Balkanhök

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Balkanhök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Accipiter brevipes 1.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökartade rovfåglar
Accipitridae
SläkteAccipiter
ArtBalkanhök
A. brevipes
Vetenskapligt namn
§ Accipiter brevipes
Auktor(Severtsov, 1850)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Balkanhök[2] (Accipiter brevipes) är en fågel i familjen hökartade rovfåglar inom ordningen rovfåglar som förekommer i östra Europa och västra Asien.[3]

Utseende och levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Balkanhöken är en liten rovfågel som liknar sparvhöken (Accipiter nisus) men har kortare stjärt och spetsiga vingar som ger den ett mer falklikt utsseende. Den har ett vingspann på 64–80 centimeter och en längd av 33–38 centimeter.[4] Hanen är blågrå ovan med mörka vingspetsar och bandat röd under. Strupen är vit med ett typiskt centrerat streck, som dock kan vara ganska svagt. Honan är skifferfrå ovan, rödbrunt bandad undertill och är liksom andra Accipiter-honor större än hanen, men storleksskillnaden är mindre än hos sparvhöken.[5] Båda könen har orangegula ben och gul vaxhud vid ögat.[6]

Balkanhök i flykten vid sjön Kerkini i Grekland.

Balkanhöken häckar i träd, oftast nära rinnande vatten i ett öppet skogslandskap. Honan bygger ett nytt bo varje år där hon lägger tre till fem ägg. Den jagar fåglar, insekter och ödlor i skogslandskapet med överraskningsteknik från en sittplats. Under flyttningen bildar den till skillnad från sparvhöken ofta stora flockar.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln häckar från Balkan till Ryssland och övervintrar i nordöstra Afrika och på Arabiska halvön.[3] Den är en mycket sällsynt gäst i delar av Europa, med en handfull fynd från bland annat Italien, Polen och Tjeckien.[7]

Trots sin relativt stora utbredning delas den inte in i några underarter. Tidigare har den behandlats som underart till shikra (Accipiter brevis). Dessa två bildar tillsammans med kinesisk sparvhök (A. soloensis) och nikobarhök (A. butleri) en artgrupp.[5] Balkanhöken har hybridiserat med både shikra och sparvhök.[8]

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

DNA-studier visar att balkanhöken inte är särskilt nära släkt med sparvhök.[9][10][11][12] Faktum är att de i framtiden möjligen kommer att placeras i två olika släkten. Anledningen är att sparvhöken står närmare kärrhökarna i Circus än balkanhöken. Det medför att antingen bör kärrhökarna inkluderas i Accipiter eller så bör Accipiter delas upp i flera mindre släkten. Dessa resultat har dock ännu inte lett till några taxonomiska förändringar.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

I Europa tros det häcka 3.500-6.900 par. Eftersom Europa utgör 75-94% av utbredningsområdet uppskattas världspopulationen preliminärt till 7.400-18.400 vuxna individer.[1] Trots det ringa antalet kategoriserar internationella naturvårdsunionen arten som livskraftig på grund av ett relativt stort utbredningsområde och stabil populationsutveckling.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Accipiter brevipes Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-11.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern; Lars Jonsson; Wahlström & Widstrand; 1992
  5. ^ [a b] Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. London, UK: Christopher Helm. ISBN 0-618-12762-3. https://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&pg=PA526 
  6. ^ Clark, William S.; Schmitt, N. John (1999). A Field Guide to the Raptors of Europe, the Middle East, and North Africa. Oxford, UK: Oxford University Press. ISBN 0-19-854662-9. https://books.google.com/books?id=EVzkOXlIFAw 
  7. ^ Tarsiger.com Fynd av balkanhök i Västpalearktis
  8. ^ McCarthy, Eugene M. (2006). Handbook of Avian Hybrids of the World. Oxford, UK: Oxford University Press. sid. 180. ISBN 978-0-19-518323-8. https://books.google.com/books?id=MwInO7z_Y3oC&pg=PA180 
  9. ^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
  10. ^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
  11. ^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
  12. ^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt, and M. Louette (2013), DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]