BK-virus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

BK-virus är ett dubbelsträngat DNA-virus med cirkulärt genom som tillhör familjen polyomavirus. Viruset sprids från människa till människa, men exakt hur det sprids är ännu inte känt. Både luftvägarna och mag-tarmkanalen har föreslagits som möjliga ingångar för viruset. Genomet är till 75% identiskt med JC-virus och upptäcktes samtidigt som detta, 1971. Initialerna hos patienten som viruset först upptäcktes hos har givit viruset dess namn.

Viruset är väldigt vanligt förekommande, ungefär 80 % har antikroppar mot viruset vid 7 års ålder, men den drabbade får antagligen inga symptom. Viruset ligger latent i njurens epitelceller. Det är i första hand personer med ett försvagat immunförsvar som drabbas av problem. Vid njurtransplantation behandlas patienter med läkemedel hämmar immunförsvaret. I samband med detta drabbas 5-6 % av allvarlig inflammation i njuren på grund av att BK-virus reaktiveras och hos hälften av dessa stöts den transplanterade njuren bort. Virus kan då detekteras i urin och serum, även om det enda säkra sättet att diagnoseras en njurinflammation är med biopsi.

Det antivirala läkemedlet cidofovir ges ibland till patienter som har genomgått njurtransplantation för att förhindra komplikationer. Cidofovir är dock skadligt för njuren så det kombinationen cidofovir och njurtransplantation kan ge svåra biverkningar.

Jämfört med andra DNA virus är BK virus väldigt instabilt, därför har flera undergrupper uppstått. Viruset består av fyra subtyper baserat på variationer i DNA-sekvensen hos viruset. Vanligast är subtyp I som är spridd över hela världen medan IV är den näst vanligaste. Subtyp I delas in i fyra subgrupper, Ia, Ib-1, Ib-2 och Ic, där Ib-2 är vanligast i Europa och Sverige.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]