påbörjad tryckning av första bandet) till 1702 (fjärde bandet aldrig färdigtryckt). Författare var Olof Rudbeck d.ä.

I Atlantica försöker Rudbeck visa att Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, genom en stor mängd likheter inom natur, folk, sägner och sagor, dess fornhistoria och "uråldriga tillstånd". Från detta Atlantis skulle sedan all världens kunskap och kultur ha utgått. Rudbeck förklarar antikens historieverk och Eddans myter, berättelser om forntida folkslag, folkvandringstidens händelser utifrån detta. De metoder som Rudbeck använder är vid sidan av närläsning av antika texter, främst långt drivna etymologier och arkeologiska fynd. En av teserna som presenteras i Atlantica bygger på en uppgift hos Jordanes att goterna härstammade från Skandinavien. Goterna kom därför att identifieras med de svenska götarna. Denna strömning, som brukar gå under namnet göticism, hade initierats tidigare av bland annat Johannes Bureus' teori om hyperboréerna, och Johannes Magnus' postumt utgivna Alla göta- och sveakonungars historia.

Fyra band hann Rudbeck med, varav det fjärde aldrig helt färdigställdes, jämte ett band med tillhörande atlas. Vissa utgåvor hade svensk och parallell latinsk text, men inte alla.

Atlantica tillhör en stor nationalistisk tradition som växte fram under den svenska stormaktstiden. Till en början ifrågasattes verket inte i Sverige, utan hjälpte till att driva på liknande stämningar. Rudbecks anhängare inkluderade bland andra Peringskiöld. Så sent som på 1930-talet grundades det högerextrema Samfundet Manhem, som uppkallats efter Atlanticas egentliga namn.

Olof Celsius d.ä. var en av de första svenska vetenskapsmän som klart tog avstånd från Atlanticas slutsatser och bevisföring. Han hade givit ut sin faders tolkning av hälsingerunorna, och menade att runskriften inte alls kunde beskrivas som Rudbeck gjorde. Även andra historiker som Johannes Schefferus tog avstånd från Rudbecks tankar, men de tilltagade nationalistiska strömningar gjorde dem tilltalande. Att Johan Peringskiöld var en stor beundrare av Atlantican kom att hålla liv i Rudbecks tankegångar. Under frihetstiden ökade kritiken mot verkets teser, men många betydelsefulla historiska verk ännu under andra hälften av 1700-talet kom att låna teser ur Atlantican.[1]

1774 anklagade Carl Gustaf Nordin Rudbeck och dennes anhängare för rena förfalskningar, och var av den uppfattningen att det svenska folket egentligen var detsamma som samer och att kungars härstamning inte skulle tros vara av samma slag som folkets. Utomlands fanns redan tidigare tvivlare och motståndare men även bifall som Rudbeck lät ge ut som Testimonia.

Idag ter sig Atlantica som halsbrytande ovetenskaplig och fri från verklighetsförankring, men likväl visar den på Rudbecks enorma bildning i vitt spridda vetenskaper. Rudbecks extrema nationalism och fantasifullt fantastiska teorier har gjort att frågan om goternas eventuella nordiska ursprung hamnat i dålig dager i den moderna svenska historiedebatten.

Utomlands fick Atlantican redan från början inget större genomslag och möttes mestadels med löje. Italienaren Lorenzo Magolotti, som 1674 besökte Uppsala, skrev:

Han (Rudbeck) håller på med en bok, som han skrivit på svenska och redan fullbordat på detta språk, men som han nu översätter till latin. Man säger mig, att han i denna bok vill tydligt ådagalägga, att Skandinavien varit det först bebyggda land, sedan Noaks söner delade jorden sinsemellan, och att alla andra nationer utgått härifrån. Han låter gallerna eller fransmännen komma från ett ställe mitt i Lappland, där han funnit en flod som heter Gallus, och han påstår, att den Saliska lagen blivit stiftad i Uppsala eller vid Salberg, emedan dessa orter ligga vid floden Sala. [2]

Han påstår sig också kunna klarligen bevisa, att Janustemplet i Rom blivit byggt med det gamla templet i Uppsala som förebild, och att det i hela världen icke funnits två tempel, som likna varandra så mycket som dessa. Han finner också i det gotiska eller rättare svenska språket förklaringen till alla grekiska guders namn, något som Plato, efter vad han själv erkänner, icke kunna finna i sitt eget grekiska språk. Slutligen påstår han, att Odyssevs, Eneas, Argonavternas resor utförts i Östersjön, och han låter den cumanska sibyllan ha sitt tillhåll vid Bottniska viken samt förlägger Herkules stoder till Öresund. Om denna bok kan göra lycka, hänvisar jag till den blinda vördnaden för en så högt ansedd och lärd man. Men jag kan dock icke underlåta att göra den anmärkningen, att svenskarna äro i högsta grad lättrogna, kanske ändå mera än tyskarna.[2]

Den franske författaren Jean-François Regnard, som 1681 gjorde en Lapplandsresa, besökte även Rudbeck i Uppsala på vägen dit. Från mötet med Rudbeck berättar han: Han ansträngde sig, att övertyga oss om att Herkules stoder hade befunnit sig i hans land och en massa andra saker, som ni få tro, om ni vill.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det forntida Upsala i 1600-talets lärda spekulation, Nils Sundquist i årsboken Uppland 1953
  2. ^ [a b c] Uppsala sett med främlingsögon, Arvid Julius

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]